Jag sneglade på Perrie som med koncentrerad blick kollade framför sig på vägen. Hennes knogar hade vitnat då greppet om ratten blivit hårdare och hårdare.

-       Perrie, I really appreciate your help but Katherine is back there and she’s probably worried by now!

-       No she’s not. Harry was in town so he’ll find her and say you went home.

Jag formade min mun som ett stort O och skakade snabbt på huvudet.

-       No, please. Don’t let them near her. You guys have done enough in her life.

-       He wont say anything, I promise. I know we sound terrible but we’re only mean to the people who needs it.

-       So Katherine deserves the hate from you guys? She deserves to be called names like gay-kate?

-       Yeah, she does. You don’t know anything about what happened in this town before you got here, all I can say is that she’s a really good actor. I wont tell you more.

Jag lutade mig tillbaka och försökte lista ut vad allt detta betydde. Kate var nog den snällaste person jag någonsin träffat så jag fattade verkligen inte varför hon behövde lida så mycket inombords. Mina tankar hade helt fart iväg så när jag kom tillbaka till medvetande igen hade vi stannat framför några radhus.

-       Why are you not taking me to a hospital?

-       Believe me, I want to.

-       Then why are we here?

-       I don’t know yet. Zayn just said to come here, he would explain why when we arrived.

Jag hade precis klivit ur bilen när Perrie nämnde Zayn. Jag började sakta att backa undan från radhusen och bilen och skakade på huvudet. Jag visste att jag inte skulle kunna springa då jag fortfarande såg väldigt suddigt och mitt huvud yrade runt men jag ville verkligen inte in i huset.

-       I don’t want to be near them, please!

-       Don’t worry Faith. In our group Zayn and Harry are nicest. They’re the lowest in the group, not like Louis. Louis’s way to hard about this stuff, I would never leave you alone with him. Just trust me.

Jag stod och hade en debatt med mig själv om jag skulle gå med henne eller inte och tillslut gick jag mot henne. Jag hann inte direkt reagera på vad jag gjorde innan vi var inne huset och jag faktiskt insåg att Zayn stod precis framför oss. Perrie gick fram till Zayn och gav honom en lätt puss på kinden vilket fick honom att flina. Hans ögon var så mjuka, man såg verkligen hur kärleken lyste i dem.

-       Why couldn’t I take her to a hospital? Frågade Perrie försiktigt.

-       I’m sorry… It was Louis’s order.

-       Wait! Louis is here?

Zayn nickade knappt synligt och gned pannan med sin högra hand. Jag höll nu på att få spel.

-       I’m really sorry babe, I didn’t have a choice! Just get her to the guest bedroom, I’ll go talk to Louis after he’s done showering.

Perrie slog till Zayn på hans arm innan hon tog tag i min och drog med mig längre in i huset till en mörkbrun dörr. I rummet stod en dubbelsäng, skrivbord och en bokhylla full med böcker. Perrie satte försiktigt ner mig på sängen och gick sedan ut genom dörren. Jag hörde hur hon skrek på Zayn men om vad hörde jag inte. Efter några minuter kom hon in igen men nu hade hon bandage och olika flaskor med sig i famnen.

-       I’m so sorry Faith.

Jag nickade och kollade ut genom fönstret. Rädd över att hon skulle se hur osäker jag var i situationen. Jag kände hur madrassen tyngdes ner bredvid mig och sedan en hand som vred mitt ansikte mot hennes.

-       Faith, I’m really sorry. I didn’t know he would be here at all. You can be angry at me but please let me fix your wound.

Jag vände mitt huvud mot fönstret med en suck så hon kunde komma åt såret på mitt bakhuvud. Jag kände hur något kallt trycktes mot jacket följt av ett väldigt svidande. Mina tänder trycktes mot min underläpp i ett försök att trycka bort smärtan. När svidandet gått över band hon fast ett bandage runt mitt huvud och räckte fram någon slags Ipren tillsammans med ett glas vatten som jag lätt svalde.

-       I’ll be right back. Stay here.

Jag mumlade ett okej som jag tror att hon knappt hörde men struntade i det då hon stängde dörren. Jag gav mig på ett försök att resa mig upp från sängen och se mig omkring så jag gick fram till bokhyllan och kollade igenom de olika böckerna. Jag hörde hur dörren öppnades ännu en gång men brydde mig inte om att vända mig om.

-       Louis! What are you doing?

Jag vände mig nu om och såg till min förvåning att det inte var Perrie som kommit in i rummet utan det var Louis som stod i dörröppningen med en bar överkropp och jeansklädda ben. Man såg kalsongerna sticka upp precis ovanför byxlinningen. När Perrie kom in i rummet märkte jag att jag verkligen hade stirrat så ett stort flin fanns på hans läppar.

-       Perrie get the hell out off here! Grymtade han irriterat och puttade ut henne innan han stängde och låste dörren.

Great… nu var jag helt ensam med honom. Jag drog efter andan och tryckte upp mig mot bokhyllan.

-       Why did you want me to come Louis?

-       Because I know how much hospital sucks and besides Perrie is very good at all this nursery stuff so I thought why not? And it’s fund to see you scared and I love to fuck around with you.

-       Just let me go, please. My headache is killing me and I just want to go home.

-       Take it easy, I’m not gonna do anything, the only thing I want right now is you typing your phonenumber here.

Han höll fram sin telefon där redan en ny kontakt var uppe. Jag tog tag i telefonen och slog in mitt nummer snabbt och lätt. Han granskade mitt nummer ett tag innan han pekade på dörren som ett tecken på att jag var fri att gå.