Samtidigt i det verkliga livet…

Seriöst… är hon helt seriös över det här slutet? Jag lyckas slita min blick från dator skärmen för tredje gången. De övriga två gångerna hade varit toa besök och trippar till köket för att hämta snacks och dricka. Min blick färdas över mina väggar med bilder på killarna. Jag har min speciella vägg som en gång varit en fin krämig vit färg men som nu knappt syntes, men som ändå fanns bakom planscherna. Jag har även delat upp det så en 6:e del var av Louis samtidigt som de andra bestod utav Liam, Harry, Niall, Zayn och tillslut gruppbilder. Jag kan med stolthet säga att jag är en av de galna tonåringar där ute som avgudar One Direction. Jag äger såklart inte bara massa planscher utan även två av fem pappersfigurer och flera småsaker som både representerade och som var med One Direction. Människor tror inte att man kan älska ett band eller killar som man aldrig träffat men jag tror det för jag har upplevt det.

Jag drar ner ögonen till skärmen igen som håller på att bli svart. Mitt pekfinger trycker lätt på mellanslag så skärmen lyser upp igen. Ännu en gång läser jag igenom slutet… I choose. Visst var det ett slut som man kan arbeta med själv men jag hade verkligen hoppats på att hon skulle fortsätta och göra ett riktigt slut. Att välja är ju bara onödigt, självklart vill man att slutet ska vara lyckligt. Man vill att Faith och Louis ska hitta tillbaka till varandra och bli gamla tillsammans. Tänk och vara Faith, vilket galet men underbart liv. Trots att killarna inte riktigt var kända är han fortfaranda snygg och allas drömkille.

Jag öppnar upp en ny flik på internet i hopp om att hitta nya bra fanfictions, det var numera hur mitt liv såg ut. Jag sitter hemma dag som natt och läser fanfictions om one direction för att jag själv vet att jag aldrig kommer att träffa dom, det är rätt tragiskt faktiskt.

-       Linnéa, du måste gå upp nu annars kommer du försent till skolan. Säger mamma som stormar in i mitt rum.

Hon kollar på mig förvirrat och i ett hopp om att se mer levande ut sätter jag på ett leende och hoppar upp från sängen i en pigg rörelse.

-       Jag bestämde mig för att gå upp tidigt för en gång skull. Berätter jag i en lögn.

Hon nickade bara och visar tummen upp innan hon stänger dörren igen och går ner.

Morgon… det var morgon. Jag hade tillbringat hela natten till att läsa Stupid Love. Jag kollar bort mot fönstret och mycket riktigt, solen strålade bakom de mörka gardinerna och fåglarna kvittrade glatt. Jag drar en djup suck och nickar lite för mig själv. Jag torkar av gårdagens smink och applicerar nytt på bara tjugo minuter, vanligtvis tar det mer tid. Jag trippar sedan ner för den knarriga trappan och in i köket där alla mina fem småsyskon satt och åt frukost. Mina syskon var ett, tre, fyra, sju och tio… Jag själv är äldst på fjroton år.

Mat slängdes över matbordet och mamma jobbade hårt för att alla skulle få i sig mat, detta var verkligen inte som i någon fanfiction, detta var verkliga livet.

 

Jag gick med stolta och stora steg mot honom och man kunde se i hans blick hur han visste vad jag hade att säga. Jag hade planerat allt som hade hade att säga till honom i huvudet, jag hade ju faktiskt ett helt år på mig att förbereda mig men när jag väl stod där, framför en man som jag kunnat prata med så lätt, försvann vartenda ord. Istället stannade jag tvärt framför honom, bet mig i läppen och slog till honom rakt över ansiktet i en rejäl örfil. Han blev förvånad över min handling och såg rätt så irriterad ut till en början men det försvann lika fort som det kom.

-       I guess I deserved that, didn’t I? Sa han och kollade mig rakt i ögonen.

Hans glittrande ögon gick rakt ner i min själ så jag var bara tvungen till att fästa mina blick på ett träd bakom, annars skulle han hittat tillbaka till mitt hjärta på bara någon sekund.

-       You deserve so much more than a slap across the face, you dick. Svarade jag genom sammanbitna tänder.

-       I know I do. Svarade han vilket förvånade min en del faktiskt.

Jag trodde verkligen att han skulle göra något slags motstånd, säga att det inte var hans fel eller att jag var den som lämnade honom.

-       You dissapeared Louis… Sa jag och jag kunde redan känna hur tårarna trängde sig fram varje gång jag blinkade.

-       Yeah, I did. But it was you who decided to leave me first so don’t play innocent here. Där var motståndet jag väntade mig.

-       No, Louis. You dissapeard right after you finished school. You came home drunk, you cheated on me, you beat the shit out of innocent people and you had an unexaptable tone to me. Not mentioned every time to cursed and told me to shut up. Mina tårar forsade nu nedför mina kinder.

Louis sänkte sitt huvud ju mer jag pratade, ett tecken på att han fattat vad han gjort för fel.

-       Faith, I am aware of what I’ve done. I’m really sorry for everything and I can’t say that I had the right to just leave you like that, especially not treat you the way I did. I can tell you everything from scratch but this may not be the right time and place. You have to know that I still love yo…

-       Don’t! Nästan skrek jag åt honom. Don’t you dare say that you love me.

Han suckade djupt och skakade på huvudet åt sig själv. Vi stod så ett tag, jag stirrade på Louis som stirrade ner i marken. En hand på min axel fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen och ett ljust tjut lämnade mina lungor.

-       Woah, take it easy Faith, It’s just me. Hörde jag Niomi säga.

När jag vände mig om försvann hennes glada leende och ersattes direkt till ett oroligt uttryck. Hon kollade sedan på Louis framför mig och sedan tillbaka på mig igen.

-       What’s going on here? Who are you? Sa hon till Louis.

Han sträckte lite på sig och skiftade sina ögon mellan mig och Niomi.

-       I’m Louis, and you are? Svarade Louis rätt så spydigt.

Det var just det som fick mig att lämna honom från första början. Niomi kollade på mig med förstånd i sina ögon. Hon kollade sedan på Louis med avskyvärd blick vilket Louis besvarade med ett frågande uttryck.

-       You’re the guy who left my Faith heartbroken, you arse!

-       Wow, watch out everyone we got a little girl here saying arse out loud. Halvskrek Louis sarkastiskt.

Jag kollade på honom med ett – är du helt seriös – ansikte vilket bara fick honom att rycka på axlarna oskyldigt.

-       Can you give us a minute, Niomi?

Jag kollade bak på Niomi som stod förvånat fastfrusen på stället men vände sig tillslut om med en nick och gick iväg. Framför Niomi i folkmassan kunde jag se Perrie, Zayn, Liam, Niall och Harry stå och kolla på oss hoppfullt. Nyfikna på vad vi stod och pratade om. Alla förutom Perrie vände sig om när de märkte min blick. Perrie mimade något till mig flera gånger, trodde att jag skulle förstå. När hon tog varje ord för sig förstod jag och nickade sakta mot henne. Ett leende spred sig på hennes läppar som format meningen ’’Do what you have to’’.

Minnen av mig och Louis passerade mig så snabbt att allt hann komma med. Våra sena kvällar framför tvn, vårt första riktiga samlag som blev bättre än vad jag någonsin kunnat ana, våra hejdå och god morgon pussar som alltid ledde till mer, våra turer till stranden mitt i natten under sommaren. Allt kändes så långt borta, som att det var svårt att nå de minnen som låg längst bort.

-       I don’t know what to say. Sa jag med mitt huvud fortfarande bortvänt mot Louis.

Trots det visste han att mina ord var menat till honom. Jag kunde se i ögonvrån hur hand drog en djup suck och kollade på mig med sina förlåtande valp-ögon.

-       You don’t have to say anything, I have to. When I left I knew how fucked up I had becomed again and the reason I left was because when I started to change again I got a few ’’enemies’’ against me. They threatened to take you away from me a lot of times and at one time I had enough so we made a deal. If I left you to join their gang they wouldn’t hurt you in any way so I did. The one time I called you was a two weeks after I left. I remember you crying and asking a lot of questions that I coudln’t answer. One of the gangmembers found me talking to you and said that was the last call I would do, or else the deal was broken. If you’re wondering, I was in Birmingham the whole time, that’s where this crew was. Richard was one of the members. A month after me joining their gang we were casually walking in the city when Richard came up with the idea of robbing a fancy jewelry store. I wasn’t into it at first but we did that night, without a plan or anything, we just broke the glass and robbed it. This was all a setup, though. All I remember is being hit by something hard on the back of my head and the next thing I know I’m at a hospital surrounded my policemen. They thought I robbed the store on my own and didn’t believe when I said that I was alone, they thought I jumped through the glass to get in and then passed out from the hit. I went into jail and had community service for 200 hours. It didn’t bother me really since I didn’t have anything else to do. I had samll contact with Liam through out the year and just last week he told dad and he bailed me out. I didn’t want his money to save me but all I could think of was you and how you were doing. I needed to tell my side of the story, even though it won’t change a thing.

Jag blev helt målös efter att han avslutat. Under tiden jag gått i skolan och undrat vart min Louis tagit vägen har han suttit i fängelse och gjort sammhälls tjänstgöring för ett brott som inte var hans ide. Visst var han med på det men han var ju aldrig ensam.

-       I really don’t know what to say, Louis. Viskade jag, knappt så att man hörde.

-       You still don’t have to say anything, but if you’re up to it I know that we can make our new beginning, or you can forget about me and I’ll try to forget about you. It’s you’re choice.

Jag öppnade munnen en aning och försökte få ut ord men inget kom. Jag bara stod där och kollade på den ömtåliga killen framför mig.

-       I choose...

1 ½ år senare

Mina händer drogs längs mina sidor över den vita klänningen som satt slimmad mot min kropp. Mina skolår var äntligen slut och mitt nya liv kunde äntligen börja.

-       I can’t believe we’re finally going to graduate from this rathole, called university. Sa Niomi från andra sidan av rummet.

Jag träffade Niomi i början av mitt sista år. Hon flyttade från Australien till England bara en månad innan skolstarten och eftersom hon var en rätt så stor nörd med svarta glasögon och matte kunskaper som en hel klass hade tillsammans blev hon utstött. Jag gillade verkligen henne även ifall vi aldrig riktigt pratade de första veckorna. När ett par killar från året under började mobba henne klev jag in och försvarade henne. Efter mitt förhållande med Louis verkade det som att många såg upp till mig av någon anledning. De var unga killar som såg upp till ett par andra mobbare som egentligen inte alls var elaka. De la ner sina kommentarer och Niomi blev säkrare i sig själv, dock så blev det ett litet ärr vilket gjorde att hon helst lämnade glasögonen hemma och började då istället använda linser. 

Katherine försvann efter att hon gick ut skolan. Jag hade inte pratat med henne eller hört någonting om henne förutom att hon rest till Tyskland där hennes föräldrar hade bosatt sig. När det gäller mina föräldrar var allting precis som det var för två år sedan. Jag ignorerade mina låtsas föräldrar totalt men höll fortfarande kontakten med Lucas – som även skulle komma till min och Niomis lilla fest efteråt.

Jag försökte att undvika min pappa också men det gick inte lika bra eftersom jag och Louis spenderade en hel del i deras hus. Jag flyttade in med Louis i hans extra lägenhet, det enda som krävdes var att be pappa om lite pengar och sen ringa en inredningsfirma som hade en del jobb framför sig.

När Louis gick ut skolan började ett par problem. Jag vet inte varför eller hur men han började irritera sig på allt och alla och gick nästan tillbaka till sitt gamla jag. Han fortsatte att vara vän med Liam men de andra försvann åt olika håll. Harry och Emily gjorde tyvärr slut efter ett år samtidigt som Zayn och Perrie förlovade sig. Jag och Perrie pratade med varandra nästan varje dag och hon hade redan bestämt sig för att ha mig som en av brudtärnorna på hennes bröllop.

Efter komplikationerna med Louis bestämde jag att det skulle vara bäst med en paus. Han tog inte detta så bra och försvann då utan att säga hejdå eller säga vart han skulle. Jag och Niomi bestämde då att skaffa en liten lägenhet tillsammans och har bott tillsammans i mer än ett halvår. Det var där vi var den dagen, i vår lägenhet framför speglarna med våra studentklänningar.

Ni kanske tänker, vart tog Louis vägen? Då ska jag säga er att han glömde av mig helt och hållet. Det kändes som så i alla fall för han hörde av sig en gång sen han gick vilket var helt bissart. Jag försökte att inte tänka så mycket på att han faktiskt lämnade mig men det hände ibland att jag fick dagar då jag endast skyllde på mig själv. Det var jag som sa att vi skulle ta en paus men det var även han som förändrades igen, började komma hem full på vardagar med mera. Jag hade även sett honom hångla upp en främling en gång när jag kom hem på kvällen men självklart kom han ur knipan genom att säga att han älskade mig och att det var tjejen som gått på honom och självklart att han var full. Jag förlät honom så dum som jag var men jag älskade honom.

Jag fick mejl från Liam ibland och trots att jag frågar om Louis undviker han alltid ämnet och börjar prata om annat.

När det gäller Tina så pratade vi fortfarande såklart. Hon var min bästa vän och det skulle inte ändras trots avstånden. Hon var faktiskt snart på Stansted flygplats och skulle sen ta en taxi direkt till cermonin. Nog med gammal tragisk historia, tillbaka till verkligheten.

Jag vände mig om mot Niomi med en undrande blick vilket fick henne att kolla frågande på mig.

-       Do I look okay? Frågade jag henne osäkert med ett litet osäkert leende på mina läppar. Niomi skrattade bara innan hon gick fram till mig.

-       You look beautiful, Faith. I think that Cody will like it. Hon vickade på sina ögonbryn upp och ner samtidigt som ljua skratt lämnade oss båda två.

Cody var Niomis tvilling och vi klickade väldigt snabbt. Niomi verkade inte alls bedrövad över att vi verkade ha något på gång. Niomi och Cody såg sig aldrig som tvillingar då de såg helt olika ut och hade helt olika personligheter, de såg sig mer som bäst vänner vilket jag tycker är förvånande att tvillingar kan göra.

Trots att det klickade med Cody så lämnade aldrig Louis mitt huvud. Niomi visste vem Louis var efter att jag berättat men hon hade aldrig träffat honom i verkligheten. Det var som att han knappt funnits, jag levde ett vuxet liv i en lägenhet med min nya vän. Jag trodde att Louis skulle vakna upp vid min sida varje morgon men allt gick fel.

-       I think I’m ready now, we can go. Svarade jag istället för att kommentera någonting om Cody.

-       Yeah, I’ll just grab my purse. Sa hon snabbt innan hon trippade iväg in på hennes rum.

Nu var det dags.

 -----

Folk började samlas på den stora läktaren och solen gjorde så många satt med papper och hattar fläktandes framför sina ansikten. Vi satt på stolar till höger om podiet där vår rektor stod och förberedde cermonin. Han hostade till i micken så allting blev tyst förutom vinden som blåste i löven vilket ledde till en hel del prasslande. Rektorn började prata på om vår klass och om hur vi betydde mycket, vilket han sa till alla som slutade universitetet.

-       And now we’re welcoming one of our top students who will be graduated here today. With straight A’s and a lot of hard work she has earned to stand here in front of you and tell her speech. Welcome up, Faith Codrinton.

