Jag hade gått i mörkret i nu säkert en kvart. Det kändes som att jag var på rätt väg men ändå inte. Jag försökte verkligen att få någon av bilarna som körde förbi mig då och då att stanna men det var omöjligt. Det var inte heller bättre att det var iskallt och min lilla kofta räckte ju knappast. Dessutom hade jag helt bara ben som frös något otroligt. Så där jag gick på trottoaren, tårar som rann längs kinderna och ben som darrade av kylan. Mina tänder smattrade mot varandra under tiden jag gick. Jag kände närvaron av en bil bakom mig men bestämde att ignorera den då den säkert skulle köra förbi mi när som helst. När den inte gjorde det vände jag mig om för att se en bil köra i långsam fart efter mig. Jag drog koftat tätare runt min kropp – om nu det var möjligt – och började gå snabbare. Mina fötter gjorde riktigt ont av skorna men jag ville inte ta av mig dem då jag säkert skulle fryst ihjäl eller något, kanske lite överdrivet men skit samma.

-       Faith stop, god damnit!

Jag vände mig om då jag hörde den irländska rösten. Niall hade stuckit ut huvudet genom fönstret och man såg klart och tydligt på hans ansikte att han inte valt att följa efter mig.

-       Why?

-       Because, Louis sent me. I don’t fucking know why you’re so different from all the other girls he have fucked around with but he told me to take you home safe.

-       Fucked around with?

Frågade jag lite fundersamt. För om det var något jag visste så var det att jag och Louis aldrig någonsin skulle ligga i samma säng tillsammans!

-       Yeah, you know. Annoy and stuff like that. It’s all a game to him, he does that to make the girls fall for him.

-       Girls fall for boys who’s mean and an asshole?

-       No, they fall for the bad and popular side and when Louis knows the girls love him he turns to another girl, wich is you at the moment. The only weird thing in this is me picking you up to get you home safe. I guess this is a new freaking game or something. I don’t know. Oh well, get in now or I can go back and send Louis instead.

Jag stod och vägde fram och tillbaka på mina fötter och huttrade för mig själv tills jag tillslut bestämde mig för att hoppa in i bilen. När jag satt mig till rätta stoppade han in sitt huvud igen och tryckte snabbt på gasen. Bilen luktade ny och fräsch, absolut inte som jag tänkte mig en person i stadens mest fruktade grupps bil skulle se ut. Bilen var redan uppvärmd så mina andetag blev ganska snabbt lugna och normala igen. Bilen var helt knäpptyst då han skruvat ner radion till 0 säkert bara för att få en ännu mer spänd tystnad eller bara för att göra mig rädd. Det var då jag kom ihåg att Niall faktikst druckit under kvällen, eller hade jag sett fel?

-       Haven’t you been drinking?

-       Oh please! Just a few shots and drinks, nothing much.

Jag bet mig själv i läppen och nickade sakta. Han körde inte direkt sakta så det förvånade mig när ingen av bilarna som vi körde om tutade.

-       So these games, how long have he done that?

-       You thought I would just tell you? That we’re best friends?

Skrattade han bittert åt mig. Jag skakade bara på huvudet och vände mig mot fönstret och jag föll snabbt i en tung sömn.

När jag öppnade mina ögon igen strömmade det in ljus från mina balkongdörrar. Mina ögon skannade den suddiga klockan på väggen men den blev klarare då jag gnuggade mig irriterat i ögonen. Jag uppfattade att klockan var två på eftermiddagen men det var bara det jag snappade upp. Jag satte mig fort upp i sängen då det senaste jag kom ihåg var att sitta i Nialls bil. Jag minns inte att jag hade gått upp till mitt rum eller det minsta… bytat kläder. Jag drog på mig mina mjukisbyxor tillsammans med min oversized tröja. Mina fötter trippade ner för den långa trappan och jag skulle precis gå in i köket när någon harklade sig bakom mig. Jag vände mig sakta om för att se mamma stå med armarna i kors och ögonen spända i mina.

-       We have a lott o talk about young woman.

-       I know, I know. Can I start?

Hon ryckte lätt på axlarna och höjde ögonbrynen som ett tecken på att jag skulle börja.

-       How did I end up in my bed?

-       Well, maybe an hour after you send me that text a knock on our door woke me and dad up. I went to see what it was and it was two boys with tattoos and piercings and one of the boys had you sleeping in his arms.

-       Wait. Two boys?

Jag minns inte att det var någon mer än Niall i bilen. Niall var den enda som hämtade mig.

-       Yeah, two. One of them was blonde and had a irish accent and the other boy was brown haired and had a very thick english accent.

-       Niall and Louis.

Svarade jag mest till mig själv bara för att. Mamma hade ju knappast någon aning om vem de var.

-       What happened after that?

-       I asked what they had done to you and to leave you alone. They said they did not mean no harm and then Juan came so he took you from the brown haired boy and put you in bed. The boys stayed for an hour outside the door and arguing. I don’t know why but they seemed very annoyed.

Jag skulle precis gå in i köket som jag var påväg när mammas hand lades på min axel.

-       It’s my turn to ask you something.

Jag nickade motvilligt och bet mig i underläppen som verkligen hade blivit en dålig vana.

-       The text. Did you really send and do those things? Why where you out so long with those people? They are just bad people with bad decisions!

-       First of all, I did not. It was Louis and I know they are bad. I do not really like them at all. I came just because a girl named Perrie asked me to and she’s very nice. I knew you would have said no.

-       You are right. I would have said no. That would have been better than you drinking and doing drugs Faith! That is not you.

Med de orden vände hon sig om och stormade in i pappas arbetsrum. Jag gick äntligen in i köket för att ta någonting att äta då jag kände hur det kurrade till i magen. Jag hade inte ätit något sen igår eftermiddag, dock så var det inget ovanligt att jag inte ätit på så lång tid men jag försökte verkligen inte att gå tillbaka till att få bullimi som tidigare i mitt liv. Ibland var det svårt att hålla tillbaka klumpen i magen som växte varje gång man tog en tugga men det gick… ibland.

 

Efter några minuter av konstant protesterande gav jag med mig för ett glas. Det var någon slags whiskey. Det smakade riktigt bittert och jag gillade det verkligen inte. Jag knep ihop mina ögon och satte ner glaset fort.

-       You’ll get used to it.

Försäkrade sig Harry som suttit och kollat på mitt uttryck.

-       I don’t think I want to.

Det var bara jag och Harry kvar vid bordet då de andra gått ut på dansgolvet för att få igång partyt som de sa.

-       You don’t drink?

Jag kollade pekade på Harrys vattenglas som han haft framför sig under kvällen som gått.

-       No, I really don’t see the point in drinking, getting drunk and don’t remember shit the day after. Zayn isn’t the one who drinks but tonight I think he doesn’t care at all.

-       I get what you’re saying. I’ve been drunk one time but it all ended up with hangover the next day and I was just throwing up like crazy. It was awful.

Den kvällen kom jag ihåg väldigt tydligt. Jag var 15 och tanken att dricka och bryta regler var väldigt… intressant. Så jag gick på en fest med mina två kompisar där de flesta var runt 19 och 20. Vi lekte några lekar och redan vid midnatt var jag så full att jag knappt kunde stå. Mina vänner gick hem med några främlingar men jag kunde fortfarande säga nej när en kille kom fram och försökte börja hångla.

Jag drog bort mina tankar från min fina flashback och kollade på Harry som hade sina ögon på Emily. Hon dansade i takt till musiken och trots att det var en låt som de flesta bara hoppade på stod hon kvar på marken och gjorde en grym dans.

-       How long have you and Emily had a fling for eachoter?

-       Not that long. First Louis didn’t approve it since I’m the newest member of the group but when I did some tests and he could finally trust me it was ok. Louis is very overprotective when it comes to his sister.

Jag nickade lätt och kollade stint ner på mitt tomma glas. Mina ögon drogs snabbt upp till Harrys ännu en gång och den där glimten i ögat syntes tydligt då han kollade på sin… flickvän? Jag visste faktiskt inte om de var pojvän och flickvän än, de kanske bara dejtade.

-       Do you love her, Harry?

Hans ögon bröts från sin tjej och ner på mig. Glimten försvann men den fanns fortfarande kvar ganska djupt där inne. Harry var väldigt attraktiv. Det var något med hans lockar och smilegropar som gjorde honom snygg. Ett litet leende växte sig fram på hans läppar samtidigt som han nickade.

-       Yeah, I actually think I’m falling for her.

-       That is so cute! I mean… I mean cool. That’s so cool.

Han skrattade lite för sig själv och nickade lite. Jag bet mig hårt i läppen och jag ville verkligen slå mitt huvud ner i bordet. Så jävla dum är jag. När vi båda märkte att de alla var på väg mot oss igen petade Harry lätt på mitt ben. Jag vände mig förvirrat om för att mötas av de gröna ögonen.

-       You’re not that bad as Louis says you are. He says you’re a spoiled kid who cares about money more than life but you’re kind.

-       Thank you, Harry. I’m afraid you and Perrie are the only one. Louis have som weird issues to take care off. I just can’t stand him.

De hade nu kommit närme och var endast några få meter ifrån vårt bord.

-       I know, you need to give him time. One advice though. Don’t try to make him fall for you and don’t let him have sex with you. You’re feelings will be destroyed, I don’t want that.

