Jag kollade på de fyra olika klädesplaggen jag hade lagt på min säng. Jag ville vara mig själv men ju mer jag tänkte på det ville jag inte det då jag var en söt tjej med blommor i håret och ifall jag skulle gå dit med dom så skulle jag se ut som en loser. Jag valde mellan en helvit klänning som slutade på mitten av låren med ett hårband som det var massa vita blommor på, en rosa topp med ett par vita jeans, en svart klänning som slutade strax nedanför rumpan och en annan svart långklänning med en stickad tröja över. De två första var den söta sidan av mig medans de två andra var kläder jag inte visste att jag hade, säkert något jag köp men som mamma inte tillåtit mig att ha på mig. En svag knackning på dörren fick mina tankar att bromsa sig.

-       Yeah?

Dörren öppnades och in kom Lucas. Han hade duschat och bytt om till sina mjukiskläder trots att klockan bara var halv sex. Han gick fram och ställde sig bredvid mig för att få samma vy av kläderna som jag hade.

-       You should go with the white dress, it’s you.

Ja, det är jag. Just därför vill jag inte ha den Lucas.

-       Sure. I was going to choose it either way.

Jag föste ihop de andra kläderna och slängde in dom i garderoben – och när jag säger slängde så menar jag verkligen slängde. Den vita klänningen hängde jag upp i en galge och satt den sedan på en krok som hängde bredvid min säng. Mer på kroken hängde jag hårbandet och ett armband. Nedanför ställde jag mina svarta Jeffrey Campbell med träklack. Om jag skulle ha på mig den vita klänningen var jag tvungen att få mina skor att sticka ut. Jag hade gått i klackskor innan men de ända gångerna jag verkligen fick använda dom var under kalas eller viktiga möten med pappas företag.

-       You know, Juan was acting very wierd downstairs. Do you know what that was about?

-       No, of course not, why would I?

Orden lämnade min mun lite fortare än vad jag planerat och Lucas höjda ögonbryn var ett tecken på att jag skulle berätta sanningen.

-       Yeah… I know.

Rättade jag mig själv tillslut.

-       So? Tell me, I’m your little brother you’re supposed to be telling me this stuff.

-       No, I’m not! If I had a older sister, I would tell her. Not my brother.

-       Fine but please. Tell me?

Jag nickade sakta och placerade min haka i mina händer.

-       I kissed him on the cheek.

-       Really? That’s that? That was not interesting at all, so what you kissed him on the cheek!

-       Hey, it’s kind of big for us. We used to date, remember?

-       Yeah but it’s still no biggie.

-       It is.

Han sket i att svara den här gången utan ryckte bara på axlarna innan han försvann ut genom dörren igen. Jag flinade lite för mig själv innan jag tog fram min telefon och skrollade igenom mina kontakter. Jag hade lovat mig själv att ringa Kate, då skulle jag göra det också, inte fega. Min tumme kunde inte hålla sig så en lätt klick på hennes namn och sedan trycka den mot örat. Signalerna gick sakta och när jag faktiskt trodde att hon inte skulle svara hördes en glad röst på andra änden.

-       Hi Faith! Didn’t expect you to call.

-       Hi… Yeah, me neither actually. I just had to clear things out.

-       Well yeah, you haven’t even give me an apology for leaving me the other week and the worst was Harry who came to say that you leaved. I really want an explanation! Harry wasn’t really nice to me and why the hell did Harry know that you leaved, are you one of them now?!

-       Take it easy Kate, please! I’m sorry for leaving you but I have a good explanation for leaving okay but I really don’t wanna take it over the phone, and Harry promised to be nice to you!

-       Well, he wasn’t as always but can you meet me at the park?

-       Sure, see you there.

-       Bye.

Jag la snabbt på och lämnade en djup suck som jag hållit inne under samtalet. Perrie lovade att Harry skulle vara snäll, att han var den snällaste. Jag tog min väska, satte på mig mina skor och rusade ner för trappan och ut genom dörren. Mörkret hade lagt sig över London men det fanns några människor som fortfarande gick på trottoaren. Parken låg mitt emellan våra hus så vi kom fram ungefär samtidigt.

-       Spit it out.

Hennes vassa ton fick mig att hoppa till en aning när vi satte oss på bänken och gned händer mot varandra i hopp om att få värme.

-       When you left to see Taylor and didn’t come back I went looking for you but I bumped right into Perrie. The hit was so hard that I fell to the ground and hur my head.

Jag pekade på bandaget runt huvudet.

-       I got a pretty deep scar and Perrie panicked, we were going to a hospital but when Perrie talked to Zayn he said to take me to their apartment and I was sick and dizzy so I just had to go with it. I freaked out because you didn’t know what happened to me but Perrie said Harry already was in town and that he would tell you I left. I didn’t know what I was doing, really. My head was like a mess, I couldn’t help it.

-       It’s okay. I do believe you,

-       Thank you.

Vi satt tysta ett tag och bara tog in omgivningen runt omkring oss tills hon bröt tystnaden.

-       So, I was thinking we could have a sleep over tomorrow, just to fix things up.

Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet lätt.

-       I can’t… Perrie invited me to a pub thing for Liams birthday.

-       When did you and Perrie get bffs?

Hon hade nu höjt rösten och ställt sig upp med armarna i luften.

-       She’s nice and I thought It would be a fun thing.

-       Yeah right, you’re that supid.

-       They will hurt you, trust me.

-       No, I wont trust you. They said you deserved to be called names like gay-kate so I don’t know if I can trust you if you haven’t told me the truth about them.

Hennes ögon svartnade men hade inga känslor alls. När vi stått och kollat på varandra i kanske 2 minuter vände hon sig om och sprang hemåt och där satt jag. Lämnad i mörkret.