Jag drog ihop ögonbrynen när han nämde mitt gamla efternamn men klistrade på ett leende när ett rus med applåder nådde mina öron.

-       If you make your bed every morning you will have accomplished the first task of the day. It will give you a small sense of pride and it will encourage you to do another task and another… And if by chance you have had a miserable day, you will come home to a bed that is made – that you made – and a made bed gives you a sense of encouragement that tomorrow will be better.

Jag kollade på allas förvirrade ansiktsuttryck då jag sagt min början. Det skulle vara en rolig grej då det hade en mening trots att det var väldigt enkelt och rätt så barnsligt.

-       It has fallen upon me as a member of this senior class of 2013 to give expression to a few thoughts that come to us on this occasion. Without a doubt we all look back upon these last years with a bit of regret when we think that it’s all over. We have innumerable pleasent relationships to recall with each other, and with the other members who has three to one year left, this is a farwell. No doubt they feel now as we did a few years ago, even if I only got here about two years ago. They feel inexperienced in many ways, a bit puzzled, and at times very much discouraged with things in general. They will have problems to meet and solve just as the rest of us have. It is to our teachers that we wish to offer a special thank you at this, the close of out university years. They have been more to us than teachers, they have been our friends and examples. We have all known little children who spend all their time imitating other people. One day they will be cowboys, policemen or truck-drivers. In this respect we have been like children all through our university days. It may be entirely unconsciously, but we do pick up and do many of the things we see our teachers do every day. It may be som odd way of laughing, a quaint little expression, or any one of a number of things. But we realize the fact from now on our success in life will depend not on out ability to imitate others, but upon our ability to be ourselves. We can’t be sure now just where the fate or fortune will lead us. As a class, we shall be scattered in many places: Some will fill roles as heads of families, there may be doctors, lawyers, and statesmen. But whatever our lot shall be, we go forth with abiding faith that all will be well if we take seriously whatever sphere we may be called into.

Jag kollade upp på publiken för att ta in alla som kom och som lyssnade. Jag kunde se alla i det gamla gänget, förutom Louis såklart. Perrie log glatt mot mig med Zayns arm över hennes axlar. Emily såg väldigt uttråkad ut, men det är Emily vi pratar om. Till sist i mitt högra öga högst upp i hörnet stod Louis. Hans hår var långt och rörigt, hans skägg hade växt en hel del sen jag såg honom sist. Han hade på sig svarta tajta jeans med en vit t-shirt. Jag öppnade munnen en aning och jag stod förvånat och kollade på honom. Han märkte att jag sett honom då han drog på munnen en aning och kollade på mig med sympati. Jag lyckades att dra min blick från honom och ner i mina papper då jag glömt av mitt avslut på talet. Jag harklade mig en gång innan jag fortsatte.

-       This is your life. Do what you love and do it often. If you don’t like something, change it. If you don’t like you’re job, quit. If you are looking for the love of you’re life, stop; Jag kollade över på Louis som bara stod i väntan på min fortsättning. They will be waiting for you when you start doing things you love. Stop over analyzing, life is simple. All emotions are beautiful. When you eat, appreciate every last bite. Open your mind, arms and heart to new things and people, we are united in out differences. Jag kollade på alla i gänget och de alla log tillbaka. Ask the next person you see what their passion is, and share your inspiring dream with them. Travel often; getting lost will help you find yourself. Some opportunities only come once, seize them. Life is about the people you meet, and the things you create with them so go out and start creating. Live your dream, and wear your passion. Life is short, this is our time to start living for real, go enjoy it! Thank you.

Jag samlade ihop alla pappren framför mig och applåder fyllde ännu en gång mina öron. Jag log ett stort leende åt alla och kollade en sista gång åt Louis håll, bara det att… han var borta.

 -----

Cermonin var över och vi hade precis kastat upp våra hattar i luften, rätt så onödigt ändå, men ett minne för livet. Jag ställde mig på tå i jakt på Louis men förgäves. Från olika håll hörde jag komplimanger om mitt tal och jag försökte tacka alla men jag var helt uppe i att hitta Louis och be honom förklara vart han varit och varför han gjorde som han gjorde. Jag skulle precis ge upp min sökning när jag skymtade hans vita tröja och osäkra leende med inget folk runt omkring sig… detta skulle bli intressant.

-       I need answers and that’s now, not later. Sa jag bestämt med armarna i kors och blicken fäst vid Katherine.

Jag behövde inte säga någonting för att Katherine skulle förstå att jag ville ha ett seriöst samtal. Det hade gått för lång tid sen vi hade just det. Hennes fingrar höll irriterat på att pilla med allting som hon kunde få kontakt med och hennes andetag var höga och okontrollerande. Jag vet inte varför jag irriterade mig så mycket, kanske var det för att jag ville irritera mig så jag kunde säga det jag ville säga och inte vara så snäll.

-       You’re gonna get answers, but first I need the questions. Svarade hon simpelt och kollade upp på mig med en del… rädsla?

-       I want to know everything. You’re story with the boys, you’re past.  

-       Well, you might wanna sit down because the story is long.

Hon pekade på stolen bredvid sig själv och motvilligt satte jag mig ner, armarna fortfarande i kors som en liten protest.

-       It all started when I moved here to London. I have been moving a couple of times with my mom and dad. I was born in Liverpool and lived there until I turned seven. On my birthday my parents told me we where moving in two weeks. They didn’t tell me sooner because they thought it would be easier for me to just leave. We moved to Ireland which obviously was a big step for me. We lived there only for half a year. After that we just moved around, we moved to Glasgow, Aberdeen, back to Irelands dublin, Castlebar, back to Englands Playmouth, Norwich, Sheffield, Bristol, Cardiff, back to Liverpool and Notthingham. My gran thought it wasn’t healthy for me so she convinced my parents to leave me over. My parents are living in Europé now. I think they’re in Finland or Germany. To be a fifteen year old girl who moved thirteen times is hard. You’re confused, for me it was mainly my feelings. I noticed my attraction to girls but I wanted to prove myself wrong. My first day at school were fine. I didn’t really belong at the time but I met one person that welcomed me with a big smile. This is where Louis comes in. He was such a dorky boy, that’s why I liked him. We were the ones who spent half an hour in the classroom before start, we were studying before and after classes. I wanted to love Louis but I couldn’t because I still had a weird attraction to girls. I had a girl friend - not a girlfriend - at the time aswell. I had big feelings for her but I didn’t want to admit it. This girl named Sarah were friends with Liam and Niall. That’s how I got to know them. Louis didn’t really like Liam and Niall. While I was with Sarah and them, Louis was with Harry, Emily, Perrie and Zayn. There was this time when me and Louis were alone at his family house, we were supposed to study but my mind was somewhere else. I did something really stupid actually. I kind of used Louis for a test. I wanted to see if I really was gay or not so I told Louis that I really liked him. This was when we were both seventeen buy the way, two years later. He said that his feelings towards me where big, that he never ever had loved anyone as much as he loved me. I think his mind has been changed since he met you but that’s not the point. We started making out and it all ended up in the bed. We both lost our virginitys that night, I tried to feel something but nothing… I stayed awake all night and the first thing I did that morning was to fly out of the bed and cover my body. He was very confused by my actions which I can totally understand. Then I did the worst thing. I just told him out loud that I didn’t like him at all. I told him that I loved him just the day before and the morning after we had sex I just dumped him. I was so mean, I told him about the test and that I knew I was a lesbian. The hurt in his eyes were incredible. He kicked me out after that, only in my underwear… I guess I deserved that actually. Anyway, I kept my distance from him. I tried to talk to Liam and Niall but apparently Louis told them everything and they thought I was a slut. Not long after that they started a group, Louis, Liam and Niall. Harry and Zayn followed and Emily and Perrie kind of just went with the flow. That’s when the bullying started. Louis changed completely. I thought that he was over reacting but I guess he has the right to. They started calling me gay-kate since I confessed that I was gay in front of Louis. Everytime they say it they say it just to bring back the memories. There never was a girlfriend. I’ve been single in my intire life. Sarah moved away right after the incident with Louis. I really don’t want to admit it but I was the one who made Louis the way he is. I’m the reason he didn’t believe in love, just slept with every girl he could find. That’s the real story Faith. The story is that I’m a fuck up. I’m more of a fuck up than Louis and the others. I understand if you don’t want to see me anymore or talk to me but can you promise me that you’ll tell Louis I’m sorry? Tell him that I told you everything, it’s time to leave me alone. I’m moving back to my parents in two months. We’re finally gonna visit Sweden, then my mom promised we’ll move to Australia and live there for a long long time. And… I’m excited, I feel like my life needs a fresh start, a new beginning. I hope you understand all the choices I’ve made through my life and that you'll remember me forever. 

Jag var helt mållös. Jag hade ingenting att säga. Tårar rann ner för mina kinder och skakiga andetag lämnade mina lungor. De blev snabbare och snabbare och bara några sekunder efter satt jag och hyperventilerade på golvet. Det hände ofta att jag fick panikattacker och rätt så stora också. Det kändes konstigt att på en panikattack om någon annans liv. Jag antar att det var för allt som Louis inte sagt. Alla lögner som de hållt för mig. Mest var det en panikattack om att ha en panikattack. Det kändes som att någon satt ett lock i min strupe som gjorde att jag fick svårt att andas och jag kunde lätt känna svettpärlorna på pannan. Min syn var suddig och det ända jag kunde se var Katherines blick, full med panik. Den försvann i… jag vet inte hur länge, det kändes som minuter men det var säkert bara några sekunder. Tillbaka kom hon med en av sjuksystrarna på skolan. Jag kunde se hur en stor folkmassa samlats för att kolla vad som hänt. Detta gjorde min panikattack bara värre. Jag orkade verkligen inte se alla ansikten, det var för många att ha i huvudet.

-       What the hell is going on here?! Skrek den ända rösten jag ville höra.

För att vara helt ärlig så hörde jag ingen förutom mina egna tankar innan han dök upp. Aldrig hade någon dragit mit ur en panikattack med att bara prata med mig. Mina ’’föräldrar’’ tog mig alltid till sjukhuset då de fick panik av att jag fick panik, knepigt.

Jag kunde känna värmen av Louis armar runt omkring mig och även värmen och ljudet av hans hjärta när mitt huvud lades på hans bröstkorg.

-       Don’t worry baby girl. Everything will be alright, just take deep breaths.

Allas blickar gick fram och tillbaka mellan Juan och Louis i väntan på att någon av dom skulle börja berätta. Det var ’’pappa’’ som slängde ner Juan i soffan och pekade på Louis.

-       I knew something like this would happen! You are nothing but trouble to this family, I want you to leave my daughter alone.

Han tog några hotande steg mot Liam, Louis och mig, för första gången någonsin kände jag mig rädd, rädd för min egna pappa.

-       Hey! Fuck this shit, fuck you! I wasn’t the one who started this shit, the one who punched me is sitting right there on your couch. He’s the fucking dick in this room, not me.

Louis röst praktiskt taget skrek fram alla ord och i ett försök till att lugna honom greppade jag hans arm och drog den bakåt en aning.

-       Do not dare use that tone to me young man! This is what I am talking about, you are not appropriate for my daughter, just leave. Spottade min ’’pappa’’ ur sig. Det var då raseriet inom mig började bildas upp.

-       I’m not your fucking daughter, so just shut up and stop acting like my father! Skrek jag samtidigt som jag började gå framåt. Dock så stoppades jag av Louis arm som tog ett starkt tag om min midja och drog mig bakåt mot hans kropp.

-       You know nothing about me. I may look the way I look but that shouldn’t change the fact that I love Faith. She’s literally the only good thing in my life right now. Louis spottade ut en hel del blod efter att han pratat färdigt och ja, jag ville spy för det var hur äckligt som helst men jag tvingade mina ögon att sluta kolla på det och tillslut stoppades mina kräkreflexer.

Juan hade rest sig från soffan och stod nu bredvid ’’pappa’’ – ja, jag tänker säga ’’pappa’’ på det där viset för det känns både konstigt att både säga pappa eller hans riktiga namn.

-       With all the respect sir. I only came here to drop off a few things and this guy went straight at me. I am totally innocent here. Jag vet inte vad som förvånade mig mest. Hur lugn Juan blev på bara några sekunder eller hans hastiga påstående.

Jag vet att det låter dåligt men jag var inte där när bråket började, jag hade ingen aning om vem som slog den andra i första början. Jag ville tro att det var Juan men det förvånade mig bara av att tänka på det, han var inte en sådan person.

-       I… I’m the one who hit you? That isn’t the truth, yet!

Fyrade Louis ur sig kallt och tog några steg fram.

-       Louis, please. Can we just forget about all this? Your cuts need treatment, can we get out of here?

Jag visste verkligen vad eller hur jag skulle reagera på hela situationen. Jag ville verkligen bara lämna det här djävulska huset…

I just det ögonblicket, när mina ögon mötte alla blickar i rummet, förstod jag inte hur mitt liv i London kunde bli så jobbigt. Den ända inställningen jag hade när vi flyttade var att jag för en gång skull skulle bli fri då min dåvarandra pappa lovat mig just det, mer frihet. Helt ärligt… jag kände mig inte fri, inte ett dugg. Jag hade drömt och fantiserat mig om hur frihet kändes och i mina drömmar sprang jag över öppna åkrar, jag hoppade från klippor utan att faktiskt dö och åkte båtar över öppna hav. Konstigt? Kanske, men det var så jag trodde frihet var. Jag hade hundra procent fel, Louis hjälpte mig finna en liten bit av friheten. Med en liten bit menar jag cirka tio procent, jag var en väldigt krävande person…

Om den där jävla Juan sa ett ord till skulle jag inte tveka att slå till honom trots att Faith stod i rummet. Det lockade mig att följa med Faith ut ur huset och bara glömma allting, dessutom kändes det som att hela mitt ansikte var i lågor på grund av alla slag jag tagit. Jag vet vad ni tänker, det får mig att värka svag men sanningen är att jag slog inte Juan lika mycket som jag borde ha gjort var för att först och främst, Faith var i rummet. Jag glömde så småning om bort henne och slog till en gång men så fort jag gjorde det kom hennes föräldrar och helt ärligt ville jag inte riskera att förlora Faith för att jag tänkte med ilskan i huvudet.

Juan började rabla massa lögner till Faiths adoptiv-pappa om att han var oskyldig, la till massa sir och med all respekt.

-       With all the respect Juan, if you don’t shut up I will personally beat you up until you can’t stand!

Jag kunde känna ett par starka händer ta tag om mina armar och dra mig bakåt. Jag försod ganska fort att det var Liam då ingen annan skulle haft styrkan att dra mig ut ur huset. Jag kunde se hur Faith kollade ursäktande på mig innan hon vände sig om mot Juan och de två utbytte ord.

Jag försökte ta mig ur Liams grepp men han släppte mig inte föräns vi var utom synhåll.

-       What the hell is your problem?! Skrek jag rakt i Liams ansikte så han hoppade till men försökte dölja det genom att dra en hand genom hans överdrivet stylade hår.

-       I don’t have a problem, you have. You need to calm down dude. I know you’re badass and all that but chill. Things have changed the past months, it’s not like when we started.

-       Where do you wanna come with this? Frågade jag då mer irriterad än innan.

-       The group is slowly fading. You’re supposed to be the leader here Lou, you’re supposed to keep the group togheter but you’räe just spending time with Faith! Harry is with Emily twentyfour seven, Perrie is with Zayn twentyfour seven and then there’s me and Niall just walking around, trying to get everyone togheter again but it’s impossible!