Jag nickade och mimade ett lätt thank you då de andra nu nått vårt bord. Harry hälsade på Emily med en kyss på kinden och ännu en gång drog jag ner blicken i bordet, så som jag suttit hela kvällen för att vara helt ärlig. Klockan 12 hade jag velat gå hem men var rädd att fråga hela gruppen så jag frågade Perrie lite snabbt innan hon skulle gå och hämta mer dricka. Svaret hade blivit att bara njuta i stunden och att inte bry sig om skolan då vi ändå inte skulle ha några viktiga klasser dagen efter. Någonting som jag märkte var hur annorlunda personlighet Perrie hade när hon var full. Klockan var nu fyra och mina ögonlock kunde knappt hållas uppe. Mina tankar var helt någon annanstans och ifall jag inte skulle varit bland massa folk skulle jag säkert somnat på golvet. Jag drog ett djupt andetag och reste mig från min plats. Perrie kollade olyckligt på mig men jag mimade bara att jag skulle komma snart igen. Jag lämnade min väska på golvet och släpade mig sedan fram till dam toaletterna. Jag ställde mig framför spegeln och lyssnade på tjejer som spydde och några som troligen hade lite roligt då kämpande andetag och mumlande kom från ett av båsen. Jag skakade äcklat på huvudet och skvätte vatten i ansiktet för att vakna upp. Under mina ögon hade jag stora tydliga ringar och man såg verkligen att jag inte alls var 100% medveten. En tjej kom utstaplande från ett av båsen och hon skulle säkert ha ramlat om jag inte hade känt hennes händer på mina axlar.

-       Hiiiiiiii.

Jag log ett tillgjort leende och backade undan från tjejen som verkade vara stenfull om något. Jag skyndade mig ut från toaletterna men stannade när jag hörde mitt namn från bordet. Musiken hade nu sänkts då de flesta åkt hem men det fanns fortfarande några få kvar.

-       Lou, you can’t just snoop around in her bag.

Det var Zayns röst jag hörde.

-       Oh please, she’s not here right?

Svarade Liam spydigt. Jag hade inte hört Liam prata så mycket förr så jag hade faktiskt trott att han var en av de snälla men jag hade visst fel.

-       Look, six missed calls from mommie and a heart. Isn’t that cute! Okay so lets send her a text. I’m sorry for not answering but I was busy with drugs and having sex with some random guy. How’s that?

Louis röst äcklade mig bara desto mer han pratade men efter att han sa vad han tänkte skicka till min egen mamma var det nog. Jag klev ut från mitt gömställe och allas ögon drogs till mig.

-       Go on, send the damn text! You know, I did not want to be here in the first place, the only reason I came was because Perrie asked me to! So send the text, i don’t freaking care!

-       Good, because it’s too late.

Louis flinade roat vilket fick mig att storma mot honom ta tag i min väska och slå honom rakt över ansiktet. Tårarna hade nu börjat rinna men inte av sorg utan mer av ilska. De andra kollade häpet på mig och på Louis nu röda kind. Jag nickade bestämt och stomade sedan ut från baren utan att veta vart jag var eller hur jag skulle komma hem.

 

-       Done!

Pep Perrie till lyckligt. Jag var rädd för att det skulle bli kolsvart eyeliner och överdrivet mycket mascara. Mörk ögonskugga och bara ja… mörkt. Men när jag kollade mig själv i spegeln blev jag förvånad. Perrie hade gått med en ljus ögonskugga som skiftade från ljusare till mörkare Tillslut var det en smal eyeliner linje som stack ut i slutet. Hon hade lagt på lite rouge så mina kinder var i en lätt rosa och mina läppar bar en ljusrosa färg som matchade min vanliga färg. Det var absolut inte för mycket utan precis lagom. Det ända som jag kanske kunde ändrat på var lös ögonfransarna som hon argumenterat med mig om att ta på. Men visst var det snyggt och det gjorde mig lite mindre oskyldig.

-       I love it Perrie! You’re really talented.

-       Aw, thank you. Now we’re ready to go!

Emily som under tiden suttit i soffan andades ut och tog tag i en väska som låg i andra sidan av rummet.

-       Finally.

Det var nu jag faktiskt la märke till hur olik min klädstil var från deras. Emily gick runt i slitna svarta jeans och en ’’studded topp’’ med en jeansjacka över. Perrie hade en svart klänning med bar rygg som slutade nedanför rumpan. Den var ganska lik den jag valde mellan dock så hade hon kristaller och annat lite överallt på klänningen. De båda bar ett par svarta klackskor. Jag kände mig lite utanför men jag gick med det. Jag tog min väska och följde efter Emily ut till bilen igen. Perrie låste dörren och gick fram till sin bil. Eftersom Emily satte sig bredvid förarsätet satte jag mig i baksätet och förblev tyst. Under bilresan pratade Emily och Perrie på om hur roligt de skulle ha och att Emily skulle lägga in en stöt på Harry. De stannade framför en bar där ljuset lös genom fönsterna och musiken dunkade i högtalarna. Jag kände direkt när jag klev ut ur bilen att jag inte hörde hemma här. Emily hade redan sprungit in när jag stängde bildörren efter mig.

-       Are you coming?

Frågade Perrie mjukt.

-       I don’t know if this was a good idea. I clearly do not fit in here at all.

-       Don’t worry, when you’re with us nobody will hurt you… Maybe the guys but they don’t mean it personally. You’re different but I can see that you maybe can fit in our group someday. I just got this feeling. You can maybe change our group a little.

-       Glad to hear… But Perrie, please don’t leave me alone in there. That would just be awkward.

-       Never. Come on now!

Jag log mot henne och krokade min arm i hennes som hon glatt höll ut mot mig. Så fort dörrarna öppnades slog musiken mig som ett slag. Det dundrade i öronen men man kunde lätt höra alla människor som skrek för att överrösta musiken. Perrie tog sin lediga hand och pekade på en grupp av människor i ett bås. Nervositeten kröp upp i ryggen och ner igen tills den stannade i magen. När vi stod framför bordet flög allas blickar upp till oss. Perrie var snabbt framme i Zayns knä och jag stod pinsamt kvar på samma ställe. Emily hade suttit sig i Harrys knä då hela båset var upptaget. Jag hävde mig fram och tillbaka på mina klackskor och kollade nervöst ner i marken.

-       Here.

Jag kollade upp för att se vem det var som vågade prata i tystnaden – om man inte skulle räkna med musiken – och eftersom alla kollade på Harry var det nog han som yttrade orden. Han hade hoppat lite mer åt sidan så det fanns en liten plats till mig bredvid. Hans hand som han inte hade runt Emilys midja klappade han på sätet med. Jag log tacksamt och satte mig sedan ner bredvid honom.

-       I told you so, go one give me the money.

Jag kollade upp på personerna mitt emot mig som hade börjat prata. Niall satt med handen utsträckt mot Louis som satt på samma ställe som jag fast på andra sidan. Jag kollade på när Louis tog fram sin plånbok och gav Niall några sedlar.

-       But I had right about the other thing so give me.

Det var som att de bytte roller så Louis fick en aning lite mindre sedlar i handen istället för Niall. Perrie kollade förvirrat på dom och skakade på huvudet.

-       What was that about?

-       Nothing special. We made a bet if she would come or not.

Niall nickade mot mig och verkade inte alls besvärad av att berätta det högt.

-       First, me and Niall made bet on if she would come. I thought she wouldn’t and Niall thought she would. Here she is. The second bet was if she came, would she wear hot clothes or that thing she has on right now. That bet I won.

Jag kände hur tårarna började välla upp i ögonen men jag hade tillräckligt med värdighet kvar att hålla dem inne. Jag och Louis satt bara och kollade på varandra ett tag samtidigt de andra kollade på hur vi sakta dödade varandra med våra blickar.

-       That is so not mature guys! Just let her be for fuck sake.

-       Careful what you say Perrie, I can easy kick you off the group.

Louis hade nu dragit bort sina ögon från mina och glodde oseriöst på Perrie. Hon räckte snabbt ut tungan och la sedan sina händer runt Zayns nacke. En servitör med överdrivet smal kropp och tydlig pushup kom fram till vårt bord. Hennes ansikte var fullt med smink att man faktiskt undrade hur hon såg ut under allting. Hon ställde ner åtta glas på bordet tillsammans med några olika flaskor. Jag kollade äcklat på flaskorna när alla började ta för sig och hälla i sina glas.

-       Excuse me miss.

Jag vände upp huvudet på servitrisen och väntade på en fortsättning.

-       How old are you?

-       Seventeen.

-       I’m afraid you don’t have permission to be in this kind of bar.

-       Oh, well I can just le…

Jag hann inte avsluta meningen då Louis röst avbröt mig.

-       Look, didn’t I say to you this wouldn’t be a problem? I hate problems and now when it’s my mates birthday I think you could be nice for once huh? How’s that Caroline? I can make it up to you after work, I’ll be around.

-       Of course Louis. I’ll be in the basement, come when you’re ready later. My shift ends five in the morning.

Louis blinkade lätt till och jag kan lätt säga att det gjorde mig illamående. Hans blick vändes sedan mot mig och han skickade ett glas till min sida av bordet.

-       I don’t drink.

Protesterade jag och knuffade sedan tillbaka glaset.

-       I know.

 

Efter att ha suttit på bänken till jag inte kunde känna min rumpa längre gick jag hem med tankar som bara virvlade runt i huvudet. Skulle jag gå eller inte? Det skulle ju vara så mycket bättre med en filmkväll hemma hos Kate men jag kunde inte undvika känslan av att göra något dåligt för en gång skull. När jag kommit fram till mitt hus hade jag bestämt mig för att inte lyssna på vad Kate sa, jag skulle gå och kanske ha en riktigt bra tid. Så fort jag gått upp på mitt rum borstade jag tänderna, tog på mig min nattröja, tvättade bort sminket och la mig för att sova.