Han avslutade sitt… tal med att sparka sin fot rakt in i hans bil, jävla pucko.

-       I’m not the cause of that, you babies can take care of yourselves.

En vecka hade gått. Louis hade haft ett avstånd som plågade mig något enormt. Pågrund av avståndet hade jag blivit tvungen att sova hemma. Tina hade åkt hem till New York och skolan hade börjat igen. Visst såg jag Louis på vissa lektioner, de han inte skippade i alla fall, och han följde mig till vissa lektioner ibland. Något som jag blev förvånad på var när han utan förvarning kunde trycka upp mig mot väggen och ha en liten make out session precis som att han skulle bevisa något.

Katherine såg jag mycket i ögonvrån, jag skulle prata med henne. Jag stod där och kollade på hennes figur i matkön. Matsalen kanske inte var den bästa platsen men jag visste också att jag inte kunde vänta mer, det var då eller aldrig.

Det varma vattnet var skönt mot min kropp. Bilderna av det som nyss hände mellan Louis och mig upprepades gång på gång i huvudet och ett litet leende formades på mina röda och svullna läppar. Jag kunde höra låga mummel från sovrummet och antog att det var Louis som pratade i telefon. Dock så hade jag helt fel när jag stängde av duschen och ett högt skrik av Tina fick mig att hoppa till. Jag tog snabbt tag om en handduk som låg på en hylla vid handfatet. Jag lindade in min lilla kropp i den och öppnade dörren försiktigt och klev ut. Jag såg säkert hemsk ut med mascara under ögonen och blött hår men skit samma.

-       Tina! Tjöt jag samtidigt som jag kände hur det hettade till i mina kinder.

-       Yeah Tina, what the hell! Envisades Louis med att säga. Jag hade väntat mig en spydig kommentar tillbaka från Tina men istället räckte hon bara ut tungan, var de bästa vänner eller något? Vad hade jag missat?

Jag tog mig fram till Louis och ställde mig bredvid honom. Jag tror inte att han märkte att jag kunde se hans blick vandra upp och ner över min kropp, men det gjorde jag definetivt.

-       Louis, can you leave us alone for a moment, please? Jag kollade äntligen upp på honom och ett ledsamt ansiktsutrryck tog plats över hans ansikte.

-       Please, babe. Försökte jag igen och kollade på honom.

Visst gav han mig den ledsna minen men han gav i alla fall upp till slut och lämnade rummet utan några fler rörelser än en hastig puss på min kind som fick mig att rodna.

Jag följde tätt efter Louis ryggtavla och stängde dörren hastigt när han väl kommit ner för trappan. Jag trodde faktiskt att han skulle envisas med att stanna utnför och lyssna men lite vett hade la tagit sig in i hans huvud. Jag såg till att låsa dörren innan jag vände mig om mot Tina. En stingande känsla i min underläpp påminde mina tänder att lossa på trycket, jag hade knappt märkt att jag i början hade bitit tag i min läpp för att vara helt ärlig.

-       Did you really, Faith? Frågade hon med blandade känslor i rösten, jag kunde inte urskilja en spesefik känsla.

-       Did I really what? Frågade jag oroligt och fundersamt.

Tina kollade bara på mig som att jag var helt galen innan hon la båda sina händer på mina axlar och suckade.

-       Did you really give yourself to him, did you really have sex with him? Hennes röst var så lugn och mjuk att frågan inte alls lät personlig eller hård, det var mer orden som slog mig som en knytnäve.

-       No no no no, no. I… he said that… he knew I wasn’t ready for that yet so he, erh, came up with… something else. Lyckades jag mumla ur mig.

Jag visste att hon hört mig då hennes ögon växte och ett stort leende prydde hennes rosa läppar.

-       Okay so let me guess. Did you give hime a blow job? Hon började gå runt i rummet och la pekfingret och tummen mot hakan som en tankepose.

Jag skakade snabbt på huvudet och mitt ansikte blev bara rödare och rödare. Detta ämne var något som jag inte var van vid.

-       No? Hm… did he finger you maybe? Jag gömde mitt ansikte i mina händer och slängde mig i sängen.

Mina händer var snabbt ersatta mot en av mina kuddar, jag vågade inte kolla på Tina för jag visste att hon nyss fått reda på vad som hänt i just detta rum för endast någon timme sedan.

-       Faith! Don’t be so shy about it, I mean I’m surprised you never done it yourself, like on yourself. Almost every girl in your age has already done it. I think Louis does it better though. You have something to compare to now at least.

Hon han inte säga ett ord till innan jag slängde kudden jag haft för ansiktet på henne.

-       Stop! Skrattade jag ur mig och även hon stämde in med sitt ljusa skratt.

Hon slängde tillbaka kudden på sängen och satte sig vid fotändan på sängen. Vi satt och pratade om allting mellan himmel och jord. Vi pratade om Liam som Tina tidigare träffat på stan. Han hade tydligen stoppat henne och börjat en helt vanlig conversation, det är en stor framgång för lilla Liam. Han hade till och med frågat ifall de kunde hitta på något någon helg, gå till någon bar eller fest tror jag det var han sa. Vi kom även in på Katherine ämnet som hade hemsökt mig hur länge som helst, varke hon eller jag hade hört av oss, det var som att vi gled ifrån varandra. Jag gillade det inte. Det var då jag bestämde mig för att ta fram min telefon och skriva ett snabbt sms till henne.

To: Katherine

Hi Katherine, I’m really sorry 4 not visiting or texting you lately, I’ve just had a rough week. I feel like I’m not whole without you, though. I really miss to be your friend and to have great laughs with you. I miss the way that I can tell you anything that’s on my mind. I know that this whole Louis thing has hurt you but I just want a few answers, so maybe we can meet up someday? Grab a coffee like usual? I mitt you, love Faith. (I don’t know if you removed my number or anything so I better just put my name there haha)

Jag var skyldig till sjuttiofem procent då vi slutade prata men ärligt talat så var Katherine arg på mig för att jag blev kär vilket inte var riktigt rättvist om du frågar mig. Dock så… nej, jag hade inget dock. Så var det bara och jag förstod inte varför.

   En hög smäll ekade genom huset och skrämt kollade jag upp på Tina som hade blicken fäst vid dörren. Vi båda reste oss upp samtidigt i en rask fart och lika snabbt var vi påväg ner för trappan och mot vardagsrummet där tvn fortfarande stod på. Jag hörde hur Tina drog efter andan och min blick följde hennes. Även jag drog efter andan av synen. Louis och Juan låg på golvet och rullade runt, tävlade om vem som skulle ha övergreppet. Juan var högst upp med Louis armar under hans ben. Han fick säkert in fyra träffar över Louis ansikte innan han satte sig upp och slog huvud mot huvud så Juan ramlade bakåt. Jag torr att Louis visste att jag var i rummet för han slog bara en knytnäve i Juans mage en gång innan han drog upp honom i tröjan och tryckte honom mot väggen. Juan däremot brydde sig knappast, han slog gång på gång, överallt på Louis för att få honom att släppa men det var lönlöst.

-       Stop, Juan! Skrek jag och kollade på honom. Personen framför mig som slog ett hårt slag rakt in i Louis mage, kände inte jag.

Ännu en gång låg det på marken och flera fläckar av blod låg över mattan, golvet och även några på väggarna, det var hemskt! Louis ansikte såg helt sönderslitet ut medan Juan endast hade näsblod och ett litet sår vid ögonbrynet.

Ljudet av en dörr som stängdes hördes i mitt bakhuvud och strax så uppenbarade sig pappa och mamma bredvid mig. Eller… mina adoptivföräldrar som jag lärt mig kalla mamma och pappa - som även dem fick ändrade planer tydligen för de skulle inte heller vara hemma föräns imorgon. De båda drog efter andan av synen, Louis hade fått övertaget men fortsatte bara att slå honom i magen istället för att sikta in på ansiket. Min ex-pappa gick fram till de två killarna och tog ett fast tag om Louis och drog sedan bort honom från Juan. Ännu en gång stängdes ytterdörren och Liam kom in till räddning och gick raka vägen fram till Louis. De utbytte några snabba ord innan Louis mördarblick gick tillbaka till Juan. Jag kollade på Tina som log skyldigt med telefonen i handen. Det var hon som ringt Liam, hur kunde jag inte märkt det?

-       Can anyone explain this?! Skrek min ex-pappa högt samtidigt som han hade svårigheter att hålla tillbaka Juans kropp.

Wohooooooooo xd

 

Och nästa kapitel blir kapitel 50 så jag ska börja avrunda här, knyta ihop allting, avslöja hemligheter med mera :D

Ciao!

 

Bild

-       Faith! I didn’t know you where at home.

Tinas fotsteg röst ekade utanför dörren. Jag stod på andra sidan av rummet i endast ett par mjukisbyxor som satt lågt på mina höfter när dörren slogs upp och Tina tittade fram med ett leende. Hennes leende försvann dock när hon såg mig. En besvärad blick granskade min kropp vilket fick ett retsamt leende att formas på mina läppar. Det frestade mig att börja flörta med Tina, jag menar, hon var snygg som fan! Men tanken på Faith och vad vi precis gjort fick mig att låta bli att just göra detta. Hennes ögon hade fastnat på min kropp så med ett lågt skratt gick jag till sängen och slängde ner min telefon där.

-       Faith is in the shower. She’ll be out in a minute. Svarade jag åt henne.

Ett par nervösa nickar och ett harklande efter hade Tina återfått modet och korsade då sina armar över bröstet.

-       Where have you been? You weren’t here when we came. I mean, not that I mind, we had it pretty cozy.

Ett hånleende prydde mina läppar när jag väntade på svar från en rätt så chockad Tina.

-       She’s not a virgin anymore? Frågade hon högt, precis efter att Faith stängt av vattnet i duschen.

På bara några få sekunder steg Faith ur från badrummet endast inlindad i en vit handduk. Hennes hår låg på hennes högra axel och lite svart mascara hade kletat ut sig under ögonen, ändå såg hon ut som en ängel.

-       Tina! Tjöt Faith högt och en lätt rodnad spred sig över hennes kinder.

-       Yeah Tina, what the hell! Halvskrek jag på skojj. Jag flinade mot henne och som ett barn stack hon ut tungan åt mig.

Under tiden hade Faith kommit längre in i rummet och stod nu bredvid mig. Mina ögon vandrade ner på hennes kropp och ja, kalla mig en äcklig gubbe, men man kunde inte undgå att kolla extra mycket på hennes bröstparti. Jag är ju en kille framför allt.

-       Louis, can you leave us alone for a moment, please?

Jag kollade upp på henne och satte handen över hjärtat, låtsades bli sur.

-       Please, babe. Försökte hon igen och ordet babe räckte för mig. Jag gav henne en liten puss på kinden och kollade på Tina irriterat.

Tina slog till mig på armen, på skoj såklart då ett ljust skratt for ur henne. Hon var helt okej, kanske skulle Liam lägga in en stöt på henne, eller bara ha henne till roliga saker. Ända sen jag träffade Faith hade min syn på tjejer helt förändrats. Visst, de bitchiga tjejerna såg jag fortfarande som ett par horor, sökandes efter uppmärksamhet. Ursäkta språket. Dock så skulle jag aldrig låta Tina, som var Faiths allra bästa kompis, hamna i en situation där hon knappt är värd någonting. Hon var rolig och självklart snygg men för att vara helt ärlig så var hennes snygghet mer i vänskap väg.

Jag hade slått mig ner i soffan på nedervåningen. Jag kunde inte höra någonting av vad Faith och Tina pratade om så i ett försök att distrahera mig själv satte jag på tvn som var löjligt stor.

Jag satt och kollade på en löjlig dokusåpa i säkert 10 minuter när jag hörde en dörr öppnas. Jag reste mig upp men en suck i hopp om att det var Faith och Tina som var klara med sitt lilla tjejprat. Jag blev väldigt besviken när jag såg han där Juan på andra sidan av rummet.

-       I thought you would be gone a couple of days. Konstaterade jag mer än att fråga.

Han släppte ner sin väska och en matpåse på golvet och kollade på mig irriterat. Jag visste att han inte gillade mig, åh vad jag visste. Dessutom hade han den blicken jag brukade ha när jag kollade på de jag inte gillade.

-       Changed plans. Svarade han snabbt och kort innan han fortsatte. What are you even doing here anyway?

Det var en ren ton av irritation i hans röst vilket fick mig att skratta tyst.

-       Like you don’t know. Pressade jag fram i en sakta och mörk röst.

-       I have something to say to you… Mumlade han rätt så högt samtidigt som han kom närmre mig. Is she here? Frågade han sedan, refarerat till Faith.

-       No, she’s buying food since you wasn’t here. Ljög jag, jag visste att han inte skulle berätta saken han hade att säga ifall hon skulle vart där.

Han nickade och kollade bak på påsen han hade med sig som var fylld med mat. Han mumlade någonting i stil med att det var onödigt innan han vände sig mot mig igen.

-       Okay… so here it goes. Började han och gick ännu närmre mig, vi var ungefär lika långa så det var knappast någon som hade övertaget om den andra.

-       I want you to stay away from Faith. Svarade han enkelt. Jag skulle precis säga emot när han bröt mig. I’m talking, i’m not finished, you listen. I love Faith, I do! And not as some friend or as a sister, I love her! I don’t know if Faith told you this but we where togheter, we where really happy and we loved each other. But when her adoptive parents saw us togheter the banished our relationship, they said it wouldn’t work and that it wasn’t good for her to date staff. Just a few weeks ago when she met you I got premission from her parents, I could finally love her in public. A thing that I didn’t know was that she had gone falling in love with some punk, an asshole really. I know that her parents will seperate you, she’s your halfsister. And by the way, I did some research about you. To only bee fourteen and been caught drinking seven times is a hell lot. You’ve also been a bully and abused a lot of people in your fourteen. But the worst thing… the by far worst thing is when you got accused for raping this seventeen year old girl, just a week before you turned fifteen.

Mitt humör hade stigit som bara den och mina händer var hårt knytna.

-       So don’t you fucking see. She had an amazing time with me, we cuddled in front of the tv, I respected her.

Jag kunde inte hålla inne min frustration längre, jag tog all min kraft och puttade bak honom mot väggen med en hög smäll.

-       I’ve done terrible things in my life, things that I can’t change! But just because you searched a little in the cops goodies doesn’t mean that you know my story, my past. What I do know is that you can never have Faith, you wanna know why? Because you weren’t the one who made her come just two hours ago, and when I say come I don’t mean come through the door.

Mer hann jag inte uppfatta, det ända jag visste var att Juan nyss gett mig en fet högerkrok som han snabbt skulle ångra, allt som jag såg var rött, jag såg hat.

-       Do you know something that sucks? Frågade jag Louis tyst.

Vi hade gått hem strax efter att spelet slutat, jag hade fått ta två drinkar och vi gissade rätt en gång så det var inget farligt. Vi satt nu i vår soffa hemma. Mamma och pappa hade gått ut och skulle inte komma hem på hela natten. Jaun hade lämnat en lapp på köksbordet till mina föräldrar att han skulle komma hem om några dagar och Tina… jag visste faktiskt inte vart hon var.

Louis satt längst bort i soffan samtidigt som jag låg raklång med huvudet i hans knä. Vi hade satt på The Vow, jag visste att Louis inte ville kolla på den men när jag prutade med läppen gav han med sig, 1-0 till mig.