 

Dagen efter gick väldigt fort. Då läraren var sjuk fick vi skippa två klasser i engelska vilket var en rätt skön tid som jag spenderade med att plugga lite extra matte och läsa min bok i biblioteket. Tillslut hade vi slutat för dagen och Perrie gav mig ett tecken på sin klocka hon hade på armen. Jag nickade sakta mot henne innan hon sprang fram till Zayn som stod några meter ifrån henne. De mötte varandra i en gullig kyss innan de båda hoppade in i Zayns bil. Jag drog en djup suck och körde hem. Under trafiken satt jag och trummade lätt på ratten och sjöng med låten som spelades på radion. Jag hade inte den perfekta sångrösten men visst gick det ibland. Efter cirka fyra låtar upphörde trafiken och bara några minuter efter var jag hemma. Klockan hade blivit kvart över 5 när jag kom fram, fyra timmar kvar. Jag skulle precis gå upp på mitt rum när en hand stannade mig. Jag kollade åt sidan för att se Juans oroliga ansikte.

-       Faith, they’ll know you’re gone. Besides, it’s fucking school tomorrow! Tell me what you’re really thinking here.

-       I know, I know! I’ll be alright. I wont stay for long, I promise.

-       They will still know you’re gone, that wont change.

-       No they wont, they don’t even notice me. Just do it for me.

Han släppte tillslut min arm och nickade lite frånvarande. Jag hann ta ett steg på den långa trappan innan jag kände Juans hand på min arm igen. Jag vände mig om för att fråga vad det var men jag hann inte yttra ett enda ord förens jag kände hans läppar mot mina i en slarvig kyss. Det tog mig ett tag innan jag besvarade den. Mina händer lade sig bakom hans nacke och mina fingrar drog lätt i hårstråna. Jag kände hur han drog sig tillbaka och två sekunder senare hade han slagit handen i trappräcket.

-       Fuck!

Han kollade ursäktande på mig innan han gick ner i källaren där hans rum var för tillfället. Jag tog upp handen till mina läppar och rynkade pannan. Jag behövde verkligen en paus från detta. Det var härligt att gå smaka på Juans läppar så som jag fantiserat om så länge men det var något som inte kändes rätt. Jag lämnade mina tankar för att fokusera på kvällen. Jag försökte fantisera mig hur det skulle bli men det var omöjligt. Jag la mig mitt på min bäddade säng och grävde ner ansiktet i kudden. Jag kunde sova i en timme in jag skulle behöva göra mig i ordning för den oförutsägbara kvällen. Det tog inte lång tid innan jag föll ner i en djup sömn.

 

Mina ögonlock fladdrade lätt till och hela rummet var som en suddig röra. Det var när jag kollade ut genom fönstret och insåg hur mörkt det var som jag flög upp ur sängen. Min blick gick snabbt till min klocka och jag svor tyst för mig själv. Klockan hade redan hunnit bli kvart över 8 så stressen började byggas upp i mig. Jag sprang snabbt in på toaletten och hoppade verkligen in i duschen. Jag rakade mina ben i en snabb fart och drog sedan in min kropp i en handduk. Jag trippade in på mitt rum för att dra på mig rena underkläder. Jag släppte ut mitt hår och tog på mig klänningen som fortfarande hade hängt på kroken. Efter det torkade jag mitt hår, plattade det och satte i hårbandet med blommorna. Drog på mig mina skor och satte på smycken. Tillslut kollade jag mig i spegeln och sedan på klockan. Jag hade fortfarande inte sminkat mig men en mascara ner i väskan och jag var klar att gå. Klockan hade nu blivit tio i 9 och det skulle minst ta 10 minuter att åka till deras radhus så jag skulle nog bli där i god tid. Jag stack ut huvudet genom dörren och kollade ner för trappan.

-       Juan?

Ropade jag lite osäkert, hans huvud stack fram nedanför trappan och jag nickade lite som ett tecken för honom att det var dags att förföra mina föräldrar på något sätt. Han suckade tungt men gick iväg. Snart hörde jag att ett samtal började i vardagsrummet så jag tog tag i min väska och sprang ner för trappan och ut genom dörren. När jag kört iväg kunde jag äntligen andas ut men det varade inte så länge då nervositeten inför kvällen började bildas. Som jag tänkt mig tog det 12 minuter för mig att åka till deras radhus. Ljuset var tänt och hög musik hördes inifrån. Jag bet mig hårt i läppen innan jag klev ur bilen och tog de sista stegen fram till dörren. Min hand drogs upp och bankade lätt på dörren men när ingen kom och öppnade knackade jag hårdare och bara några sekunder efter öppnade Perrie dörren. Ett leende var fastklistrat på hennes ansikte.

-       Faith! I knew you would come!

-       I didn’t to be honest.

Ett nervöst skratt lämnade mina läppar. Jag såg att hennes ögon granskade min klädsel tills hon mötte mina ögon igen.

-       You look really pretty.

-       Thanks…

Hon drog ut handen in i huset som en gest på att jag skulle gå in så jag tog några små steg in i hallen. Perrie försvann runt hörnet och jag följde nervöst efter henne efter att ha hängt min jacka på en ledig krok. Musiken blev bara högre och högre ju närmre jag kom rummet som Perrie smitit in i. När jag klev in stannade både Perrie och Emily upp i sina handlingar. Jag hade aldrig pratat med Emily personligen men jag hoppades att hon var snällare än sin bror.

-       Emily, this is Faith. Faith, this is Emily. Louis sister.

-       I know, it’s nice to meet you.

Svarade jag så snällt jag kunde. Hon kollade på Perrie och de utgav varandra blickar som jag verkligen inte kunde förstå men säkert inget bra.

-       Yeah, it’s nice to meet you too. I guess. My brother wont shut up about you. He keep telling me how fucked up you are and how innocent you are and now when I see the dress, I can tell he was right.

Jag drog ihop mina ögonbryn i en förvirrad gest och flackade lätt med blicken ner på mina skor.

-       Emily! Shut the fuck up!

-       It’s okay.

Perrie log ursäktande men hennes leende försvann ganska fort.

-       Have you even got makeup on?

-       No, I overslept. I got some mascara in my bag so I’ll be fine.

-       No please! Let me fix you up!

Hon hade knäppt ihop sina händer som när man ber och hennes blick sa verkligen allt.

-       Erh… Fine! But not too much, please? I’m not that kind of girl.

-       You don’t say. Skrattade Emily i bakgrunden.

Perrie kollade bak och gav henne fingret innan hon klappade händerna glatt.

 

 

 Jag kollade på de fyra olika klädesplaggen jag hade lagt på min säng. Jag ville vara mig själv men ju mer jag tänkte på det ville jag inte det då jag var en söt tjej med blommor i håret och ifall jag skulle gå dit med dom så skulle jag se ut som en loser. Jag valde mellan en helvit klänning som slutade på mitten av låren med ett hårband som det var massa vita blommor på, en rosa topp med ett par vita jeans, en svart klänning som slutade strax nedanför rumpan och en annan svart långklänning med en stickad tröja över. De två första var den söta sidan av mig medans de två andra var kläder jag inte visste att jag hade, säkert något jag köp men som mamma inte tillåtit mig att ha på mig. En svag knackning på dörren fick mina tankar att bromsa sig.

-       Yeah?

Dörren öppnades och in kom Lucas. Han hade duschat och bytt om till sina mjukiskläder trots att klockan bara var halv sex. Han gick fram och ställde sig bredvid mig för att få samma vy av kläderna som jag hade.

-       You should go with the white dress, it’s you.

Ja, det är jag. Just därför vill jag inte ha den Lucas.

-       Sure. I was going to choose it either way.

Jag föste ihop de andra kläderna och slängde in dom i garderoben – och när jag säger slängde så menar jag verkligen slängde. Den vita klänningen hängde jag upp i en galge och satt den sedan på en krok som hängde bredvid min säng. Mer på kroken hängde jag hårbandet och ett armband. Nedanför ställde jag mina svarta Jeffrey Campbell med träklack. Om jag skulle ha på mig den vita klänningen var jag tvungen att få mina skor att sticka ut. Jag hade gått i klackskor innan men de ända gångerna jag verkligen fick använda dom var under kalas eller viktiga möten med pappas företag.

-       You know, Juan was acting very wierd downstairs. Do you know what that was about?

-       No, of course not, why would I?

Orden lämnade min mun lite fortare än vad jag planerat och Lucas höjda ögonbryn var ett tecken på att jag skulle berätta sanningen.

-       Yeah… I know.

Rättade jag mig själv tillslut.

-       So? Tell me, I’m your little brother you’re supposed to be telling me this stuff.

-       No, I’m not! If I had a older sister, I would tell her. Not my brother.

-       Fine but please. Tell me?

Jag nickade sakta och placerade min haka i mina händer.

-       I kissed him on the cheek.

-       Really? That’s that? That was not interesting at all, so what you kissed him on the cheek!

-       Hey, it’s kind of big for us. We used to date, remember?

-       Yeah but it’s still no biggie.

-       It is.

Han sket i att svara den här gången utan ryckte bara på axlarna innan han försvann ut genom dörren igen. Jag flinade lite för mig själv innan jag tog fram min telefon och skrollade igenom mina kontakter. Jag hade lovat mig själv att ringa Kate, då skulle jag göra det också, inte fega. Min tumme kunde inte hålla sig så en lätt klick på hennes namn och sedan trycka den mot örat. Signalerna gick sakta och när jag faktiskt trodde att hon inte skulle svara hördes en glad röst på andra änden.

-       Hi Faith! Didn’t expect you to call.

-       Hi… Yeah, me neither actually. I just had to clear things out.

-       Well yeah, you haven’t even give me an apology for leaving me the other week and the worst was Harry who came to say that you leaved. I really want an explanation! Harry wasn’t really nice to me and why the hell did Harry know that you leaved, are you one of them now?!

-       Take it easy Kate, please! I’m sorry for leaving you but I have a good explanation for leaving okay but I really don’t wanna take it over the phone, and Harry promised to be nice to you!

-       Well, he wasn’t as always but can you meet me at the park?

-       Sure, see you there.

-       Bye.

Jag la snabbt på och lämnade en djup suck som jag hållit inne under samtalet. Perrie lovade att Harry skulle vara snäll, att han var den snällaste. Jag tog min väska, satte på mig mina skor och rusade ner för trappan och ut genom dörren. Mörkret hade lagt sig över London men det fanns några människor som fortfarande gick på trottoaren. Parken låg mitt emellan våra hus så vi kom fram ungefär samtidigt.

-       Spit it out.

Hennes vassa ton fick mig att hoppa till en aning när vi satte oss på bänken och gned händer mot varandra i hopp om att få värme.

-       When you left to see Taylor and didn’t come back I went looking for you but I bumped right into Perrie. The hit was so hard that I fell to the ground and hur my head.

Jag pekade på bandaget runt huvudet.

-       I got a pretty deep scar and Perrie panicked, we were going to a hospital but when Perrie talked to Zayn he said to take me to their apartment and I was sick and dizzy so I just had to go with it. I freaked out because you didn’t know what happened to me but Perrie said Harry already was in town and that he would tell you I left. I didn’t know what I was doing, really. My head was like a mess, I couldn’t help it.

-       It’s okay. I do believe you,

-       Thank you.

Vi satt tysta ett tag och bara tog in omgivningen runt omkring oss tills hon bröt tystnaden.

-       So, I was thinking we could have a sleep over tomorrow, just to fix things up.

Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet lätt.

-       I can’t… Perrie invited me to a pub thing for Liams birthday.

-       When did you and Perrie get bffs?

Hon hade nu höjt rösten och ställt sig upp med armarna i luften.

-       She’s nice and I thought It would be a fun thing.

-       Yeah right, you’re that supid.

-       They will hurt you, trust me.

-       No, I wont trust you. They said you deserved to be called names like gay-kate so I don’t know if I can trust you if you haven’t told me the truth about them.

Hennes ögon svartnade men hade inga känslor alls. När vi stått och kollat på varandra i kanske 2 minuter vände hon sig om och sprang hemåt och där satt jag. Lämnad i mörkret. 

-       I haven’t had time to ask you Lucas, how’s classes? Fråga jag intressant när jag och Lucas gick ut genom de stora dörrarna till parkeringen.

  Det hade gått cirka en vecka efter det som hände på stan och mitt jack läckte fint. Även ifall jag litade på att Perrie visste vad hon hade gjort åkte jag till sjukhuset för att ta ut lite antibiotika för att snabba på läkningen. Jag hade fortfarande kvar bandaget runt huvudet och fick ganska många blickar, en bra början på skolstarten. Jag hade inte heller sett gänget på hela veckan, de alla hade varit borta. På matte lektionen satte jag mig tillslut bredvid nörden och även ifall jag äcklades av honom var det mycket bättre än Louis.

-       They’re alright I guess. I met three guys who wants me to join the lacrosse team and I’m really interested!

-       That’s awesome!

Jag knuffade till honom så han ramlade över sina egna fötter och snubblade åt sidan. Tur för mig snubblade han rakt in i två snygga tjejer med blont hår och överdrivet smala kroppar. De fnittrade och gav min bror några charmiga blickar innan de försvann runt hörnet. Lucas ursäktande leende som han haft försvann genast när tjejerna var utom räckhåll.

-       Asshole! Sköt han mot mig medans ett flin började växa på mina läppar.

Mitt flin suddades snabbt ut när jag såg Kate gå över parkeringen med sina böcker hårt tryckt mot bröstet. Jag hade försökt att komma på vad Perrie menade med att hon förtjänade allt hat hon fick kastat på sig men jag hade aldrig haft modet till att fråga. Jag försökte dock att undvika de långa pratstunden och tiderna hemma hos henne efter den dagen. Visst hade jag haft små konversationer med henne på telefonen eller mellan klasserna men jag hade alltid någon ursäkt att avsluta även ifall jag hade hur mycket tid som helst. Klumpen i magen blev bara större och större ju mer jag ignorerade henne men jag försökte verkligen att inte låtsas om den.

-       Earth to Faith?

Jag väcktes ur min trans av att en hand viftades framför mig. Jag skakade på huvudet för att komma tillbaka igen.

-       Sorry.

Vi gick tillsammans till min bil som stod på parkeringen närmast ingången – så går det när man är 30 minuter tidigare än vanligt för att plugga. Jag gav Kate en sista blick innan jag satte mig i förarsätet. Jag skulle fråga henne vad som var sant, ikväll. Jag kollade åt sidan på Lucas och gav honom en irriterad min.

-       Seatbelt.

Han stönade tyst men drog bältet över kroppen. Jag nickade nöjt och backade ut från parkeringen. Jag växlade om för att åka framåt men när jag kollade upp igen stod Perrie framför bilen så jag bromsade hastigt. Ett stort leende prydde hennes söta ansikte när hon skuttade fram till min sida av bilen. Jag hissade ner rutan så vi kunde höra varandra bättre.

-       Hi Faith.

-       Hey Perrie, what’s up?

-       I was just wondering how your head was.

-       It’s good, you really knew what you were doing, I went to the hospital though. I got some antibiotics.

-       Good to hear. I was also wondering if you would like to come with me and Emily to a party nearby tomorrow. It’s Liams birthday.

Att gå på en fest var verkligen inte min grej och tanken att vara I samma rum som gänget skrämde mig men jag skulle inte låta dem trampa ner mig.

-       Urhm… I’m not that type, I don’t like to party.

-       It’s not really a birthday party, we’re going to the pub.

-       I’m under age.

-       Don’t worry about it. We have a sort of contact with the owner, erhm… You can say that no one cares. Please?

Jag bet mig hårt i läppen och trummade på ratten med mitt pekfinger. Jag skymtade resten utav gänget längst bort på parkeringen och Louis leende irriterade mig. Lucas slog till mig på armen så jag vända mitt huvud irriterat på honom.

-       Come on Faith. When we lived in New York you never went to any partys, you should really take this opportunity. Don’t be such a pussy.

-       I’m not!

Jag vände mig mot Perrie igen som nu hade lagt märke till Lucas vid min sida.

-       I’m Perrie.

-       Lucas.

De skakade hand framför mig och när de drog tillbaka kollade Perrie hoppfullt på mig.

-       Fine! I’ll come. Where and when tomorrow?

-       Yaay! Come to mine and Zayns house 9pm. You already know where so I don’t need to tell you and don’t worry, the boys will be at Louis place.

-       Okay, see you there I guess.

-       I’m so excited, see ya!

Perrie sprang tillbaka till de andra, över hela parkeringsplatsen utan att ens tänka på bilarna som tvärstannade mitt framför henne. Jag drog en djup suck innan jag till slut kom ut på vägen igen för att äntligen åka hem. Bilen var helt tyst – om man inte räknade med musiken som spelades lugnt i bakgrunden – men det var ingen pinsam tystnad, mer en lugn och skön. När vi kom hem stack Lucas snabbt upp på sitt rum så jag gick in i vardagsrummet där Juan satt med en tidning i handen. Jag satte mig bredvid honom och kollade på vad han läste.

-       Juan, can you do me a favor?

-       Of course, I’ll do anything for you Faith.

Jag nickade sakta och bet mig ännu en gång i läppen, någonting jag gjort ända sedan jag var 5. En väldigt dålig vana då jag ofta fick stora sår på min underläpp.

-       I’m invited to this party and I have to sneak out around eight thirty pm. I need your help to distract mom and dad.

-       What should I do?

-       Just come up with something!

Han suckade tungt och masserade sina tinningar.

-       Fine!

-       Thank you so much, you’re my hero.

Mina läppar träffade hans kind innan jag ens hann tänka igenom vad jag gjorde. Jag och Juan hade varit i en relation, det var ett år sedan dock då mina underbara päron inte gillade det så situationen blev väldigt pinsam.

-       Erh… Sor-orry. Stammade jag generat innan jag snabbt vända mig om och sprang så fort jag kunde upp till rummet.

 

Jag sneglade på Perrie som med koncentrerad blick kollade framför sig på vägen. Hennes knogar hade vitnat då greppet om ratten blivit hårdare och hårdare.

-       Perrie, I really appreciate your help but Katherine is back there and she’s probably worried by now!

-       No she’s not. Harry was in town so he’ll find her and say you went home.

Jag formade min mun som ett stort O och skakade snabbt på huvudet.

-       No, please. Don’t let them near her. You guys have done enough in her life.

-       He wont say anything, I promise. I know we sound terrible but we’re only mean to the people who needs it.

-       So Katherine deserves the hate from you guys? She deserves to be called names like gay-kate?

-       Yeah, she does. You don’t know anything about what happened in this town before you got here, all I can say is that she’s a really good actor. I wont tell you more.

Jag lutade mig tillbaka och försökte lista ut vad allt detta betydde. Kate var nog den snällaste person jag någonsin träffat så jag fattade verkligen inte varför hon behövde lida så mycket inombords. Mina tankar hade helt fart iväg så när jag kom tillbaka till medvetande igen hade vi stannat framför några radhus.

-       Why are you not taking me to a hospital?

-       Believe me, I want to.

-       Then why are we here?

-       I don’t know yet. Zayn just said to come here, he would explain why when we arrived.