-       What is it that sucks? Svarade Louis med lugn och mjuk röst samtidigt som hans fingrar började pilla med mitt hår.

-       To not remember anything. Like her for exampel. Jag pekade på tjejen i tv-rutan som tappat sitt minne. She doesn’t remember how loved she was, how she loved him. It’s sad.

-       Maybe. Good thing it’s just a movie then. Svarade han simpelt, han förstod inte.

-       You don’t understand, Louis. This happens in real life, love dies because of an accident or… a lie. People do find the right person, the one they love. Some of those people live happily ever after but the ones who once have been damage… they can’t be fixed.

Jag kunde känna hur Louis stelnade till under mig. En djup suck lämnade hans läppar.

-       Faith, I know i’ve hurt you, like lots, but I love you. You know that I love you, right? I was unsure about it in the first place, I admit that, but I’m sure now. You turn my world upside down.

Jag kunde höra hur osäker hans röst var, jag visste att han var osäker när det kom till saker som detta men jag var glad att han verkligen försökte.

Ifall någon skulle sagt till mig den dagen då jag och Katherine träffade Louis och de andra utanför mataffären att jag skulle bli helt otroligt kär i den brunhåriga killen som kallade min vän elaka saker… skulle jag skrattat, mycket.

Det fick mig att tänka på Katherine, hur mådde hon? Louis hade sagt till mig att det kanske var hon som ljög, jag kommer ihåg det klart och tydligt.

Jag kunde känna Louis läppar precis under mitt öra vilket fick håren att resa sig på kroppen. Ett okontrollerat stön lämnade mina läppar och med vidgade ögon stängde jag munnen och blundade pinsamt för att undvika hans blick. Jag kunde höra hur ett roat skratt lämnade hans läppar och strax därefter kände jag ännu en gång hans läppar på min nacke och under örat. Jag tog all min kraft för att inte öppna munnen för att visa hur jävla mycket jag ville att han skulle fortsätta.

-       Don’t hold it in, baby. I like to see how much to want me. I wanna know if you want me as much as I want you right now.

Hans viskning gav mig ännu mer rysningar än innan och obekvämt satte jag mig upp så mitt ansikte hamnade framför hans.

-       It’s just so embarrassing. I have no idea how all this works, not at all. I don’t even know what happens with me.

Svarade jag ärligt. Ett lågt skratt lämnade ännu en gång hans läppar och doften av mint slog emot mitt ansikte.

-       Well, babe. You get goosebumps all over your body when I talk to you or touch you with my fingers. Han började prata sensuellt samtidigt som hans fingrar drogs längs min arm och upp mot mitt ansikte. Your body is shaking because your nervous but you’re body is also screaming to be touched. And when I kiss you… you feel the strange feeling in your stomach, it’s a good feeling, you just wanna scream my name in pleasure buy you’re holding it in. Don’t.

Hans högra hand hade sakta men säkert gått ner till min så kallade privata del och precis som han sagt började min mage att krampa, men det gjorde inte ont utan det var en skön känsla.

-       Please, don’t have this power over me. Viskade jag hest med ett snett leende.

Hans hans tryckte till lätt och helt ärligt visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Istället kraschade jag mina läppar mot hans och våra händer flög upp till varandra ansikten, förutom Louis högra hans som fortfarande gav ifrån sig små tryck då och då. Då kom jag och tänka på om det var nu allt skulle hända. Var det nu som jag skulle få uppleva känslan, som jag skulle bli av med mitt stora O?

-       I won’t have sex with you tonight. Svarade Louis som han läst mina tankar. Fast det var knappast omöjligt, det måste ha varit mina stora ögon som avslöjat mina äckliga tankar.

-       What, why? Utbrast jag, min röst var högre än vad det var tänkt.

-       Because there is so much stuff that I want to do with you before, and you’re not ready.

-       What do you wanna do with me then?

Frågade jag undrande. Louis flinade bara och bar upp mig i hans famn. Han stegade ut från vardagsrummet, filmen fortsatte rulle på tv-skärmen. Jag blundade när vi gick upp för trappan och stannade kvar så ända tills jag kände det mjuka underlaget under mig.

-       Just stay still and let me do the work, love.

Osäker på vad det var jag skulle göra blundade jag bara hårt och bet tag i min underläpp.

-       Hey, baby. If you don’t look you can’t learn, I already think you know this though.

Jag fortsatte att ha mina ögon stängda, det ända jag hjälpte till med var att få ner mina mjukisbyxor som jag bytt om till innan. Det var då nervositeten kom över mig som en våg. Jag bara låg där ett tag, det var nästan som att Louis lämnat rummet, dock så ändrades den ensamma känslan när jag kände Louis läppar nudda mina. Jag besvarade genast kyssen och mina händer började leka med hans hår i nacken. Jag var så fokuserad i kyssen att jag inte märkt hur Louis hans ännu en gång gått sig väg neråt. Hans hand började röra sig samtidigt som ett lätt tryck lades över. Alla känslor kom på en gång, den största känslan var njutningen. Jag ville nästan gråta. Få stön som jag verkligen försökte hålla inne pustades ur mina lungor och även så från Louis sida.

-       You are so fucking innocent, god. Att höra Louis svära över mig var som ännu en kick och när jag kände hans finger inom mig stod jag verkligen på kanten av en klippa.

-       Fucking hell. Fuck. Shit. Var några av orden som Louis yttrade.

Det tog inte alls lång tid förens jag kände hur det började kittla i min mage och kort därpå kröktes min rygg aoutomatiskt och ett högt och okontrollerat stön lämnade mina läppar. Med öppna och vidgade ögon kollade jag på Louis över mig torkade av sitt finger på sin tröja. Han hade ett stort leende på sina läppar och bara att se det leendet fick mina läppar att krökas uppåt.

-       I love you so much. You have no idea. Sa jag och jag har inte menat någonting så mycket som jag gjort då.

Det kändes så rätt att ha Louis arm runt om mig, hans eskorterade mig genom rummet fyllt med människor.

-       You know, I happen to know that Johanna and Simon isn’t home tonight. How about we go over there after the party. Viskade Louis sensuellt i mitt öra.

-       Sure, but why don’t you just say mother to Johanna? She is your real mother after all.

Jag kollade inte på Louis ansikte men jag kunde höra hur han log stort och skrattade för sig själv.

-       First of all, you should stop using the word mother, try to be more harsh with the words, love. Second of all, no thank you, I’m fine with Johanna.

Fjärilarna i magen vaknade till liv vid ordet love i slutet. Det var något i hans röst när hans sa det som gick rakt in i hjärtat.

Vi hade tagit oss fram till vardagsrummet där det fanns tre stycken soffor och ett flertal fotöljer och stolar. Killar som satt och hånglade upp tjejer och tvärtom fanns det mest av i sofforna, bland annat Zayn och Perrie. Emily och Harry satt visst och gav varandra små pussar då och då men det var inte lika hett eller passionerat som Zayn och Perries. Även i soffan satt Liam och Richard. Niall stod vid baren och såg ut att prata i telefon.

Jag var ganska obekväm med alla blickar som lades på mig och Louis där vi stod. Den värsta blicken var Richards, den skar in i kroppen och gav mig äckliga rysningar.

-       Do we have to be here that much longer?  I’m feeling a bit uncomfortable. Frågade jag tyst och lekte med kanten av hans t-shirt.

-       Sure, babe. We’ll leave in a few minutes.

Louis drog ner mig i hans knä och höll mig hårt runt min midja, nästan som att han var rädd för att släppa taget.

-       How about we play a little… game.

Frågade Richard kyligt och hade sina spända ögon fäst på mig.

-       Everyone that’s on the couches are in. You can’t bail, that’s against the rules. Fortsatte han att skrika.

Louis rörde sig under mig och när jag mötte hans blick var den mer än orolig. Några fler människor kom in i vardagsrummet och satte sig i sofforna, tillräckligt många så det skulle bli fullt. Bland dessa människor var hela gruppen, Niall, Liam, Harry, Zayn, Emily, Perrie, Louis och jag. Richard harklade sig och tog fram ett mynt ur fickan.

-       We’re gonna play, flip, sip or strip. We’ve played this before but for those who don’t know how to play, like Faith here, the rules are simple. Each player takes turns flipping a coin and calling heads or tails in the air. If you guess correctly, pass the coin to your right. If you guess wrong, you must pass the coin to your left and either remove one article of clothing or take a shot. The most important rule is that you can’t choose the same option two times in a row. If you’ve been drinking because you where wrong and the next round you where wrong again, you have to remove a clothing item. Both socks are like one.

Louis kropp hade stelnat och hans armar höll mig hårdare runt min midja, om det ens var möjligt. Jag förstod honom dock, det här spelet var löjligt. Jag hade på mig en klänning för sjutton gubbar! Dessutom hade jag varken på mig sockar eller strumpbyxor.

-       Too bad we can’t join you guys, me and Faith where just about to leave.

Mumlade Louis under mig och tog tag i min midja för att lyfta upp mig. Det var helt otroligt hur stark han var i sina armar, jag flög upp som en fjäder.

-       Oh no, Louis! No one leaves, you both are staying. Fyrade Richard ut spydigt.

-       I can play but she won’t. She’s tired and got a headache.

-       The rules where simple, everyone will play if they’re on the fucking couch.

-       But we don’t have to be in this fucking stupid game!

-       Go fuck yourself you fucking pussy!

Jag satt som förstelnad när deras röster övergick till rop. Allas blickar var fästa på mig då deras konversation faktiskt handlade om vad jag skulle göra. Jag ville inte vara med men att Louis skulle säga vad jag var tvungen att göra irriterade mig.

Louis händer hade formats till två knytnävar och jag kunde känna hans djupa andetag mot min nacke.

-       I’ll join four rounds, not more or less. Svarade jag nervöst och satte mig tillrätta i Louis knä igen.

-       And we’ll play as one. Flikade Louis in smidigt.

-       Deal.

Allas ögon drogs tillslut av ifrån oss och till Richard som kastade upp myntet i luften och gissade snabbt när den kom farandes ner. Jag och Louis satt som fjärde spelaren och när det tillslut var vår tur att kasta upp myntet i luften hade endast en av de tre som gjort gissat rätt, vilket var Richard. De andra två var ett par syskon, två tjejer. Den ena hade valt att dricka och den andra hade varit så modig så hon tagit av sin tröja. Visst såg jag smått i ögonvrån hur Louis flackade med blicken på hennes bara kropp men jag var för blyg för att säga emot. Avundsjukan var uppe i öronen på mig och det drog mig till vansinne. Så istället för att använda ord lutade jag mig bara bakåt så jag låg med huvudet på Louis bröst. Precis som jag hoppats drog han sina armar runt om mig och gav mig en osäker men uppskattad liten och diskret puss på huvudet. Slampan som lutat sig över för mycket bara så att Louis skulle ha en riktigt bra vinkel över hennes äckliga silikon bröst kollade på mig med en blick som kunde mörda. Det fick mig att undra hur många av de tjejer som satt i rummet som Louis hade haft sex med egentligen. Jag visste såklart att det knappast var bra att tänka på det sättet men jag kunde inte att ungå den avundsjuka mot tjejerna i rummet. De kunde lika gärna kallat sig själva hundar så som dom dreglade över honom.

Jag hade inte märkt att Louis redan kastat upp myntet i luften och gissade snabbt på krona. När han tog bort handen för att visa resultatet visade myntet klave och Richard flinade stort. Min puls började kvickna till och hjärtat slog hårt i bröstet, jag ville verkligen inte ta av mig mina kläder eller dricka. Ifall jag drack skulle det betyda att jag var tvungen att ta av mig nästa omgång om jag förlorade och det klarade jag inte av!

-       Don’t worry, babe. I’ll get this one. Viskade Louis stöttande i mitt öra.

Jag nickade som svar och satte mig upp. Louis tog tag om sin t-shirt och drog den smidigt över huvudet. Applåder från mestadels tjejer fyllde rummet och deras ögon började klä av honom mer och mer. Mina ögon flackade fram och tillbaka mellan tjejerna som hade sina ögon fästa på louis, Richard som flinade hånfullt mot mig och till Louis som hade bar mage. Hans tatueringar var lockande att pilla på men istället knöt jag ihop mina händer och kollade ner i golvet för att slippa kolla på hur mycket uppmärksamhet han fick. Jag fick nästan nog och skulle precis resa mig upp för att gå när Louis starka armar drog ner mig i hans knä igen så jag låg ännu en gång mot hans bröst.

-       Don’t care about them baby girl. No one is like you, you're special.

Mina ögon skannade Richards kropp från hans huvud till fötter. Han hade tatueringar över hela sina armar och man kunde även skymta några tatueringar som kom upp vid halsen. Han hade piercings i tunga, läpp, näsa, ögonbryn och flera i öronen. Jämfört med Richard hade knappt Louis några tatueringar och piercingar alls. När min blick återvänt upp till hans huvud möttes jag utav hans brännande blick. Även hans ögon gick upp och ner över min kropp.

-       Faith, right?

Frågade han undrande log ett snett leende. Tankar gick runt i mitt huvud om hur han visste mitt namn och ifall han skulle sett på mig annorlunda om jag haft mina andra kläder.

-       That’s me. Svarade jag ointressant och korsade mina armar över bröstet.

-       Cool, Louis told me a lot about you. Where is he anyway?

Han lät blicken dras ifrån mig och kollade bakom mig på dörren som ständigt öppnades och stängdes av alla människor.

-       Really, what did he tell you? Frågade jag intressant.

-       Well, he told me you where a stubborn bitch with ugly clothes and rich parents, but when I look at you now… wow. He was totally wrong with all the ugly clothes thing, those clothes are really sexy.

Hans leende växte större och större och hans fingrar trevade ner längs min högra arm. Hans ögon lämnade mig och upp på något bakom mig.

-       Louis! Thank you for joining us.

Jag vred mig kropp i 90° och tvingade mig själv att kolla på Louis. Jag var väl medveten om Richards arm som glidit ner och hamnat på min svank och det var även Louis. Jag kunde se hur hans händer blev till knytnävar och hans bröstkorg gick upp och ner i rask takt. Jag kunde höra hur Richard skrattade till lite åt Louis uttryck.

-       Richard… Faith, can I talk to you for a moment.

Mumlade Louis lågt emellan sina snabba andetag. Jag kollade upp på Richard som kollade rakt fram på Louis med ett snett leende.

-       Sure. Svarade jag tyst, och förvånat.

Egentligen sa jag bara ja för att komma bort ifrån grupptrycket men när jag kände hur Louis tog tag i min arm och stöten gick genom min kropp ångrade jag mitt val. När vi nått köket släppte han min arm och drog in mig i hans famn. Det var en förvånande handling som jag inte var beredd på. Jag la mina händer på hans bröstkorg i ett försök till att trycka bort honom men hans styrka höll honom kvar.

-       Louis, let me go. You said you wanted to talk, so talk.

-       Did you really think that?

Frågade han undrande och lite irriterande samtidigt som han backade ett steg ifrån mig.

-       All I wanted was for you to get away from Richard. He’s even worse than me when it comes to women treatment. Fortsatte han och drog ihop ögonbrynen frustrerat.

-       I’ve already been treated the worst by you, Louis. I don’t have anything left to loose.

-       You can loose me if you don’t do what I say.

Jag drog bak mitt hår ifrån ögonen och skakade på huvudet.

-       I’ve already lost you. Not that I had you before, no one had.

Inte för att jag hade dig förut, ingen hade.

Varför skulle jag vara en så stor fuck up. Allt jag gjorde blev fel, jag tänkte knappast på andra, bara mig själv. Men Faith var annorlunda. När jag först såg henne tillsammans med Gay-Kat… Katherine, tyckte jag att hon var en bortskämd unge, visst. Men då hon kom till baren, på Liams dag, kunde jag inte sluta tänka på henne. Hennes oskyldighet, vita klänningar och blyghet drog mig till henne som en magnet. Jag grundade spelet som gick ut på att få tjejer att gilla en och sen dumpa dom som sopor på soptippen så varför jag inte kunde dumpa just denna soppåse grubblade jag mycket om. Jag behandlade inte tjejer rätt, inte några människor för den delen, men det betydde väll inte att jag inte brydde mig? Jag har känslor, och hade även runt min mörkaste tid.

Något som Faith inte visste, eller någon för den delen, var att hon hade min hjärna, mitt hjärta, ja hela mig i sin lilla hand. Bara hon spände sig det minsta lilla gjorde det så ont innuti mig. Jag ville att hennes arga uttryck skulle försvinna. Jag ville hålla om henne och säga hur ledsen jag är tills de små rynkorna på hennes panna försvann.

Jag ville säga hur mycket jag älskade henne, utan att behöva bry mig om vad alla andra skulle tycka eller tänka.

-       Did you really get that surprised? You don’t need anyone to be happy, Louis.

-       I need you, more than you can imagine!

Min röst var dämpad, rädd att någon skulle höra, vilket även hon märkte. Ett slött leende prydde hennes fina läppar och hennes hår fladdrade fram och tillbaka när hon sakta skakade på huvudet.

-       No you don’t. Besides, I don’t need you. I am a very strong and independent women, I can take care of myself, just like I was raised to do. Our parents are married! I’m supposed to greet you like my brother, not boyfriend.

-       Oh, you thought we where boyfriend and girlfriend, already?

Hon vred på sig av obehag och bet tag hårt i sin underläpp, någonting som jag fann riktigt sexigt. Det ända som hindrade mig att inte kasta mig desperat efter hennes läppar mot mina var tanken av hur mycket hon irriterade mig.

-       You never made it clear what our realationship was.

Viskade hon hest och kämpade med att hålla tårarna inne. Skuldkänslorna for över mig som iskallt vatten.

-       I know I’m difficult! I say the wrong things all the time and when I do all that I can think of is me, me and me. I am selfish and cruel. I have hurt a lot of people, made people kill themself. Jag skakade på huvudet och lät något av ett skratt och suck lämna mina lungor. I am a big fucking mess, but you’re still here. You’re still fighting for me, believing in me. I don’t think that you’ll believe me when I say that I care for you, that… I love you.

Hennes ögon var blanka av tårar och hennes tänder satt fortfarande fast vid hennes underläpp.

-       So if I asked you to hold my hand or hold me around my waist, would you do that? In front of all these people? Frågade hon tyst med en gnutta hopp i rösten.

-       Try me.

Bild kommer

Det var som att halva min värld hade gått under. Jag borde inte ha känt så, jag vet, men att Louis skäms så mycket om mig att inte ens kunna ge mig en simpel komplimang! Jag försökte och försökte, jag fick aldrig något ut från det, förutom en lögn om att Louis gillade mig. En natt där han var som mest intim och en kyss under ett spel. Det var allt som jag fick av honom, allt gott i alla fall. Han hade även gett mig ett brustet hjärta på toppen. Jag ville få mitt hvuud att tänka på annat. Tänka på alla de dåliga sakerna som Louis sagt till mig, putta tillbaka de ljuvliga och drömmande stunderna. Mitt smink som jag lagt ner så mycket tid på hade säkert blivit förstört och mina ögon såg säkert trötta och slitna ut. Jag ville inte gå in till de andra igen men jag kände mig tvungen att visa mig stark. Jag försökte så gott det gick att undvika blickarna jag fick när jag kom in i rummet. Trots att de inte visste var jag väl medveten om att rösterna tystnat och spänning hade fyllt upp tomrummet. Jag satte mig med en duns bredvid Liam som oroligt sneglade på mig. Även Harry som satt bredvid honom lutade sig lite lätt fram för att se mitt ansikte, mina känslor.

-       Are you oka… Frågade Emily tyst. Dock så hann hon inte avsluta meningen förrens jag flikade in ganska spydigt.

-       Don’t ask me that. I don’t want anyone to be sorry, I don’t want anyone to ask if I’m okay! All I want is for all of you to start talking about anything else.

Emily hoppade till åt min vassa ton, någonting som jag aldrig tänkt mig att se, någonsin. Jag visste inte vad som var problemet med mig. Jag ville bara inte att alla skulle tycke synd om mig när det var mitt eget fel. Jag sökte defenitivt inte efter sympati när jag tog beslutet att lita på Louis. På något sätt visste jag att han skulle skada mig, så småningom. Mitt huvud bad mig bestämt att tänka på något annat. Mitt hjärta ville gå i en annan riktning, tillbaka till Louis och på ett sett slå honom men även kyssa honom framför alla.

-       Alright, well there’s a party at Richards house tonight if we wanna go. There’ll be a lot of people, you know Richard, when he has a party, he really has a party!

Berättade Liam och ryckte slött på axlarna.

-       That sounds fun. Who is Richard? Frågade jag intressant och snodde åt mig Harrys flaska som precis öppnats.

I flaskan var något hallons vin, inte så starkt så jag kunde dricka upp halva på ett svep.

-       He’s a dick really. Though he definitely makes the best parties. He comes here to London about four times a month so it’s worth it. Fortsatte Niall och ett lätt skratt lämnade hans lungor.

Liams arm lades bakom mig på soffans ryggstöd, och på något konstigt sätt ville jag inte ta bort den. Jag kände mig inte obekväm heller för den delen.

-       Do you think Louis will join us? Frågade Perrie undrande.

Hon fick ett hårt slag i magen av Emily som satt bredvid henne och de båda kollade på mig. Jag såg bara det i ögonvrån men visst såg och hörde jag hur Emily viskade något som liknade ’’Stop it or I’ll push you down the couch’’.

-       I don’t care if he do. He’s an asshole.

Precis när jag yttrat meningen bestämde sig Louis för att vara med oss i vardagsrummet.

-       Thank you for that and of course I’ll come. You don’t want to miss a round of strip poker, do you?

Leendet som var fastklistrat på hans ansikte var både skrämmande och obehagligt. Hans ögon gick direkt till mig och med spänd käke och tom blick kollade han på Liam som fortfarande hade sin arm runt om mig.

-       Yeah, well I can drive to his place but I don’t think I will be sober enough to drive home. Mumlade Harry samtidigt som han ställde sig upp med ett leende.

-       Same here, we can split us up in two cars. Höll Liam med och kollade på mig med ett snett leende.

På något sätt var jag väldigt glad över min nya stil. Jag kunde praktiskt taget känna Louis blick på Liam. Ifall jag skulle kommit in i en vit klänning med blommor skulle han säkert ha gett mig en spydig kommentar men den Liam som satt bredvid mig hade sin fucking hand runt om mig. Det kanske inte var rätt att spela med bara för att göra Louis avundsjuk men jag var så arg att jag knappt brydde mig.

-       How about me, Emily, Zayn, Perrie and Louis in my car and Liam, Niall and Faith in the Liams car, since it’s only four seats in his car.

Föreslog Harry och höjde lätt på ögonbrynen. Jag var precis på väg att säga att det var helt okej när Louis harklade sig högt för att få uppmärksamhet.

-       Or I can take Faith in my car since I haven’t been drinking that much. Frågade han mer som ett konstaterande.

Perrie ställde sig bestämt upp från sin plats och skakade på huvudet.

-       Are you crazy? No, she’s not.

-       Shut up, Perrie!

Skrek han och tog tre steg mot henne som ett hot. Perrie var snäll och allt, jag förstod varför hon stod upp mot mig men helt ärligt behövde jag ingen hjälp. Jag kunde hantera mina problem, ett av dom var Louis.

-       Don’t say that to her! She hasn’t done anything wrong. Jag gjorde ett försök till att vara modig, jag gjorde det verkligen, men min röst sprack i slutet av meningen vilket gav iväg hur jag försökte hålla inne mina tårar.

-       You are coming with me. Sa han bestämt och tog tag i min arm.

-       No, I am not. Let go of me.

Med en snabb röresle drog jag åt mig min arm och kollade på honom som att han var ett monster. Vad fan var hans problem egentligen? Ena sekunden ville han göra slut… jag menar, lämna mig, och nästa sekund vill han att jag ska åka med honom och gå till festen med honom som en dejt? Eller det var så jag förstod det. Han kanske bara tänkte på att det inte skulle bli för trångt i bilarna. Kunde Louis tänka så? Jag har svårt att tro det.

Utan något mer ord till varken Louis eller någon annan gick jag med snabba och små steg ut från huset och till Liams parkerade bil. Jag hoppades att de förstod mitt tecken på att vi skulle åka för annars skulle jag behövt gå in dit igen och skämma ut mig. Lyckos mig kom Liam och Niall ut bara någon minut efter mig med ett par bilnycklar dinglande på hans pekfinger. Osäker på vart jag skulle sitta ställde jag mig bakom Niall så han fick bestämma först. När han hoppade upp i baksätet gick jag fram till framsätet och satte mig till rätta. Det var helt knäpptyst i bilen förutom små mumlande meningar mellan Niall och Liam. När vi väl kom fram till Richards hus kunde jag inte hålla mig ifrån att chockat öppna munnen. Huset var ungefär lika stort som Louis mamma och min… pappas hus, vilket är stort! Flera ungdomar stod ute på gräsmattan och vissa hånglade i poolen, det var helt sjukt så många som var där. Vi blev de första som kom fram av de andra i gruppen så vi gick in i huset före. De undomar som var utanför var ingenting jämfört med de som fanns inomhus. Hela hallen och de andra rummen var smockfulla med människor, alla med sin egna röda kopp.

-       Liam, Niall! Where’s Louis huh?

Jag kollade upp mot mannen som gjorde sin väg mot oss. Han hade mörbrunt hår, ungefär som Louis och bruna stora ögon. Hans leende var inte direkt vänligt men jag kunde nog stå ut med det.

-       Richard, what’s up? Hälsade Liam slött. Så det var Richard alltså.

Jag tog ett djupt andetag och kollade på Emily som stod bredvid mig. Vi stod framför dörren till Zayn och Perries hus. Nervositeten var som en stor klump i bröstet, jag var osäker på hur alla skulle tycka om min nya stil. Jag själv var förvånad hur långt jag var villig att gå.

Zayn öppnade dörren framför oss och hans blick fästes direkt på mig, en mycket chockad blick.

-       You’re kidding. Skrattade han nervöst.

Jag ryckte lätt på axlarna och flinade åt hans blick. Vi gav varandra en kram innan både jag och Emily gick in i hallen. Det fanns en stor spegel precis framför oss och det var läskigt hur lika jag och Emily blivit efter min makeover. Jag färgat mitt hår en aning svartare och även lagt in några lite ljusare slingor så det matchade Emilys hår perfekt. Ifall man räknade bort min och hennes längd som var långt ifrån varandra.

Vi fortsatte att gå in i vardagsrummet och flera flämt fyllde rummet. Louis satt med ryggen emot mig men när alla fick en reaktion vände han sig om mot mig. Jag log stort emot honom och kollade ner på min klädsel.

Istället för den gulliga vita klänningen hade jag på mig ett par svarta byxor, en bh full med nitar och en genomskinlig svart tröja med ganska mycket uringning över. Jag toppade även det med en svart skinnjacka och ett par svarta jeffery campbell skor för att göra mig längre. Mitt smink hade blivit svartare, mycket ögonskugga, eyeliner och mascara.

Louis reste sig ifrån soffan och ställde sig framför mig för att granska mina kläder.

-       Do you like it? Frågade jag undrande och höjde på ögonbrynen.

Han öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt och kollade sig omkring på alla ögon.

-       Yeah, sure. I mean, it’s okay. You can be in the group now at least.

Han vände sig om och slängde sig tillbaka i soffan igen. Jag öppnade munnen lätt och kollade mig förvirrat omkring. Vad var det för fel? Perrie kollade förvånat på Louis och sen på mig. Alla personer i rummet kollade på honom som att han var galen, en annan person. Min självsäkerhet började sakta försvinna och min händer fumlade nervöst med min blus. Jag trodde verkligen att han skulle vela vara med mig, hade jag fel?

-       Hey lads.

Nialls irländska röst ekade genom rummet och snart syntes hans figur i öppningen till vardagsrummet, nästan bredvid mig. Jag kände hur hans ögon granskade min kropp i förvåning och lite obekvämt vred jag på mig.

-       Wow… Faith you look really hot! What happened?

Jag drog efter ett djupt andetag och klistrade fasst ett litet leende på mina läppar innan jag höjde huvudet för att kolla på Niall.

-       I guess I just wanted to change. Do you like it? Frågade jag intressant och gjorde en lätt pose framför honom.

-       If I do! Before you were all cute and now… you’re sexy!

Så fort ordet lämnat Nialls mun bröt Louis ut i en hostattack och ursäktade sig sedan innan han småsprang bort mot toaletten.

-       Oh well, I’m glad you do because this is me now. I’m not going to change who I am inside though.

-       It’s fine. I guess I can give you another chance.

Jag flinade lite och nickade åt Nialls konstaterande. Jag skulle precis gå och se till så att Louis var okej men också ifrågasätta hans beteende när Niall grep tag i min arm och drog mig tillbaka.

-       I want to ask you something… Is Tina still… erh, Is she still at your house?

Jag nickade som svar och tog frivilligt tag i hans mobil som vilade i handen som han inte hade runt min arm. Mina fingrar rörde sig snabbt över skärmen och snart hade en ny kontakt med Tinas namn skapats.

-       But I warn you. If you hurt her, I will personally beat you down.

-       Got it, captain.

Han släppte till slut min arm och lät mig gå vidare ner för korridoren och bort mot badrumet.

-       Louis?

Jag ställde mig utanför dörren och skulle precis lämna några svaga knackningar när dörren öppnades och Louis styrka drog mig in. Ett ljust skrik lämnade mina lungor då jag var nära på att ramla av den hastiga farten. Som tur var tog Louis snabbt tag i min kropp och jag var snabbt uppe på fötter igen. När jag såg hans ansikte insåg jag precis att jag var arg, nej jag var mer än arg, jag var rasande! Min högra hand slog till hans arm och i ren frustration vände jag ryggen emot honom.

Jag kunde känna hur hans händer lades på min midja igen men varken mitt huvud, hjärta eller mage lät honom. Vanligtvis ville alltid huvudet en sak och hjärta samt magen en annan, men de enades, de var eniga om att hata Louis i tillfället.

-       I don’t know why you’re grumpy, I should be angry if somebody?!

Han skrek nu så att hans röst studsade emot kaklet.

-       You don’t get to be angry! You totally dissed me, I changed for you! I thought you would like it but no, you are never grateful!

-       Because I don’t fucking care if you change clothes! What I do care about is that Niall just called you sexy.

-       Well, you didn’t do anything to prove him that you like me. You just sat there so why can’t I get compliments from Niall?

Vi hade sänkt våra röster och stod nu och bara kollade på varandra, båda undrade vad vi höll på med.