Jag hade precis klivit ur bilen när Perrie nämnde Zayn. Jag började sakta att backa undan från radhusen och bilen och skakade på huvudet. Jag visste att jag inte skulle kunna springa då jag fortfarande såg väldigt suddigt och mitt huvud yrade runt men jag ville verkligen inte in i huset.

-       I don’t want to be near them, please!

-       Don’t worry Faith. In our group Zayn and Harry are nicest. They’re the lowest in the group, not like Louis. Louis’s way to hard about this stuff, I would never leave you alone with him. Just trust me.

Jag stod och hade en debatt med mig själv om jag skulle gå med henne eller inte och tillslut gick jag mot henne. Jag hann inte direkt reagera på vad jag gjorde innan vi var inne huset och jag faktiskt insåg att Zayn stod precis framför oss. Perrie gick fram till Zayn och gav honom en lätt puss på kinden vilket fick honom att flina. Hans ögon var så mjuka, man såg verkligen hur kärleken lyste i dem.

-       Why couldn’t I take her to a hospital? Frågade Perrie försiktigt.

-       I’m sorry… It was Louis’s order.

-       Wait! Louis is here?

Zayn nickade knappt synligt och gned pannan med sin högra hand. Jag höll nu på att få spel.

-       I’m really sorry babe, I didn’t have a choice! Just get her to the guest bedroom, I’ll go talk to Louis after he’s done showering.

Perrie slog till Zayn på hans arm innan hon tog tag i min och drog med mig längre in i huset till en mörkbrun dörr. I rummet stod en dubbelsäng, skrivbord och en bokhylla full med böcker. Perrie satte försiktigt ner mig på sängen och gick sedan ut genom dörren. Jag hörde hur hon skrek på Zayn men om vad hörde jag inte. Efter några minuter kom hon in igen men nu hade hon bandage och olika flaskor med sig i famnen.

-       I’m so sorry Faith.

Jag nickade och kollade ut genom fönstret. Rädd över att hon skulle se hur osäker jag var i situationen. Jag kände hur madrassen tyngdes ner bredvid mig och sedan en hand som vred mitt ansikte mot hennes.

-       Faith, I’m really sorry. I didn’t know he would be here at all. You can be angry at me but please let me fix your wound.

Jag vände mitt huvud mot fönstret med en suck så hon kunde komma åt såret på mitt bakhuvud. Jag kände hur något kallt trycktes mot jacket följt av ett väldigt svidande. Mina tänder trycktes mot min underläpp i ett försök att trycka bort smärtan. När svidandet gått över band hon fast ett bandage runt mitt huvud och räckte fram någon slags Ipren tillsammans med ett glas vatten som jag lätt svalde.

-       I’ll be right back. Stay here.

Jag mumlade ett okej som jag tror att hon knappt hörde men struntade i det då hon stängde dörren. Jag gav mig på ett försök att resa mig upp från sängen och se mig omkring så jag gick fram till bokhyllan och kollade igenom de olika böckerna. Jag hörde hur dörren öppnades ännu en gång men brydde mig inte om att vända mig om.

-       Louis! What are you doing?

Jag vände mig nu om och såg till min förvåning att det inte var Perrie som kommit in i rummet utan det var Louis som stod i dörröppningen med en bar överkropp och jeansklädda ben. Man såg kalsongerna sticka upp precis ovanför byxlinningen. När Perrie kom in i rummet märkte jag att jag verkligen hade stirrat så ett stort flin fanns på hans läppar.

-       Perrie get the hell out off here! Grymtade han irriterat och puttade ut henne innan han stängde och låste dörren.

Great… nu var jag helt ensam med honom. Jag drog efter andan och tryckte upp mig mot bokhyllan.

-       Why did you want me to come Louis?

-       Because I know how much hospital sucks and besides Perrie is very good at all this nursery stuff so I thought why not? And it’s fund to see you scared and I love to fuck around with you.

-       Just let me go, please. My headache is killing me and I just want to go home.

-       Take it easy, I’m not gonna do anything, the only thing I want right now is you typing your phonenumber here.

Han höll fram sin telefon där redan en ny kontakt var uppe. Jag tog tag i telefonen och slog in mitt nummer snabbt och lätt. Han granskade mitt nummer ett tag innan han pekade på dörren som ett tecken på att jag var fri att gå.

 

Muggen vilade lätt i min hand och ett litet moln kämpade med att komma ut från det lilla hålet. Den var fortfarande väldigt varm så jag hade inte vågat dricka någonting än. Jag satt utanför Starbucks på en liten bänk med mobilen i motsatt hand som kaffet. Stan var rätt så lugnt men det fanns ändå några gamla människor som gick runt i olika affär, med shoppingkassar i varje hand och med kaffe i händerna. Det var härligt att veta hur nära det var till stan från skolan.

Jag lät min blick gå över gatan framför mig ännu en gång. De flesta människor hade på sig jeans, troligen för att det var vana vid det dåliga vädret. Jag kände mig dock ganska utanför där jag gick med min kjol upp till midjan och en tank top. Min väska hade jag så smart lagt i skåpet så någon kofta hade jag inte när de kalla vindarna drog in.

När kaffet väl hade kallnat drack jag upp det snabbt för att sedan åka tillbaka till skolan och avsluta dagen – som jag så tur gick igenom utan att se Louis igen. Runt 4 stod jag på min uppfart med bilnycklarna i ena handen och väskan i andra. Jag hade pratat med Kate innan vi båda gått till våra bilar så vi hade bestämt att hon skulle få komma hit så vi kunde sola vid poolen. Men först skulle vi båda in till stan för att shoppa lite kläder då jag slängde det mesta i flytten. När jag kom satt mamma i en av fåtöljerna med tvn påslagen. Två tomma kaffekoppar stod på vardagsrums bordet och hennes ögon vände sig mot mig.

-       Hi honey, how was first school day?

Jag ryckte lätt på axlarna och slängde mig i soffan.

-       Fine, I guess. Kate’s coming over soon, we’re going shopping.

-       That’s alright. Let me go get my money.

Hon började resa sig upp men jag tog bestämt tag i hennes handled.

-       No, mother.  I want to use my own money.

-       Don’t be silly, I can give you at least three thousand. It’s not a big of a deal!

-       It is… I really want to use my own money and maybe get a job in the city.

Mamma stannade i sina rörelser när hon rotade runt i sin väska. Hennes blick gick upp och mötte min.

-       You don’t have to get a job! We have enough money as it is, me and dad are working, you are going to school. That’s all you havet o worry about, kay?

-       No, mother. I don’t want my life to be like that! This is a new city and I want to live like evryone else does! The girls and boys in my class have a work somewhere because their parents doesn’t just give away money, I’m gonna look for a job. End of story!

Jag greppade tag om ett äpple som låg i en skål mitt på bordet innan mina ben stormade ut från vardagsrummet. Min mobil som innan legat i min ficka fiskade jag upp snabbt för att se att Kate messat mig tre gånger.

Katherine (: 16:08

I just got home, just give me 5 so I can prepare myself!

 

Katherine (: 16:11

Do you think I’ll need more than 500?

 

Katherine (: 16:16

Nvm, I’ll be at your house soon to pick you up!

 

Jag lät bli att svara på de två första men svarade ett lätt okej och att jag var redo på det sista. Jag tuggade snabbt ner det röda äpplet, packade ner min plånbok och mobil i väskan innan jag gick ut. Jag fick stå utanför huset i cirka två minuter innan jag såg Kates vita porsche rulla fram framför mitt hus. Jag hoppade smidigt in på platsen bredvid förarsätet och ett varmt leende lämnade hennes läppar.

-       Hi Faith.

-       Hey.

Jag suckade tungt och lutade mig tillbaka i den bekväma stolen medans Kate körde ut på den lilla vägen igen.

-       You sound happy. Sa hon ironiskt of flinade lite.

-       I had sort of a fight with my mother. She thinks I want all her money and be this spoiled kid. Maybe I was in New York but not here.

-       I feel you. When my mom and dad died I got all the money since I’m the only child. Grandpa said I didn’t had to work since I had so much money in the bank but I stood my ground and now I’m working as a cashier at Victorias Secret.

-       Really?! You don’t think there’s a job available?

-       I can ask my boss. I’m sure he can figure something out!

-       Thank you so much!

Jag fick genast mitt leende tillbaka som jag gömt under den korta stunden jag varit hemma.

-       So, where are we going first?

-       I was thinking H&M and Forever 21. I really need to look up some simple t-shirts or something. Svarade jag lätt.

-       Sure, I really want a frapino at Starbucks so we have to make a stop there!

-       Of course. Starbucks is life.

Det var mer trafik nu än vad det var tidigare under dagen så när vi kom fram till stan hade gått sju extra minuter än vad det brukade. Vi hittade parkering på ett ganska stort parkerings ställe innan vi båda gick de sista 300 metrarna till stans centrum. Som lovat gick vi direkt till Starbucks och köpte oss varsin frapino. Vi ställde oss sedan utanför för att diskutera i vilken ordning vi skulle ta affärerna.

-       Oh, it’s Taylor! I have to go say hi, you can stay here. I’ll be right back. Informerade Kate mig snabbt innan hon försvann in i folkmassan på jakt efter Taylor.

Jag stod lite otåligt kvar och eftersom jag inte är den som gillar att vänta började jag gå åt det håll hon försvunnit åt. Jag hann inte så långt förens jag kände en träff rakt in i sidan på mig och på andra sekunden låg jag på marken med min frapino över hela tröjan. Mitt huvud gjorde väldigt ont så jag antog att jag hade landat ganska hårt på asfalten.

-       Oh my god! I’m so sorry, are you okay?