-       I don’t have to be all over you to prove that you’re mine, they should know that by now!

Jag drog efter andan och skrattade ironiskt för mig själv.

-       I am not yours! I can be a part in your life but not if you’re embarrassed to be with me?

-       God damnit Faith! Do you know how much I’ve given you? Are your really that selfish? Everyoe doesn’t have to be around you all the time, I don’t have to show my feelings for everyone if I don’t want to!

Jag bet hårt tag i min underläpp och kändes hur tårarna försökte tränga sig ut från ögonen.

-       You want to if you really wanna keep me. If you don’t care about me, then let me go.

-       Fine, that will be easy.

Jag nickade kort och lät tårarna välla ner för mina kinder, jag brydde mig inte hur jag såg ut, han skulle se hur sårad jag blev och jag trodde det skulle ändra hans konstaterande men nejdå. Med en sista nick vände jag mig om och stormade ut ifrån badrummet.

Va fan hade jag gjort?

Inom mig så var jag redo att möta min syster. Jag ville se på henne, inte som jag sett på henne förut, nej! Jag ville se på henne som mitt eget kött och blod, i alla fall en del av det. Sättet som jag tidigare kollat på henne var inte speciellt trevligt, speciellt eftersom att jag inte visste hur hon var som person. Hon hade aldrig gett mig en riktig chans och jag hade aldrig gett henne en riktig chans.

Ni kanske undrar vad som faktikst hände efter att Louis så förvånadsvärt sagt att jag var vacker, jag, med min kropp som jag varit så osäker om i flera år! I alla fall, vi mös om man kan säga så. Jag gillade inte att använda ordet strula men vi gjorde något åt det hållet för att vara helt ärlig. Våra händer var överallt på varandras kroppar och våra tungor arbetade som en. Vi låg så i cirka en timme, pratade om lite vad som helst och fortsatte tills klockan var runt halv tre på natten. Louis somnade ganska snabbt så jag låg minst en timma och bara tänkte på vad som hänt under dagen. Mina fingrar lekte med hans bruna hår och hans armar tryckte mig hårdare mot honom var femte minut. Rummet var kolsvart men jag kunde ändå rita upp en bild i mitt huvud hur han såg ut där han låg med sina läppar lätt putade och ögonen hårt stängda.

Jag hade i alla fall somnat till slut, Louis djupa andetag och mummel i sömnen var som en underbar vaggvisa. Dagen efter hade han dock lämnat mig kvar i sängen ensam med en lapp på köksbordet. Han behövde tydligen åka iväg till Zayn och Perries hus för något gruppmöte med killarna, det var därför jag stod utanför Emilys hus, jag visste att hon skulle vara hemma. Trots att jag inte vill gå tillbaka till min fars hus, min riktiga far då, så var jag tvungen att prata med Emily, reda ut saker och ting.

Min hand lämnade små svaga knackningar på dörren som Louis dagen före hade rusat in igenom, lättad över att det var Jay som öppnade lät jag andetaget som jag hållt in släppas fri.

-       Faith? What are you doing here? Please tell me Louis is alright.

Frågade hon nervöst. Det fick mig att inse hur mycket hon verkligen brydde sig om sin son, och han gjorde knappast någonting för att bevisa detsamma.

-       Louis is fine, he’s at Zayns. I came here to… visit Emily.

-       Of course! She’s upstairs, come inside.

Jag nickade lite svagt och kollade mig noga runt i huset innan jag bestämde mig för att ta av mig skorna och jacka, som jag faktiskt fick låna av Louis.

-       Simon isn’t here. He’s working late today.

Svarade hon enkelt och lite lättat när hon såg hur jag kollade spänt runt omkring mig.

-       Great. Sa jag när jag var påväg upp för trappan.

-       You know. Stoppade hon mig. I know that this is hard for you, knowing that you have a halfsister, new dad and a stepbrother. I know that you and Louis like or even love each other, I can see how he looks at you. From all the other girls Louis has stumbled in with drunk or high… he has never cared, you are the one for him. I have been on him about getting a life, a job and a lover. He’s got two of them since you came around. I know it’s strange but I’m married to Simon who also is your father so you’re like a daughter to me, though it will be weird since your seeing my son but I’ll get through it. Everything will be alright, I promise. I’m always here for you.

Jag kollade på Jay som hade kupat sina händer runt min högra hand. Hur kunde en person få plats med så mycket kärlek och vänlighet i en så liten kropp? Jag log ett snett leende mot henne och nickade.

-       Thank you. I can promise that someday Louis will love you the way you love him.

-       I doubt that… but thank you, Faith.

Jay lämnade rummet och även så glädjen som funnits runt omkring mig och gett mig hopp. Mina andetag var skakiga och osäkra när jag närmade mig den sista dörren med ett stort E på. Jag drog efter ett djupt andetag innan jag tog insiativet till att öppna dörren. Emily, som inte hade märkt att jag kommit in i rummet, satt vid sitt skrivbord djupt försjunken i en tjock bok. Jag stod bara där i dörröppningen, hoppades på att hon skulle märka mig men tillslut fick jag harkla till lätt och hennes huvud vreds skrämt åt sidan.

-       I’m sorry for just walking straight in… I didn’t think.

Babblade jag på och kollade nervöst på den lugna personen framför mig.

-       It’s okay. Normally I would be angry but I guess I can’t anymore, I mean… we’re sisters.

Ett nervöst skratt lämnade hennes lungor och även jag stämde in osäkert.

-       Yeah, I wanted to talk about that. I don’t know if it’s strange for you but it’s quite strange for me. Knowing that you are my halfsister, that you didn’t like me when we really had the same blood in our veins.

-       I didn’t unlike you. I didn’t know about dads secret daughter at the time so I guess I judged you by the way Louis cared about you.

Jag satte mig på hennes säng så vi var i ungefär samma höjd med ögonen. Vi satt och kollade på varandra ett tag, lät alla tankar sjunka in och sorteras. Mina ögon fortsatte runt i rummet i ett försök att undvika hennes blick. En stor spegel på väggen fångade min uppmärksamhet. Min spegelbild var som den brukade vara. Mina läppar var glansiga och mjuka, precis så som det brukade bli ifall man tog läppglans. Mitt ansikte var fritt från smink men huden var slät med några enstaka prickar runt om i ansiktet men de var knappt synbara. Mitt hår var fluffigt uppe i hårbotten och låg sedan rakt ner över axlarna, precis som det brukade göra. Jag behövde verkligen en förändring, och en förändring skulle ske. Jag vände mig mog Emily igen och ställde mig hastigt upp.

-       I need a favor, Emily. If you’ll change me, and I mean a complete makeover I can call you my sis.

-       I’ll be more than happy to do the makeover but I don’t think the word sis is needed.

Hennes seriösa ton fick min kropp att spännas men när ett stort leende poppade upp på hennes ansikte slappnade jag ännu en gång av och log fånigt innan jag klappade ihop mina händer.

-       Let’s start!

Pep jag exalterat till och hoppade fram mot Emily.

Zayn, Louis, Liam och Perrie satt runt om i sofforna och diskuterade något om nya jackor när dörrklockan ekade runt i huset. Zayn ställde sig matt upp och slog händerna mot sina ben.

-       It’s probably Niall. He told me he would drop by when he was done at the gym.

Han försvann för några sekunder och strax därefter kunde man höra hur Zayn sa något i stil med ’’you’re kidding’’. Flämtningar och mummel av alla som satt runt omkring mig fick mitt huvud att dras uppåt. Alla blickar var fast på något bakom mig och i ren nyfikenhet kollade jag bakåt. Synen som jag fick var helt otrolig. Visst såg jag att det var hon och hon var lika vacker som innan men med den stilen så var hon nog mer sexig än vacker. Faith’s leende var prisvärt, helt underbart.

-       I actually thought that my mother would never hurt me. Not like this. Suckade jag tungt.

Efter att mamma slagit mig hade Louis praktiskt tagit knuffat ut mig ur huset och pratade lite vett i kvinnan trots att han bara några timmar före hade gjort exakt samma misstag. När vi åkt hem till Louis hus – hans riktiga hus, bara för att påpeka, som jag aldrig varit i. Hans lägenhet var verkligen inte stor och det låg kläder, damm och gamla matlådor överallt men man såg på honom att han skämdes så det enda jag hade gjort var att mumla ett, it’s okay. Han hade i alla fall sprungit och hämtat lite is, trots att jag inte behövde det, och satt spänt och höll isen mot min kind.

-       People do things they’ll regret tomorrow, trust me, I know more than anyone.

Jag kunde höra hans stora ånger i hans röst. Det var sjukt egentligen hur mycket saker han hade att känna skuld över. Sen visste jag ju egentligen inte allt som han hade gjort men i stunden så kändes det som mycket, och att ingen sagt åt polisen om detta var sjukt.

   Allting i världen var sjukt egentligen, ifall man tänkte efter riktigt noga fanns det ingen som var normal, inget som man verkligen kunde titta på och säga ’’Den saken ser verkligen normal ut’’… Även ifall man kanske inte går fram till till exempel en lampa varje dag och pratar med den men ni fattar vad jag menar.

   Att se Louis ansikte precis framför mitt kändes så rätt. Stunden kanske inte var så romantisk, med en röd kind och allt, men det var ändå ett minne jag behöll. Hans kindben blev tydligare när han bet ihop tänderna i något av en liten frustration och den undrade pannan med rynkor ville man få bort så man kunde se hans släta hud. Jag var inte så himla erfaren när det gällde de intima sakerna och jag visste verkligen inte hur det kändes att vara, ’’turned on’’, men fjärilarna i min mage ville inte sluta att producera sig, de blev bara fler och fler, de fick knappt plats så deras vingar kittlade mig innefrån. Jag ville ha honom, och bara honom, men jag visste inte hur jag skulle göra. Vart skulle jag börja? Ville han? Menade han verkligen att han älskade mig eller var det bara prat? Var jag villig att ge mig själv till honom? Jag som aldrig gått igenom något liknande förut… till honom, som var mer erfaren än mina föräldrar – som tydligen inte fick till det första gången då de adopterade mig.

Louis gav min panna en lätt puss innan han backade undan och lämnade mig för att gå in i köket. Jag kunde skymta hans rygg ifrån soffan som jag satt på. Jag kunde se hans ryggmuskler igenom den tajta tröjan. Jag la ifrån mig isen bland det andra skräpet och tog ett djupt andetag innan mina fötter började röra sig framåt mot Louis kropp. Jag gjorde ett försök till att samla tillräckligt med mod inom mig för att kunna röra honom. När jag väl stod bakom honom lät jag mina händer glida runt hans midja och min mun lämnade små pussar över hans rygg utanpå tröjan. Jag kunde höra hur han log muntrande vilket fick ett ljust skratt att lämna mina lungor.

-       What are you trying to do?

Flinade han roat och vände sig om för att se mitt ansikte. Jag kände hur allt mitt blod gick upp i mina kinder på grund av hans magiska blick, det var så mycket lättare att prata med hans rygg.

-       Honestly, I have no idea.

Svarade jag med skakig röst och lät mina händer fortsätta sin vandring över hans kropp.

-       Hey Faith, I’m not sure about this. I don’t want to hurt you and I know it’s your first time, I just want to know if you’re really ready for it.

-       I am ready! I want to change, if you ever would consider having a short future with me then I need to change, and I want to change.

Jag visste inte ifall jag var redo i huvudet men min mage sa bara ja, jag var tvungen att ändra på mig själv ifall jag skulle ha en chans. Jag kunde inte gå runt och vara snälla Faith. Min vänstra hand gjorde sin väg upp mot hans nacke och tryckte sedan lätt ner huvudet så jag kunde pressa mina läppar mot hans. Fyrverkerier lös upp köket när han bestämde sig för att inte kämpa emot. Hans tunga arbetade harmoniskt med min och hans händer hade letat sig in under min tröja och vilade på mina höfter.

Allting efter det kändes det som att jag inte kontrollerade. Jag drog praktiskt taget av honom tröjan och slängde den, inte med mening då, i diskhon. Hans läppar lämnade mina och gick istället ner till mitt nyckelben och lämnade små pussar över hela min bröstkorg. Hans fingrar drog i min hoodie som en fråga ifall han kunde ta av den och osäker på vad jag skulle göra nickade jag bara skakigt och sträckte upp armarna så han kunde ta av den.

Jag gillade inte min kropp så speciellt mycket, som sagt hade jag tydliga kurvor men bara för att de var tydliga behövde det inte vara många, det hade varit värre i grundskolan för att vara ärlig. Det som störde mig mest i just den stunden var att Louis sett så många snyggare tjejer än mig, så många snyggare kroppar, jag ville inte känna så som jag gjorde men hur kunde man inte?

-       Don’t worry baby, you’re beautiful, you don’t need to close your eyes.

Det var inte förens då som jag insåg att jag faktiskt hade stängt mina ögon. Jag kisade upp mot killen framför mig. Hans ögon såg verkligen säkra ut, han var säker på det han sa, jag borde tro på det.

-       I like that nickname.

Viskade jag lågt emellan hans kyssar som ännu en gång börjat, men som då gick ännu längre ner emellan brösten. Hans kropp började gå på mig som ett tecken på att jag skulle backa, vi backade säkert igenom tre rum utan att släppa taget om varandra och slog tillslut i sängen och han landade ovanpå mig.

Louis fingrar började knäppa upp mina byxoroch jag lovar, ifall Louis inte varit där och hjälpt mig skulle mina byxor aldrig åkt av, även så Louis byxor. Vi låg där i sängen, i inget annat än underkläder, och klumpen i magen började bli större när jag kände hans fingrar gå precis över min troskant. Hela min kropp spändes under honom, av obehag. Louis lät sina fingrar gå över min kind och drog en djup suck.

-       We don’t need to do this now, how about we’ll just cuddle with less clothes on. Can I take this off though?

Frågade han undrande och pekade på min vita bh.

Jag nickade bestämt, jag var säker på det just då, och Louis log ett snett och charmigt leende ner på mig innan han knäppte upp de två knapparna. Ännu en gång stängde jag mina ögon, osäker på vad han skulle tycka. När jag öppnade mina ögon kollade han ner på min överkropp och det kände som en evighet jag höll andan, väntade på vad han skulle säga.

-       I told you… You’re beautiful.

Lycka, glädje, irritation, känslosam, argsint, kärlek. Jag kände allting på en och samma gång. Jag älskade Louis, det visste jag att jag gjorde och hade gjort sen första gången jag såg honom… jag hade bara inte velat kärleken påminna mitt huvud. Jag hade varit kär två gånger tidigare i mitt liv men ingenting var som den kärleken jag kände mot Louis, det var som att hans dåliga sida och min duktiga sida drogs mot varandra och möttes säkert i mitten. Jag var irriterad att han inte kunde sagt det tidigare men det kanske var bättre att han sa det efteråt så jag ändå hade någon att lägga mina tankar på.

-       Do you still don’t take out girls like me in public?

Frågade jag nervöst med händerna djupt ner i fickorna på mjukisbyxorna och blicken ner i marken.

-       No. I shouldn’t be out with other girls when I have my own princess right in front of me.

Med rosiga kinder kramade jag om honom hårt och la mitt huvud på hans bröst. Hans tröja luktade för det mesta cigarett rök och bensin men det gjord mig inte något då det var Louis lukt, och den var bäst.

-       I don’t want to go back.

Viskade jag besviket och försökte trycka mig mot Louis ännu mer om nu det var möjligt.