Det var en ganska ljus röst som pratade, alltså en tjej med en ganska stark dialekt men ändå så man kunde förstå orden. En söt dialekt helt enkelt. Jag förde handen bak till mitt huvud och tog fram den igen. Great, blöder också. Jag förde tillbaka handen igen och kollade äntligen upp. Jag kände igen henne direkt när jag såg ansiktet och det ljusa håret. Det var Perrie Edwards, Zayn Maliks flickvän, som är med i Louis gäng. Varför händer det alltid att jag hamnar där de är?

-       You’re bleeding, this is not good, not good at all. Uhm… Come with me, we have to find a toilet or something!

Eftersom mitt medvetande var någon annanstans följde jag motvilligt med henne in på en toalett som låg ganska nära. Min blick var suddig efter slaget i bakhuvudet men jag hörde att vi gick in i ett bås och jag kände att hon satte mig på en toalett. Kranen sattes på och snart kände jag något blött där min hand nyss varit. Efter några minuter tog hon torra papper och torkade bort de mesta. Min blick var fortfarande lika suddig och illamående tog över min kropp.

-       I think I’m gonna throw up… Lyckades jag klämma ur mig.

Jag flyttade mig ner på golvet och öppnade toalettlocket precis i tid. Jag kände Perries ena kalla händ lyfta mitt hår och den andra göra lugnande cirklar på ryggen. Hon avslutade dock sin handling när hennes telefon började surra på handfatet där hon lagt den.

-       Perrie speaking. I know but I got a bit busy. I ran into Faith, you know the new girl and I kind of pushed her by accident and her head is bleeding and she’s throwing up and I really ned to take her to the hospital… Why not?! She’s hurt, she need a hospital. Fine. See you soon.

Hennes blick fördes ner till mig där jag satt på det kalla kakelgolvet.

-       You’re gonna have to come with me. We’re going to fix your headache.

 

Efter att ha lämnat mina böcker i skåpet som Kate så vänligt visat presenterade hon killen som Taylor. Jag gav mitt schema en sista koll för att vara helt säker på vart jag skulle och vilka böcker jag skulle ta med mig. Dagen kunde inte börja bättre än med matte. Jag hade alltid gillat matte och låg alltid en matte bok före alla andra vilket jag bara kunde vara stolt över. Jag tog min matte bok och det nya skrivhäftet innan jag låste skåpet och började följa min karta över skolan till klassrum 14C som låg en trappa upp. Jag var redan försenad med 10 minuter men hade fått en frånvaro lapp av rektorn. När jag stod framför trädörren med de stora siffrorna på. Jag drog in ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Alla blickar vändes emot mig och flera viskningar ekade genom rummet. Läraren var en gammal man med glasögon uppe på huvudet. Han höll i en penna som var till den stora whiteboarden.

-       Hi, you must be Faith. Our new student from New York?

-       Er… yes, that’s me. I’m sorry for my late arrival but I had very hard to find my locker and this classroom so principal Wood gave me this.

Jag hade aldrig varit blyg när det gällde nya människor. Jag stod upp för mig själv och för vem jag var så när jag fortsatte att prata tystnade alla i klassrummet då de var förvånade över mitt positiva beteende. Jag räckte fram min frånvaro lapp till läraren men han bara viftade bort den lätt.

-       I don’t need it. I believe you, I know it can be hard your first day. Take a seat wherever you want, were just about to start working in our books.

Jag nickade tacksamt och lät min blick glida över klassrummet. Alla blickar försvann för att sedan försvinna ner i böckerna som låg framför dem. Det fanns tre platser lediga, en bredvid en kille som såg ut att vara värsta nörden och de andra två stod bakom en helt tom bänk. Jag ville sätta mig bredvid nörden men när han petade ut en näskråka och drog av den under bordet lät jag bli. Jag gick istället mot det tomma bordet och la ner mina böcker. Killen som satt i bänken bredvid lutade sig över till min sida och kollade sig omkring för att inte behöva fästa blicken på mig.

-       I really don’t think you should sit there… We have class with the 3rd graders and Lo…

En hög smäll fick alla, även läraren, att hoppa till. Av någon anledning hade jag en aning om vem det var, gissa vem som hade rätt. Louis och Niall snubblade in i klassrummet med ett flin på läpparna båda två.

-       Mr Tomlinson, you’re late and I also talk to you mr Horan. You both know how I feel about you missing time of this class when you always were here early just two years ago.

-       Well, things change. Deal with it! Spottade Louis fram taskigt.

Hans blick gick bort till bänken där jag satt och man såg hur Niall precis skulle slänga ut sig en taskig kommentar då hans ögonbryn drog ihop sig i ett irriterat uttryck. De utbytte några låga viskningar och pekade bort mot nörden några gånger. Tillslut kom Louis mot mig och precis som förväntat satte han sig på stolen bredvid. Jag kollade bevärat ner i matteboken som jag lagt framför mig för att börja med det som jag älskade mest.

-       You’re a math genius, I did not look up that when I heard you were moving to London. Muttrade han vid min sida. Jag försökte mitt bästa att ignorera honom men hans röst gav mig gåshud genom hela kroppen, absolut inte av välbehag. Jag drog motvilligt upp min blick för att se Niall sitta irriterat bredvid nörden som såg väldigt rädd ut.

-       Don’t worry about Niall. He’s just mad because you took his chair.

-       Well, I don’t mind moving so we all can be happy, yea?

Jag började med att resa mig upp men en hand grep tag i min handled. Av ren reflex drog jag ut mig handen hårt och kollade surt på den roade killen bredvid mig.

-       There’s no problem. Besides, I don’t think you want to sit next to that dork anyways.

Trots att jag inte vill sitta bredvid honom hade han rätt. Jag gillade inte att döma folk men när man kletar ut snorkråkor under bänken tar det stopp. När jag satte mig ner på platsen igen avfyrades ett leende mot mig från Louis. Jag greppade om min penna och började lösa talen som stod framför mig, vad som helst för att glömma killen bredvid mig. Läraren gav mig och Louis några tveksamma blickar då och då under hela lektionen, även så de flesta eleverna.

-       I just have to say, you look really sexy in a skirt.

Jag kollade upp honom med uppspärrande ögon men hans blick var under bänken där jag hade mina ben. Jag skiftade mig lite obekvämt i stolen och drog ner blicken igen. Jag kunde inte se Louis göra några mattetal under hela lektionen vilket irriterade mig lite, det blev bara värre när läraren inte sa till. Tillslut var klockan halv 11, matte i 2 timmar på morgonen fick verkligen mitt huvud att börja arbeta, vilket såklart var härligt. Jag tog mina böcker och tryckte dom mot bröstet innan mina fötter styrde mig snabbt ut ur salen. Jag hörde hur Niall och Louis hade en kort konversation bakom mig medans jag gick.

-       What the fuck, dude?! Why did you let me sit next to the dork?

-       Chill out! I’m just fucking with her.

-       Fine, but not again!

Mer av konversationen hörde jag inte då jag börjat gå mot trappan. Enligt schemat som jag fortfarande höll i handen hade vi håltimme på 1 ½ timma. När jag lämnat mina böcker i skåpet sprang jag in i Kate igen vid hennes skåp.

-       Hi Faith! How went first class?

-       Good, no one told mem about having the same math class as the seniors though.

-       Oh my… What did he do?

-       Nothing, he just sat next to me, not much of a talk. Ljög jag.Hon nickade kort och tog ut sina engelska böcker. Kate! I have free period and I really need some coffee, is there a starbucks nearby?

-       Yes, in the city, it’s not far away from here. Maybe a 5 to 10 minute drive, it depends on the traffic.

-       Thanks! See you.

Jag vinkade lätt ut henne innan jag försvann ut från skolan. Flera grupper av olika människor stod vid sina bilar och bara pratade. Den svarta lacken på min bil glänste i solen vilket fick mig att bli så stolt. Jag vet att jag inte borde vara så stolt av en så fin bil och skryta över mina saker, men visst får man skryta lite va?

Jag hoppade lätt in i förar sätet och startade min bil för att sedan backa ut från parkerings platsen. Jag kunde skymta resten av gänget som bestod av Harry, Zayn, Liam, Emily och Perrie. Deras blickar var vända mot andra sidan av gatan där Niall och Louis stod. De gick över gatan precis framför mig så jag sjönk ihop i sätet så mycket som det gick. Som tur var, la de inte märke till mig så jag fortsatte skönt att köra vidare. Som tur var så var vägen inte full med trafik. Säkert bara för att folk jobbade eller var i skolan. Som Kate sagt var jag framme i stan på bara några minuter och en stor Starbucks skylt visade utanför en söt butik som hon beskrivit. Jag vet inte varför men jag hade alltid gillat Starbucks. När jag var mindre tvingade jag i mig kaffe bara för att börja gilla det så jag skulle kunna köpa mer på Starbucks, ganska konstigt men jag ångrade det inte!

Jag var någonstans mellan sömn och verklighet då jag långt borta hörde mitt alarm som ständigt började om på nytt. Jag grymtade högt och försökte sträcka mig efter alarmet men ju mer jag sträckte mig desto längre bort hördes alarmet. Jag öppnade till slut ögonen och kollade mig yrvaket omkring. Klockan som tidigare suttit på bordet bredvid sängen stod nu på golvet framför fönstret som var vidöppet. Gardinerna fladdrade med vinden utåt och himlen var kolsvart. När jag vände mitt huvud framåt igen såg jag en figur som jag snabbt fattade var Louis. Han stod där med blodiga händer, en cigarett i handen och bakom sig en svart soppåse som det rann blod från. Louis släppte cigaretten rakt ner på golvet så en lätt låga började brinna innan hans fötter rörde sig mot mig. När hans ansikte var precis framför mitt log han det äckliga leendet, höjde handen och…

 

Jag satte mig raklång i sängen med svetten rinnande ner från pannan. Mina andetag var tunga och ansträngande. Min blick gick över till väckarklockan bredvid mig som spelade melodin jag haft i drömmen. En dröm. Varför hade jag haft en dröm om Louis?! Jo, kanske för att det var en mardröm och att han var läskig, det var svaret. Min hand slog lätt till knappen så ljudet i rummet slutade att låta. Jag gnuggade mina ögon irriterat och steg upp ur sängen så mina bara fötter nuddade det kalla golvet. Jag hade spenderat tre dagar i rummet och nästan alla mina viktigaste saker var då på plats. Vi hade jobbat flitigt så jag hade inte hunnit se Kate. Första skoldagen skulle ske, en torsdag där solen faktiskt stod högt på himlen. Jag gick över till den stora spegeln för att sätta upp mitt hår i en bulle på toppen av mitt huvud. Jag tog sedan min hoodie och gick ner för den långa trappan och in i köket där Juan stod och lagade mat.

-       Good morning, Faith. Slept well?

-       Good enough I guess.

Han ställde fram en tallrik med toast, äggröra och några bacon mitt framför mig. Jag började med att äta min toast för att sedan lämna kvar det mesta av äggröran och båda baconen.

-       Eat all of it. You will need my awesome breakfast today, I can tell it’s going to be a long day for you.

Jag skakade bara på huvudet och drack upp juicen som han ställt framför mig i sista minuten. När jag lämnat en blick åt klockans håll och insett att jag bara hade 20 minuter kvar på att sminka mig, välja kläder och såklart se ifall någon av mina vänner från New York var online på Skype. Jag började såklart med att sminka mig då jag alltid brukade spilla puder eller rouge på kläderna. Jag valde en rätt så enkel sminkning som bestod av mascara, eyeliner och rouge. Jag gillade inte att ha så mycket smink och egentligen var det ingen idé att ta på mascara då min fransar var kolsvarta och väldigt långa så det såg ut som att jag hade det hela tiden. Till kläder fick det bli en färgglad crop top – med axelband – och en svart kjol som avslutades strax efter rumpan och började på midjan så endast en liten bit av min mage kunde synas. Till skor tog jag mina rosa Doc martens och några armband och ett halsband för att avsluta hela klädseln. Istället för att ta en jacka packade jag ner en kofta i min väska ifall det skulle bli för kallt. Mitt hår drog jag bara borsten genom några gånger och lät det sedan ligga över axlarna. Jag slängde en blick på klockan som satt ovanför min dörr ännu en gång. Jag kunde i alla fall prata med mina kompisar i fem minuter innan jag skulle vara tvungen att köra till skolan. Jag slängde upp locket på min dator och loggade in på Skype. Som vi planerat var min förra bästa vän online så jag ringde snabbt upp henne med kameran som var inbyggd i min macbook pro.

-       Hello birdie. Skrek hon rakt in i micken när hon väl såg mig. Jag flinade lite åt henne innan jag svarade med ett leende.

-       Hi Tina. Tina var som sagt min bästa vän. Hon och jag hade varit bästa vänner ända sedan förskolan med något bråk här och där men vi förlät alltid varandra och bråkade om vem som skulle säga förlåt först - För båda ville säga förlåt först - därför var vi bästa vänner.

-       How’s London? I wish I could visit you sometime you know. I miss my bird.

Av någon anledning så hade hon börjar kalla mig fågel ända sedan vi gick i femman och hade ett maskerad party med skolan. Jag hade då klätt ut mig till en fågel och Tina hade tyckt jag var så vacker så hon började kalla mig fågel eller birdie.

-       It’s good I guess, I miss New York. Tina, I really have to go now, first day of school you know.

-       Okay, Bye sweetie.

-       Bye.

Jag tryckte på den röda luren, stoppade ner min dator i min väska och skyndade ut till garaget. Vi hade totalt fyra bilar. Mest för att alla skulle ha varsin så det alltid fanns en bil hemma. Min skönhet var en Range Rover som jag älskade till döds. Jag satte mig till rätta i det mjuka sätet och la mina händer på ratten som jag så många gånger rört vid. Bilen rullade lätt ut från uppfarten och hamnade till rätta på vägen. Skolan låg inte så långt ifrån huset men ändå tillräckligt långt för mig att behöva åka bil eller buss. Det tog mig cirka 10 minuter till skolan vilket gav mig en kvart att hämta upp schema och böcker i så att säga rektorn kontor. Mina fingrar bleknade då jag greppade min väska hårdare när blickarna vändes mot mig efter att jag hoppat ur min bil. Min blick var fastklistrad ner i marken hela vägen från parkeringen till kontoret. Bakom ett skrivbord gjort av trä satt en man i cirka 50 års åldern med vitt skägg och hår. Han kollade upp på mig när han hörde att dörren öppnades och log ett svagt leende.

-       You must be Faith, yea?

-       Yes that’s me, sir.

-       I have you’re schedule right here, just let me go get your books for the classes you will be attending. Remember that you can choose one extra class if you want to but don’t feel forced.

-       Thank you. I think I want this week and then decide if I feel to choose an extra class.

Han nickade nöjt innan han gick iväg för att hämta böckerna. Han kom tillbaka lika snabbt som han lämnat. En hel trave böcker sattes ner mitt framför mig tillsammans med ett vanligt papper och en penna.

-       Just sign this paper and then you may go to your first class. I hope you will enjoy the school.

-       Thank you.

Jag log ett fejk leende och lämnade sedan kontoret som gav mig kalla kårar. Hoppningsvis skulle jag aldrig behöva sitta där något mera. Korridoren utanför var nu full med ungdomar som gick fram och tillbaka, in och ut ur klassrum. Mina ögon skannade av lappen jag fick tillsammans med schemat för att veta vilket skåp jag skulle ha. Det ända som stod var att det fanns i den södra delen av skolan vilket förvirrade mig.

-       Faith! Jag vände mig emot rösten som jag så väl kände igen. Kate kom gåendes mot mig med en trave böcker i famnen och en kille vid sin sida.

-       Kate! Thank god I found you, can you help me? I don’t know where my locker is suppose to be, this is so confusing.

-       Don’t worry, just follow me, it’s not that hard.

Jag nickade lite osäkert och gav killen som fortfarande stod vid hennes sida ett lätt leende innan vi tre gick bort mot nästa korridor.

 

Efter att jag lämnat kassorna utanför dörren – med överdrivet mycket mat i! – gick vi hem till Katherine igen. Som jag anat bodde hon med sin farmor, Elisabeth, men blev ofta kallad för Beth. Hon hade gett oss några kakor på ett fint blått fat med rosor ingraverat och två glas mjölk. Vi satt nu på hennes rum som var ett typiskt ’’tjej rum’’.

Det var ganska stort då även de bodde i de rika kvarteren, sängen var ljus rosa med en fin lite mörkare rosa pläd som låg på halva sängen. Golvet var en heltäckningsmatta och bilder på henne och hennes mamma och pappa skulle jag tro hängde på väggarna.

Vi hade hunnit prata om både min familj och hennes familj innan jag ställde ifrån mig mitt glass på hennes skrivbord. Jag drog benen mot mitt bröst och puttade mig längre upp på sängen.

-       Tell me about them Katherine. Jag kollade seriöst på henne då hon försökte fästa sin blick på något annat än mig.

-       First of all, call me Kate. Började hon lugnt med blicken ner i täcket. Jag väntade ganska otåligt på ett svar på min fråga och till slut gav hon upp.

-       Look, Faith. They’re just trouble. There’s five of them as you maybe could tell, Niall, Zayn, Liam, Harry and the leader, Louis. The girls are Perrie and Emily, Perrie are Zayns girl and Emily are Louis sister but I think she has a thing for Harry. Ohwell, everyone in our age up to 30 are afraid of them, it’s like they own half of the town, there’s nothing we can do. We can’t go to the police because no one wants to be the witness of what they are doing, drugs and stuff like that. They are coming to school almost every day, I think it’s some kind of power thing cause we’re younger. What I’m trying to say Faith, stay out of trouble. With other words, don’t talk to them, look at them or think about them!

Jag försökte ta in allt som hon sagt när jag kom på något som jag undrade över ända sedan vi stod där utanför affären.

-       Why did they call you gay-kate? Man märkte hur hon stelnade till bredvid mig så jag la en lugnade hand på hennes axel som ett tecken på att hon inte behövde fortsätta.

-       Err… well. I’m gay and it’s no longer a secret. Svarade hon så tyst som möjligt. Jag nickade förstående och log ett litet leende mot henne så att hon förstod att jag inte alls hade någonting emot det.

-       You’re special, no need to be ashamed. Viskade jag lågt men ändå så hon kunde höra. Hon nickade och torkade bort en tår som glidit ner för kinden.

-       You’re special too, that’s why I want you to stay away from them. You’re different, you don’t know the rules and they're gonna take advantage of that. You need to be careful Faith, this isn’t like New York. They’re smart, they hide the evidence and if you don’t have any evidence the sheriff can’t do anything.

Jag viskade ett snabbt ok innan vi lämnade samtalsämnet. Jag lät min blick vandra över hennes rum.

-       So who’s your girlfriend, Kate?

Frågade jag retsamt vilket jag snabbt ångrade då hon stelnade till och hennes ögon började tåras.

-       My girlfriend is dead. She couldn’t take the hate from them so she killed herself, In her room. She just strangled herself with a necklace I gave her last christmas. It was a heart.

Nu hade flera tårar fallit på täcket och jag mådde verkligen illa då det var jag som hade fått henne att minnas igen.