-       To the house? Frågade han undrande.

-       No, to my old life. My parents don’t even know that I know… they have so much to explain.

Jag backade till slut ett steg och kollade på killen framför mig. Piercingar och tatueringar, ändå såg han ut som en ängel, min skyddsängel.

-       Can you come with me? Tell my parents… or, adoptive parents. Frågade jag försiktigt med rynkad panna.

Jag kände hur han drog sin tumme under min haka och nickade bara lätt innan han sammanlänkade våra läppar. Det lättade mig att han inte tyckte annorlunda om mig för att vi är låtsassyskon, typ. Egentligen så var ju Simon Louis låtsaspappa och Simon var min pappa och jag delade inget blod med Johanna så det var lagligt. Vi var inte syskon, jag var dum att nästan låta Louis gå bara för att ett litet problem kom i vägen. Dock så var jag och Emily syskon… eller halvsyskon vilket var även det ganska sjukt. Men Emily var ett år äldre än mig… vem var hennes mamma? Fick hon också reda på sanningen när hon fyllde arton?

Utan att säga något mer hoppade jag och Louis in i hans pappas bil och körde till mitt hus. Jag hade inte haft någon kontakt med varken mina föräldrar, Juan eller Tina så att komma till huset och bara gå in genom dörren kändes konstigt bara av att tänka på det. I ren tystnad åkte vi i evigheter – i alla fall kändes det som en evighet. Tystnaden var inte direkt pinsam då både jag och Louis behövde rensa våra tankar. Förutom att Louis var nära på att köra på en oskyldig katt klarade vi oss hem och det nervösa som jag tidigare haft i magen utbyttes till ilska och ånger. Precis som Louis gått upp till hans hus gick jag upp till mitt och praktiskt taget slog upp dörren av ilska. Jag hittade Juan som stod i köket och blicken som jag fick när jag kom in var helt obeskrivlig. Han var glad och lättad över att jag var hemma men sen blev han chockad, lättad, rädd, arg och glad på samma gång. Jag vet inte om han blev arg på grund av att Louis gick bakom mig – jag kunde lätt känna hans närvaro precis bakom – eller att jag inte hade ringt tillbaka.

-       Who is it?

Hörde jag ’’mammas’’ ljusa röst yttra. Stora och tunga klev tog jag för att ta mig fram till kvinnan som satt i vardagsrummet med en bok och glasögon på näsan.

-       Say it now.

Sa jag bestämt och med en snabb rörelse kollade hon upp på mig och slängde ner boken utan att markera vart hon var. Precis som Juan såg hon väldigt lättad ut med också arg och irriterad… om hon bara visste hur jag var.

Jag kände Louis arm runt min midja som stöd och ville putta bort den för att visa att jag kunde vara stark men sanningen var att jag visste innerst inne att jag inte var stark nog.

-       Say it now or I’ll leave this house and never come back!

Prövade jag ännu en gång och kollade ilsket på min så kallade mamma. Tina, Juan och Lucas hade gjort oss sällskap i rummet men jah kunde inte bry mig mindre att de stod och kollade på mitt utbrott.

-       What do you want me to say? Frågade kvinnan framför mig och drog upp sina glasögon så de nästan satt fast i den lilla hårknuten som hon hade mitt på huvudet.

-       You know what.

Viskade jag lågt och väntade på ett svar men kvinnan stod kvar som ett frågetecken vilket fick mig att bli ännu mer irriterad. Jag vände mig mot Lucas som även han stod som ett frågetecken precis likadant som ’’mamma’’ – ännu mer bevis på att Lucas faktiskt var deras riktiga son.

-       Your mother is selfish, mean and a big fat liar. She’s a fucking bitch who made you and me believe that we actually were siblings! She actually made me believe that they were my parents.

Jag kunde höra hur min ’’mamma’’ drog efter andan efter varje ord jag sa och även Lucas gav tecken på att han var chockad över mitt val av ord. Louis grepp hårdnade runt mig – precis som att han skulle påminna mig att han fanns vid min sida.

-       How did you find out?

Hörde jag min mamma viska mellan sina djupa och skakiga andetag.

-       Harry told me and Harry got it from Emily who got it from my dad. Why couldn’t you just tell me?!

Min röst hade gått upp väldigt mycket så min röst ekade nu runt i det stora huset och rummet blev som en bastu.

-       I was about to tell you… When you turn eighteen me and your real father was supposed to tell you, in a better way than this.

-       I already know that… What I don’t know is why? Why my eighteen birthday?!

-       Because then you would be mature enough to decide if you wanted to move or live with him and his… family.

Hon gav Louis en kort blick av vidrighet innan hennes ögon landade på mig igen.

-       Don’t blame this on Louis. He’s the only reason I’m not storming out of this house right now.

-       Sure, but Faith… You can not be serious when you say you… like this boy?

Jag kollade upp på Louis för första gången sen vi kom hit och tog in hela hans ansikte. En ängel… det var det enda jag såg. Med rynkade ögonbryn vände jag mig mot kvinnan igen. Min hand drog bort Louis arm från min midja men fångade upp hans hand i min istället.

-       You’re right ’’mother’’. I don’t like him, I love him. I love him and this stupid family thing won’t change that. He makes me feel special, he makes me feel more worth than you have ever done in my intire life. You really is a bitch!

Jag skulle gå… jag var fast besluten på att jag skulle vända mig om och gå men någonting slog mig över ansiktet före. Att bli slagen på samma ställe två gånger samma dag var inte det bästa men när mina ögon såg mammas ångrande ögon och röda hand kunde jag inte bry mig mindre.

-       Oh my god, Faith. I am so sorry…

Viskade han och tog ett steg mot mig. Snabbt backade jag undan för hans beröring och skakade på huvudet.

-       Don’t.

Utan att säga något mer smet jag förbi Louis och satte mig på huk framför Harrys kropp. Mina fingrar la sig under hans haka så jag kunde lyfta upp hans huvud och kolla på de svullna områderna. Hans näsa var blå och en aning sne men inte bruten. Hans läpp var sprucken på två ställen och den röda vätskan hade smetat ut sig över hakan.

-       I thought you and him had something! I thought that was the reason why you wanted to leave me!

Skrek Louis plötsligt bakom mig och irriterat ställde jag mig upp och puttade hans kropp bakåt mot trapporna.

-       That doesn’t give you the right to beat him up! You don’t even know what I was going to say.

-       What is wrong between you and me then?

Jag hjälpte Harry upp på fötter och var helt säker på att han klarade att gå innan jag drog med mig Louis ut på verandan.

-       Look… Louis. We need to go talk to your stepdad, now.

-       Why? I am not going back to that house!

Han la sina händer på mina höfter och drog mig närmre hans kropp. Mina händer lades på hans bröst och ännu en gång skakade jag mitt huvud irriterat.

-       I said that we can’t be togheter anymore.

-       And I want to know why, Faith!

Ilskan kokade upp inom mig, jag vet inte varför jag var arg men irritationen av att han inte märkt något fick mitt blod att koka.

-       Because Louis! Because you are my fucking half brother!

Med ilskna kliv och för mycket att tänka på sprang jag upp till det överdrivet stora huset och stormade in genom dörren. Jag visste att Faith sprang tätt och nervöst bakom mig men mina tankar var för höga att jag inte hörde något annat än min egen röst och mina tunga andetag. Allting var bara helt fucked up, att Simon var Faiths pappa var helt sjukt. Egentligen var vi ju inte släkt, bara halvsyskon. När mina ögon träffade Simons kropp i soffan försvann allting, det enda som var framför mina ögon var mörker och ett enda litet rött ljus som var mitt mål, min fiende. På vad det kändes som en halvsekund senare var jag framme vid honom och tog ett hårt tag i hans kavaj. Väldigt simpelt kastade jag honom genom rummet, ifall han vetat min attack skulle han kanske inte flygit så lätt men min handling var tydligen väldigt överraskande. Simon hade ställt sig upp och hans ansikte visade inget annat än chock och en del ilska. Mina händer tog tag i allting som jag kunde hitta och slängde ner det i marken. Faiths röst var så långt borta men jag kände hennes närvaro precis bredvid mig. När min ilska försvunnit en aning och färger började synas i rummet gick jag bestämt fram till Simon och skulle precis slå honom i magen då han tog tag i min arm och gjorde motstånd. Flera röster hade gjort oss sällskap i rummet, röster som tillhörde min mamma, systrar och Faith. Två händer som kom bakom mig tog tag i mina armar och gjorde ett enkelt polisgrepp bakom min rygg.

-       Take it easy Louis!

Det var Harry som stod och höll tag i min kropp, rädd att släppa taget använde han all sin styrka för att hålla mig borta från min styvpappa. Faiths ansikte uppenbarade sig framför mitt och hennes må händer lades lugnande på mina kinder och min haka. Hon viskade lugnande ord till mig som att ta det lugnt men det var en sak som fick mig att verkligen komma tillbaka till verkligheten igen. Hennes röst var endast en liten viskning, knappt hörbar men jag hörde för det var ord som jag aldrig trodde att jag skulle höra, de orden som jag var så rädd att erkänna för mig själv.

-       Please, Louis. I… I love you, okay. Please come back and we can talk about this, I am not leaving you, I was stupid okay. Please.

När både Harry och Faith förstått att jag lugnat ner mig blev jag frisläppt och min kropp föll tillbaka i soffan.

-       Why.

Hörde jag Faith undra.

-       I am sorry. I’m sorry I didn’t tell you guys but I just wanted to realise that you are my daughter.

Den där jävla mannen, han skulle nog ångra det. Men, vem fan var hennes mamma i så fall?! Jag tror även att just den frågan gick runt i Faiths huvud också.

-       Who’s my mom?

-       She was a 16 year old girl who died giving birth to you. I met her at a party… I was a real drunk at the time, I was around 26 years old and I know that it’s wrong but how should I know? When I visited you at the hospital I met your parents. We talked a lot and decided to keep in touch after they adopted you. I once lived in America, but after they took you I moved here, to England and started a new life. Me and your parents decided to tell you when you turned 18 which you will do soon so… I guess it was time.

Jag äcklades av hans sätt att berätta allting på. Han var så känslokall, brydde sig inte om att Faith var i ren chock.

-       Stop being an asshole. What did you think huh? That Faith will move into this house just because you’re her father?!

Jag kollade åt Faiths håll, hennes ögon hade absolut ingen känsla alls, de var helt tomma. Trots hennes brist på känsla rann det tårar från hennes ögon som var omöjliga att stoppa. Jag tog tag i hennes lilla hand och kollade runt i rummet en sista gång. Glas låg splittrat på golvet och böcker, filmer m.m. låg slängda runt om i rummet. Oroliga blickar fanns vart man än gick men jag kunde inte bry mig mindre. Snabbt drog jag med mig hennes kropp ut på parkeringen och drog in henne i min famn.

-       I am so sorry.

Viskade jag lågt. Jag kände hur hon skakade på huvudet – hon borde verkligen lära sig att använda ord, hon skakar på huvudet hela tiden – och drog sig undan efteråt.

-       Erh, Louis. About what I said earlier I just… I’m sorry if you don’t…

Jag tystade henne med att lägga mina läppar mot hennes vilket fungerade perfekt och log ett litet leende efter.

-       Don’t. I… I love you Faith, I just. I was scared to admit it but I do, I really do.

Eller gör jag?

Nej, det kunde inte vara sant. Det var för omöjligt, en på miljonen för att vara exakt. Att just detta skulle hända var något jag inte förstod… speciellt inte när jag äntligen började gilla eller… älska Louis. Mina fötter rörde sig runt i det fyrkantiga rummet och mina andetag var hackiga och tunga. Till slut stannade jag framför Harry och slog honom hårt på armen.

-       Why didn’t you tell me earlier?! Skrek jag hysteriskt.

Tårar hade börjat rinna smått ner för mina kinder Harry drog ett finger under mina ögon i ett försök till att få bort dom.

-       I couldn’t. I promised Emily that…

-       Emily knew too?!

Han nickade kort och jag backade undan några centimeter för att kunna tänka klart. Tillslut la jag mina armar i kors över bröstet och bet mig hårt i underläppen.

-       Does anyone else know about this?

-       Pretty much everyone in the group except you can Louis.

-       When did I come a part of the group?

Frågade jag intressant och släppte ner armarna som blivit för tunga att hålla uppe.

-       When Louis asked everyone if it was okay. It was kind of weird at first because usually the group can just be us boys and their girlfriends or siblings but Louis made up that rule so I guess he can break it too.

-       But Louis didn’t know… How can I be in the group?

-       I guess he likes you.

Jag nickade frånvarande och tänkte igenom allting som hänt. Tina var fortfarande kvar hemma men jag hade ingen lust att gå tillbaka.

-       Harry… can I maybe, sleep over here tonight? I really don’t wanna go home again.

-       Sure. You can take the bed and I the couch maybe?

Han pekade bort mot en liten soffa som stod i hörnet och som jag faktiskt inte hade märkt. Jag kollade upp på Harrys långa figur och sen på den lilla soffan igen. Kollade på min korta figur och på den lilla soffan.

-       I can take the couch. You can’t fit in it and I can so take the bed, I insist.

Han ryckte lätt på sina axlar och log ett av sina charmiga små leenden.

-       I’ll go get something from Gemmas. That you can sleep in.

Mumlade han tyst för sig själv. Det såg ut som att han försökte bestämma sig för något i sitt huvud då hans panna var rynkad och ögonen var fast på allting framför honom när han gick ut från rummet. Efter några minuter kom han tillbaka mycket gladare som att han äntligen bestämt sig över det han tänkte på. Med sig hade han en svart – väldigt stor – tröja med The beatles på. Inte direkt en sådan som nuvarande tjejer brukade ha, den såg väldigt killig ut också.

-       It is my sisters but she got it from me a year ago to sleep in.

Svarade han som att han läst mina tankar. Jag log bara ett litet leende som svar och tog emot den med sköra händer. Jag kollade runt i rummet med tröjan hängandes på min arm i ett försök till att hitta någonstans där jag kunde byta om. Jag skulle precis fråga vart man kunde hitta badrummet när Harry började gå mot dörren.

-       I’ll come back in two.

-       Thank you. Flikade jag in snabbt innan han stängde dörren.

Med snabba ryck drog jag av mig Gemmas förra kläder och satte på mig den långa och pösiga t-shirten. Jag satte mig till rätta i den lilla tvåmans soffan och kort därpå kom Harry in igen med ett täckte och två kuddar. Jag minns inte så mycket vad som hände efteråt, bara att jag fick täcket och kuddarna och sen la mig ner. Jag visste inte att jag var så trött men tydligen så var jag det.

Segt öppnade jag mina ögon och försökte se vart jag var någonstans. Jag befann mig på något mjukt och fluffigt, tapeterna var blurriga och så var mölerna som fanns. Mitt minne började komma tillbaka men någonting som inte stämde var det mjuka underlaget. Istället för att känna de hemska knapparna igenom tröjan var det som att ligga på moln. Snabbt satte jag mig upp och kollade på sängen jag låg i. Mina ögon vandrade sig sedan bort till soffan där Harry låg som en liten boll och vred på sig varannan minut. Jag skulle precis fråga ifall han var vaken när dörren öppnades och Anne stack in huvudet. Hon kollade ursäktande på mig i sängen och lät sedan blicken glida över rummet för att hitta Harry i soffan.

-       Hey, hun. Louis is downstairs, he was about to go up but I told him you had a visit.