-       I’m so sorry.

-       No need to be sorry, but I appreciate it.

   Jag hade gått hem några minuter efter då det började mörkna ute. Jag började gå på samma trottoar jag hade gått på när jag gått till Kate men allting var så mycket läskigare nu när Kate berättat alla läskiga saker som hände i London. Jag drog min jacka tätare omkring mig då regnet nu börjat ösa ner från himlen. Mitt hår låg blött längs mina axlar och maskaran hade säkert smetat ut sig, mina kläder klistrades fast på min kropp och mina skor var fulla med vatten. Det kändes som jag gått i evigheter vilket fick mig att kolla upp från mina skor som jag kollat på hela vägen. Jag kände inte alls igen området jag nu stod i. Jag var fortfarande i de rika kvarteren men vart visste jag inte. Min uppmärksamhet vändes åt en skugga som snabbt gick förbi. Mitt huvud vände sig snabbt åt det hållet bara för att se killen med brunt spretigt hår som Kate hade presenterat som Louis. Han stod med händerna djupt begravda i fickorna på hans skinnjacka och hans hår som innan varit spretigt låg nu platt på huvudet av regnet.

-       You’re Lost. Konstaterade han mer för sig själv. Jag skakade sakta på huvudet och fingrade lite på min mobil som låg i fickan tillsammans med min hand.

Han flinade bara och började ta små steg mot mig. Det äckliga leendet han hade på läpparna var långt ifrån trevligt och behagligt. Snarare obekvämt och retsamt.

-       I know you’re lost because your house is on the third road and you’re on the fifth.

Han stod nu precis framför mig vilket jag fann väldigt äckligt. Han äcklade mig något enormt, när vi mött dem utanför affären var jag rätt så stark men nu när jag visste deras historia – i alla fall det viktigaste – ändrades det något enormt. Små skakiga andetag lämnade mina läppar när jag snabbt vände mig om och började gå mot den tredje gatan. Fötterna som innan stått stilla bakom mig hade nu börjat gå och av vad jag hörde följde de efter mig i en snabb takt. När jag nått mitt hus och kände mig säker vände jag mig om så att även Louis stannade till av chock.

-       Why are you following me?

Frågade jag så irriterat och spydigt som möjligt. Han log bara ett snett leende och bet sig lite i läppen där en rund läpp piercing satt. Det var just nu jag la märke till tatueringarna han hade mest på den högra armen och piercingarna som satt på läppen och ena det högra ögonbrynet. På ena örat hade han små pluppar och dödskallar till örhängen över hela örat – jag kanske överdrev lite.

-       Maybe I’m not following you. I can actually live on this street.

Jag lät ett skratt lämna mina läppar, ett överdrivet ironiskt skratt.

-       Yeah right, this is the rich street.

Han ryckte bara på axlarna och log det där äckliga leendet igen. Precis innan jag skulle gå in i mitt hus igen avbröt hans röst mig.

-       Faith? Jag vände mig om och väntade på svar. See you in school.

Han blinkade lätt med ögat innan han försvann in på en främmandes trädgård. 

 

 

Mina fötter rörde sig långsamt över den grusiga trottoaren och min blick var hela tiden fäst på någonting framför mig. Folk kollade på mig med blickar som var svåra att tyda, troligen på grund av min lätta klädsel. En vit klänning och ett par sandaler, inte direkt något man skulle gå runt i när hela himlen var täckt av mörka moln. När jag gått cirka 3 kvarter – som var enligt Juans beskrivning – försökte jag skymta något tecken på en affär. En tant skulle precis gå in genom två stora grindar med ett par matkassar i handen innan jag stoppade henne.

-       Excuse me. Tanten stannade upp med ett ryck för att sedan vända sig mot mig. Hon kollade på mig med sina gröna ögon i väntan på vad jag ville.

-       Sorry, but do you mind telling me where I can find a grocery store? Ett litet leende lämnade hennes läppar innan hon ställde ner kassorna.

-       Of course sweetheart. If you follow this road and then take to the right you’ll find the store. Medans hon pratade hade en tjej med blont hår som räckte ända ner till midjan kommit ner för den lilla stigen från huset. Tanten vände huvudet mot flickan som troligen var äldre än mig innan hon fortsatte. Katherine darling, could you help this lovely girl to the grocery shop? Flickan som tydligen hette Katherine nickade snabbt. Hennes leende var stort och man blev glad bara av att kolla på henne. What’s your name, love? Jag satte handen för pannan och log.

-       Of course, I’m Faith.

-       You’re from America, right? Katherines röst var väldigt ljus och tjejig vilket jag fann ganska gulligt. Jag lämnade en lätt nick och stod lite pinsamt kvar på stället då tystnaden la sig som en bubbla runt om oss. Let’s go! Fortsatte hon sedan. Hennes långa ben började gå upp bredvid mig och hennes arm krokade min vilket fick mig att hoppa till lite av förvåning.

Jag märkte snabbt att hon var en riktig pratkvarn. Vi hade inte en ända tyst stund när vi gick mot den lilla affären. Trots hennes energi gillade jag henne redan. Jag trodde inte hon skulle vara så snäll som hon faktiskt var när man såg hur hon trött gick ner mot sin… farmor? Mormor? Hur som helst, men när hon såg mig sken hon upp som en sol. En kall vindpust slet sig förbi oss och mina armar drog sig tätare runt min kropp. Till skillnad från mig hade Katherine en stor ylletröja på sig som höll henne varm.

-       Is it always this cold in London? Hon kollade på mig med ett flin och nickade.

-       But sometimes when the sun comes it’s hot, like really hot. But yeah, most of the times it’s raining. Jag formade min mun som ett o och kollade sedan framför mig.

Vi var nu framme vid affären men av någon anledning stannade Katherine tvärt. Hennes blick var fäst på något framför henne. Jag försökte lista ut vad det var men det ända jag såg var några personer, vagnar och bilar. Som att hon förstod vad jag försökte lista ut öppnade hon munnen.

-       It’s the group right outside the door. Hennes röst darrade till lät när hon sa group. Jag kollade på gruppen som hon menade.

Det var 5 killar och två tjejer, alla hade de varsin skinnjacka och såg bara allmänt bad ut. I mitten av deras klunga fanns en pojke med ett par glasögon högt upp på näsan och spretat svart hår. Han hade ett par böcker i ena handen och en matkasse i andra. Gruppen skrattade och knuffade runt killen till varandra. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika rakt ut. När de fällde honom ner på gatan gav jag upp och skulle precis skrika när en hand lades för min mun. Ett litet tjut hann lämna mina lungor vilket fick hela gruppen att vända sig mot mig. Handen flyttades snabbt bort från min mun och jag kände hur kroppen som innan stått bredvid mig flyttade bakom mig. Pojken lyckade springa iväg med en snabb fart vilket fick mig att bli lättad men när jag sedan märkte att klungan var på väg mot mig började en stor oro att växa inom mig.

-       So gay-kate, who’s your shield? Det var den blonda i gruppen som talade upp. Jag rynkade mina ögonbryn åt hans ordval och sträckte på ryggen en aning.

-       Faith. Svarade jag med så stark röst som jag hade.

-       He didn’t ask you, he asked gay-kate. Det var den brunhåriga med spretigt hår som nu pratade.

Jag lät min blick glida över allihopa. Den ena tjejen hade brunt hår och den andra hade blont. De båda hade piercingar på läppen och näsan. Jag granskade sedan alla killarna för mig själv. Han som talade först hade ju blont hår, han stod längst åt vänster om man inte räknade med tjejerna. Nästa hade knappt något hår alls, endast några små fjun av hårstrån på hans huvud men det var brunt, det var hon säker på. Killen i mitten var den som talade efter, han hade brunt spretigt hår som sagt. Killen bredvid var brunhårig och hade ett stort krulligt bo. Den sista killen hade ett seriöst ansikte och svart hår som man såg tydligt hade överflödigt med vax.

När jag kommit tillbaka till medvetande hade Katherine fortfarande inte svarat på deras fråga.

-       Okay, so let me guess. Your name is Faith Codrington as you said. You’re from New York and you’re daddys little girl. You’re rich and you’re so spoiled by your parents. You have a brother named Lucas but the thing is, you’re not like him at all. You’re different. Killen som stod i mitten gick mot mig samtidigt som han sa den fakta som var lite skrämmande att han visste. Som att han läst mina tankar flinade han stort. I have to know everything about the new ones in my city. Förklarade han lugnt men ändå på något sätt… läskigt. Hans mun var precis bredvid mitt öra när han uttalade de sista orden i meningen. De gick sedan skrattandes i väg och i ren ilska drog jag med mig Katherine in i affären för att avsluta det vi kom hit för, vilket var att handla mat.

 

 

Vad tycker ni om trailern? Se till att lämna en kommentar!
Kapitel 1 kommer upp ikväll så håll ögonen öppna :)

Faith är den perfekta, bortskämda dottern som flyttar till London från New York då hennes pappa flyttat sin verksamhet. Hon är denna oskyldiga lilla 18 åriga flickan med föräldrar som ger henne vad som helst men som knappt bryr sig om vad hon har att säga. När hon väl kommer till London träffar hon nya kompisar i skolan med vissa bättre egenskaper och hemlisar än andra. Det är när killgänget Harry Styles, Niall Horan, Liam Payne, Zayn Malik och Louis Tomlinson kommer in i bilden som allting börjar att ändras. När Faith flyttade till London hoppades hon på att hon äntligen skulle få bli fri från alla bekymmer, men tvärtom blev det då två av killarnas tjejer blir vän med henne. De gör så att hon blir dragen in i våld, droger och olagligheter som polisen aldrig får reda på.