Som att Harry inte ens sovit flög han up ur soffan och mumlade massa svordomar för sig själv. Anne hade gått ner igen när hon insåg att Harry inte var beredd på Louis besök såhär klockan sju på morgonen. När han väl samlat sig pekade hans finger åt mitt håll.

-       Get dressed and come down. This will not be good.

Jag nickade lätt och reste mig från den härligt mjuka sängen för att ta på mig Gemmas kläder som jag hade igår. I fickan på mjukisbyxorna drog jag fram min mobil som var helt svart. Mitt pekfinger tryckte ner knappen längst upp och små ljud började gå runt i rummet. 6 missade samtal från Tina. 3 missade samtal från Juan och 26 missade samtal från mamma och pappa. Utan att ringa tillbaka slängde jag ner telefonen i byxorna igen och trippade ner till undervåningen. Louis och Harry stod och pratade ett väldigt seriöst samtal. Så fort jag nått det sista trappsteget vreds Louis huvud upp och hans arga ansikte blev helt plötsligt lidande och mjukt. Dock så kunde man ana en liten bit av irritation i hans ögon som jag verkligen ville ha bort. Jag var orsäker på om jag skulle springa fram och krama honom eller inte så jag stod bara kvar på trappsteget och bet mig i läppen så som jag jag brukade göra. Som tur var behövde jag inte göra någonting då Louis gick fram till mig och la sina händer runt min midja. Mina händer gick upp till hans nacke och mitt ansikte gosade även in sig där, likaså hans huvud i min.

-       I’m so sorry, baby girl. If Juan says anything else just call and I will take care of it.

-       I don’t want you to take care of anything, I can take care of myself.

Jag kände hur han skakade på huvudet och bara sådär kom jag på vad Harry hade sagt till mig igår. Fjärilarna i magen var som vilda men mitt huvud stretade emot, det gick inte. Snabbt puttade jag mig bakåt så vår omfamning släppte och min hand for upp till min mun, precis som att jag sagt något fel när det egentligen var mina handlingar som var förvirrande. Louis kollade förvånat på mig och sedan på Harry.

-       I’m sorry, Louis… I don’t think this can work. It’s wrong.

Viskade jag lågt men ändå precis så högt så han kunde höra. Hans ögonbryn drog ihop sig fundersamt men ändrades snabbt till något jag inte kunde tyda. Hans käkar spändes hårt och kroppen vred sig om till Harry. Oskyldiga lilla Harry som stod och kollade ner på sina fötter fick en smäll mitt i ansiktet så han stapplade bakåt och slog i väggen hårt. Det tog en tid att förstå vad som hände framför mig men mina ben började tillslut att röra på sig och mina små händer grep tag i Louis arm som skulle lägga in en tredje smäll i Harrys mage. Så fort jag rörde hans hud kände jag en lätt svidande känsla precis bredvid ögat. Det var när jag öppnade ögonen som jag såg Louis stå med en hand upphöjd bredvid sig och ögon fulla med ångest som jag försod att han hade slagit mig.

Även ifall jag inte ville eller kunde säga det själv så var det ganska klart att jag älskade Louis. Allting med honom var perfekt, om man bortser från allt han gjort i sina tidigare dagar förstårs. Louis klättrade ner för en stege som Tina – hon vaknade faktiskt till slut – satte mot balkongen efter att han gett mig en romantisk – enligt mig – puss på näsan. Eftersom klockan redan slagit fyra på eftermiddagen satte vi oss bara i soffan, drogade oss själva med huvudvärks tabletter och kollade på någon dålig romantisk film.

-       Did it go for him?

Jag kollade på Tina som trött yttrat orden.

-       What do you mean?

Frågade jag fundersamt och höjde ögonbrynen. Vad hade gått för vem?

-       When you had sex, did it go for him.

-       Oh my god! Tina, we did not have sex!

Jag satte mig hastigt upp från min liggande position så mitt huvud började dunka något förfärligt.

-       I’m sorry, Louis just seems like that kind of a guy and since you like him I thought your virginity could go to him. You need to loose it sometime darling.

-       I know you have more experience than me but I want my virginity to go away a special time, romantic.

-       Louis don’t seem like the romantic type.

Jag skulle precis säga emot när en hög harkling ekade genom rummet. Både jag och Tina kollade åt sidan för att se en chockad och bekymrad Juan stå lutad mot väggen.

-       Can I talk with you for a second?

Frågade han snabbt och pekade ut i hallen. Jag nickade sakta och följde efter honom bort till hallen.

-       Is Louis the one who came here with you when you were sleeping?

Jag nickade lätt och ryckte på axlarna som att undra vad som var problemet egentligen. Hans ögonbryn var ihoptryckta i ett allvarligt och oroligt uttryck.

-       I don’t really like him. I don’t think he’s the kind of guy you should… loose your virginity to.

-       Erh excuse me, you can’t tell me what to do and don’t. You left me so it’s your fault.

-       I had no choice! Your mom and dad went crazy.

Jag la mina armar i kors över bröstet och höjde ögonbrynen åt den korkade personen framför mig.

-       What’s so different now? Frågade jag fundersamt.

-       Nothing. I wouldn’t take you back I just think you should find a more decent guy. Louis is not that kind.

-       Don’t say anything else! Hasplade jag snabbt ur mig. I like Louis, he’s different and you are not going to come here and destroy something that might be love!

-       It might.

Jag fick knappt någon tid att fortsätta vårt argumenterande när han pressade sina läppar mot mina. Fjärilarna som en gång funnits där för honom hade dött ut helt och hållet, känslorna jag hade för Louis var annorlunda. Jag la mina händer på Louis bröst och puttade mig själv bakåt så våra läppar lämnade varandras.

-       Don’t!

Praktiskt taget skrek jag när han gjorde ett nytt försök till att krama om mig. Min röst gick genom hela huset och snart stod Tina, Lucas och mina föräldrar chockade runt om oss.

-       Just, don’t.

Viskade jag lågt och skakade på huvudet besviket. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag ville inte visa mig svag framför någon. Istället tog jag på mig mina skor och sprang ut i kylan.

Någonting drog mig till Harrys hus. Jag vet egentligen inte vad men det kändes som att han var den som skulle förstå. Det kändes som att jag gått i flera timmar när jag väl kom fram till det oranga tegelhuset. Min kropp rös av kylan och min hand skakade okontrollerat då jag knackade svagt på dörren. Osäker på ifall det hördes gjorde jag ett till försök och knackade lite hårdare. En stressad kvinno röst som säker tillhörde Anne pratade högt innanför dörren. Strax därpå uppenbarade sig hennes vackra och unga ansikte framför mig. Ett lätt leende prydde hennes läppar men när hon såg hur illa klädd jag var och min kalla blåa hud kollade på nervöst på mig, osäker på vad hon skulle säga.

-       Faith… what are you doing here?

-       I’m sorry mrs. Styles. Is Harry home? I can come back later if he isn’t I just…

Anne stoppade mitt skakande mumlande med att lägga sina händer på mina axlar och skakade på huvudet.

-       Outside the classroom I’m not Mrs. Styles, you can call me Anne. Hon tog en liten paus så jag skulle förstå hennes rättning. Harry is out with friends at the moment but please, come inside!

Jag stod och tvekade en stund men värmen som ibland slog mig var nog för mig att gå in. Huset var normalt stort, ifall man skulle jämföra med mitt var detta ganska litet men det var mysigt jämfört med vårat. En öppen spis med en vild eld härjade i vardagsrummet som låg rakt fram när man kommit in i hallen. Anne sprang in till höger och man kunde höra små och tysta svordomar som lämnade hennes mun. Med små steg följde jag efter henne in i rummet som då var köket och kollade roat på henne när hon fumlade brända muffins på en stor bakplåt. Ett lätt skratt lämnade mina lungor vilket fick hennes blick att vändas uppåt.

-       I’m not really the mother who bakes a lot. I suck to be honest.

Jag skakade på huvudet och gick fram till röran. Det stod en bunke som var full med smet och en påse där det redan fanns några misslyckade muffins. I en annan bunke låg det en rosa glasyr till de muffins som faktiskt skulle bli lyckade och goda. Besviket slängde hon ner muffinsarna i den misslyckade påsen och drog efter ett djupt andetag.

-       I could help you… I mean, if you want to of course.

Hon kollade upp hoppfullt på mig och ett leende prydde ännu en gång hennes läppar.

-       That would be nice of you. Do you want some other clothes maybe? Harrys sister can borrow you some if you want.

-       I’ll be fine.

-       No, please. I don’t think those clothes are warm enough.

Hon gav mig en klapp på axeln innan hon lämnade köket. Det jag var mest glad över var att hon inte frågade varför jag kommit hit av alla ställen, utan jacka eller några tjocka kläder alls. Anne var som den mamman jag aldrig fick.

Mina ögonlock fladdrade till några enstaka gånger och så fort jag öppnade ögonen helt stängde jag dom snabbt igen för att ljuset utifrån var för starkt. Jag vred på mig lite granna och grymtade besvärat. Det var när mina tankar samlat sig som jag kände den varma huden som tillhörde en annan person precis under mina bröst, innanför min tröja. Minnerna från gårdagen for igenom mitt huvud och personens finger som även var Louis gjorde små cirklar på den vänstra sidan av mina revben. Baksmällan slog mig som en stol rakt i ansiktet och med svagt halv-skrik i kudden kände jag hur Louis drog mig närmre hans kropp.

-       Good morning, babe.

Jag vände mitt huvud så jag kunde se honom i ögonen. Hans år var rufsigt och ögonen var utmattade.

-       Hm… That’s a first. Påpekade jag glatt med ett leende.

Hans hand hade rört sig en bit uppåt och var nu halvt på mitt högra bröst. Min mammas röst skrek i huvudet på mig att sluta vara en slampa och ta bort hans hand men min egna röst fanns även där och sa åt mig att låta honom fortsätta, han visste hur man skulle göra. Jag kollade neråt på hans kropp och la märke till att han inte hade någon tröja på sig. Jag lät mitt finger gå över texten It is what it is som prydde den störsa delen av hans bröst och följde sedan konturerna på siffrorna 70.

-       I hope you don’t mind. It got really hot in here.

Jag tystade honom med att lägga mina läppar mot hans men inte direkt kyssa honom.

-       I definitely don’t mind.

Orden liksom bara flög ur mig. När Louis var runt mig var jag som en helt annan person, min kropp skakade till och längtade efter honom varje sekund. Louis finger började göra små cirklar igen och jag skulle precis säga något om det när tre höga knackningar som fick mitt huvud att slå hördes på dörren.

-       Faith, sweetheart? Open the door.

Jag satte mig snabbt up och svor högt i mina tankar av huvudvärken.

-       You have to go!

Viskade jag i panik och praktiskt taget puttade ut honom från sängen så han landade med ett stön på golvet. Jag bet ihop och skyndade över till hans sida för att sedan hjälpa honom att ställa sig upp och putta in honom i badrummet. Efter en lätt koll i spegeln för att se hur trött och förfärlig jag såg ut öppnade jag dörren och backade undan så jag slog i sängkanten. Mamma stack in i huvudet för att kolla ifall jag verkligen var själv innan hon gick in i rummet.

-       Why did not Tina sleep in here? I were about to get a book from the guest room but she was asleep in there, snoring if I may add.

Hon slängde en blick på något i rummet och pekade sedan på det hon kollade på.

-       Are those boy clothes?

Frågade hon tveksamt. Jag vände mig i panik om och kollade på kläderna som hängde lätt på stolen. Ett par jeans och en tröja som skulle kunna tillhöra en riktigt killig tjej men jag var knappast en sådan person så det var ganska lätt för henne att se att det var kill kläder.

-       They are Lucas’s! I stole them from him because… I… He was mean to me, Yeah! He was mean to me so I stole his clothes…

Det lät bättre i mitt huvud än vad det gjorde när jag sa det men ifall mamma skulle fått veta att Louis sov över här skulle hon fått spel! Hon höjde sitt ena ögonbryn och gick sakta fram till kläderna, hon hade den där blicken och lätta fötterna som dektektiver brukade ha i filmer när de misstänkte något. Hon tog upp kläderna i sina händer och mitt hjärta slog hårt och snabbt i bröstet.

-       I should give them back then.

Svarade hon bara lätt och tryckte dom hårdare mot bröstet. Hennes näsa började dock rynka sig gång på gång och tillslut tryckte hon tyget mot näsan.

-       Does Lucas smoke?

Frågan var rakt på sak. Jag var tvungen att svara, hade ingen återvändo. Jag var tvungen att säga sanningen… eller? Jo, säga sanningen!

-       Ask him. Svarade jag snabbt, egentligen för snabbt men hon verkade vara nöjd och nickade lite.

Precis när jag trodde att plågan var slut kisade hon mot mig och tog några små steg så hon nu stod framför mig.

-       What is that?

Hon tryckte på någonting som fanns på min hals och där hon satte sitt finger gjorde det ont! Kanske inte så ont som jag beskriver det men som ett blåmärke. Det var säkert ett blåmärke, inte för att jag hade rätt men jag hoppades i stunden.

-       I walked into a desk… when I walked on my knees, and then I hit my throath with a golfball.

-       This is a first but… I will not ask.

Jag log ett litet leende för att försäkra henne om att hon inte behövde fråga någonting innan hon äntligen gick ut ur rummet med ett fundersamt ansiktsuttryck. Så fort hon stängt dörren låste jag och sprang fram till min stora spegel. Där, under mitt hår fanns det ett mörkt lila-gult-blått märke lika stort som en golfboll. Jag svor tyst för mig själv och kom genast ihåg att Louis stod och väntade halvnaken i badrummet och att han nu inte hade några kläder alls att ha på sig. Dock så han jag inte att släppa ut honom innan han gick ut själv. Hans långa gestalt kom upp bakom mig och hans händer fann sin väg till min midja. När han såg vad jag höll på att granska flinade han lite lätt och kollade ner i marken.

-       Did you give me a hickey?!

Han nickade skyldigt och pussade mig lätt på axeln.

-       You were asleep and the movie had ended… I was bored.

-       Well, how long did you do it? Four hours?

Ännu en gång lät jag mina fingrar vandra över det stora märket. Jag hade sett folk som gick runt med sugmärken många gånger, hela min skola i New York gick praktiskt taget runt med ett nytt varje dag förutom jag… men det som Louis gett mig var enormt! Dessutom var det mitt första sugmärke som jag någonsin fått och jag kunde inte ens vara vid medvetande och känna hur det var.

Som att Louis läst mina tankar kramade han om mig bakifrån och la sitt huvud på min axel.

-       Don’t worry babe. I’ll probably do it a lot more so you can feel my lips against your skin. Besides I really want to hear you moan my name when I do it, It’s kind of hard when you’re asleep. Hans händer började röra sig mot min mage och eftersom vi stod framför en spegel log han snett mot bilden framför sig. Det vill säga mina röda kinder och stela kropp. And just imagine my hand investigate your entire body. All the way down… and all the way up. Jag satte nästan i halsen – trots att jag inte hade någonting i munnen – då hans händer drogs längs mina bara lår. Just då gav jag mig en käftsmäll och en kram på samma gång då jag inte tagit på mig mina mjukisbyxor.

-       You know I have no experience in those kind of things… You should go to someone who knows.

Jag tog tag i hans händer och vände mig om så jag kunde se hans ansikte då han skakade på huvudet.

-       I don’t want to. It’s so different now, so special.