Lycka, glädje, irritation, känslosam, argsint, kärlek. Jag kände allting på en och samma gång. Jag älskade Louis, det visste jag att jag gjorde och hade gjort sen första gången jag såg honom… jag hade bara inte velat kärleken påminna mitt huvud. Jag hade varit kär två gånger tidigare i mitt liv men ingenting var som den kärleken jag kände mot Louis, det var som att hans dåliga sida och min duktiga sida drogs mot varandra och möttes säkert i mitten. Jag var irriterad att han inte kunde sagt det tidigare men det kanske var bättre att han sa det efteråt så jag ändå hade någon att lägga mina tankar på.

-       Do you still don’t take out girls like me in public?

Frågade jag nervöst med händerna djupt ner i fickorna på mjukisbyxorna och blicken ner i marken.

-       No. I shouldn’t be out with other girls when I have my own princess right in front of me.

Med rosiga kinder kramade jag om honom hårt och la mitt huvud på hans bröst. Hans tröja luktade för det mesta cigarett rök och bensin men det gjord mig inte något då det var Louis lukt, och den var bäst.

-       I don’t want to go back.

Viskade jag besviket och försökte trycka mig mot Louis ännu mer om nu det var möjligt.

-       To the house? Frågade han undrande.

-       No, to my old life. My parents don’t even know that I know… they have so much to explain.

Jag backade till slut ett steg och kollade på killen framför mig. Piercingar och tatueringar, ändå såg han ut som en ängel, min skyddsängel.

-       Can you come with me? Tell my parents… or, adoptive parents. Frågade jag försiktigt med rynkad panna.

Jag kände hur han drog sin tumme under min haka och nickade bara lätt innan han sammanlänkade våra läppar. Det lättade mig att han inte tyckte annorlunda om mig för att vi är låtsassyskon, typ. Egentligen så var ju Simon Louis låtsaspappa och Simon var min pappa och jag delade inget blod med Johanna så det var lagligt. Vi var inte syskon, jag var dum att nästan låta Louis gå bara för att ett litet problem kom i vägen. Dock så var jag och Emily syskon… eller halvsyskon vilket var även det ganska sjukt. Men Emily var ett år äldre än mig… vem var hennes mamma? Fick hon också reda på sanningen när hon fyllde arton?

Utan att säga något mer hoppade jag och Louis in i hans pappas bil och körde till mitt hus. Jag hade inte haft någon kontakt med varken mina föräldrar, Juan eller Tina så att komma till huset och bara gå in genom dörren kändes konstigt bara av att tänka på det. I ren tystnad åkte vi i evigheter – i alla fall kändes det som en evighet. Tystnaden var inte direkt pinsam då både jag och Louis behövde rensa våra tankar. Förutom att Louis var nära på att köra på en oskyldig katt klarade vi oss hem och det nervösa som jag tidigare haft i magen utbyttes till ilska och ånger. Precis som Louis gått upp till hans hus gick jag upp till mitt och praktiskt taget slog upp dörren av ilska. Jag hittade Juan som stod i köket och blicken som jag fick när jag kom in var helt obeskrivlig. Han var glad och lättad över att jag var hemma men sen blev han chockad, lättad, rädd, arg och glad på samma gång. Jag vet inte om han blev arg på grund av att Louis gick bakom mig – jag kunde lätt känna hans närvaro precis bakom – eller att jag inte hade ringt tillbaka.

-       Who is it?

Hörde jag ’’mammas’’ ljusa röst yttra. Stora och tunga klev tog jag för att ta mig fram till kvinnan som satt i vardagsrummet med en bok och glasögon på näsan.

-       Say it now.

Sa jag bestämt och med en snabb rörelse kollade hon upp på mig och slängde ner boken utan att markera vart hon var. Precis som Juan såg hon väldigt lättad ut med också arg och irriterad… om hon bara visste hur jag var.

Jag kände Louis arm runt min midja som stöd och ville putta bort den för att visa att jag kunde vara stark men sanningen var att jag visste innerst inne att jag inte var stark nog.

-       Say it now or I’ll leave this house and never come back!

Prövade jag ännu en gång och kollade ilsket på min så kallade mamma. Tina, Juan och Lucas hade gjort oss sällskap i rummet men jah kunde inte bry mig mindre att de stod och kollade på mitt utbrott.

-       What do you want me to say? Frågade kvinnan framför mig och drog upp sina glasögon så de nästan satt fast i den lilla hårknuten som hon hade mitt på huvudet.

-       You know what.

Viskade jag lågt och väntade på ett svar men kvinnan stod kvar som ett frågetecken vilket fick mig att bli ännu mer irriterad. Jag vände mig mot Lucas som även han stod som ett frågetecken precis likadant som ’’mamma’’ – ännu mer bevis på att Lucas faktiskt var deras riktiga son.

-       Your mother is selfish, mean and a big fat liar. She’s a fucking bitch who made you and me believe that we actually were siblings! She actually made me believe that they were my parents.

Jag kunde höra hur min ’’mamma’’ drog efter andan efter varje ord jag sa och även Lucas gav tecken på att han var chockad över mitt val av ord. Louis grepp hårdnade runt mig – precis som att han skulle påminna mig att han fanns vid min sida.

-       How did you find out?

Hörde jag min mamma viska mellan sina djupa och skakiga andetag.

-       Harry told me and Harry got it from Emily who got it from my dad. Why couldn’t you just tell me?!

Min röst hade gått upp väldigt mycket så min röst ekade nu runt i det stora huset och rummet blev som en bastu.

-       I was about to tell you… When you turn eighteen me and your real father was supposed to tell you, in a better way than this.

-       I already know that… What I don’t know is why? Why my eighteen birthday?!

-       Because then you would be mature enough to decide if you wanted to move or live with him and his… family.

Hon gav Louis en kort blick av vidrighet innan hennes ögon landade på mig igen.

-       Don’t blame this on Louis. He’s the only reason I’m not storming out of this house right now.

-       Sure, but Faith… You can not be serious when you say you… like this boy?

Jag kollade upp på Louis för första gången sen vi kom hit och tog in hela hans ansikte. En ängel… det var det enda jag såg. Med rynkade ögonbryn vände jag mig mot kvinnan igen. Min hand drog bort Louis arm från min midja men fångade upp hans hand i min istället.

-       You’re right ’’mother’’. I don’t like him, I love him. I love him and this stupid family thing won’t change that. He makes me feel special, he makes me feel more worth than you have ever done in my intire life. You really is a bitch!

Jag skulle gå… jag var fast besluten på att jag skulle vända mig om och gå men någonting slog mig över ansiktet före. Att bli slagen på samma ställe två gånger samma dag var inte det bästa men när mina ögon såg mammas ångrande ögon och röda hand kunde jag inte bry mig mindre.

-       Oh my god, Faith. I am so sorry…

Viskade han och tog ett steg mot mig. Snabbt backade jag undan för hans beröring och skakade på huvudet.

-       Don’t.

Utan att säga något mer smet jag förbi Louis och satte mig på huk framför Harrys kropp. Mina fingrar la sig under hans haka så jag kunde lyfta upp hans huvud och kolla på de svullna områderna. Hans näsa var blå och en aning sne men inte bruten. Hans läpp var sprucken på två ställen och den röda vätskan hade smetat ut sig över hakan.

-       I thought you and him had something! I thought that was the reason why you wanted to leave me!

Skrek Louis plötsligt bakom mig och irriterat ställde jag mig upp och puttade hans kropp bakåt mot trapporna.

-       That doesn’t give you the right to beat him up! You don’t even know what I was going to say.

-       What is wrong between you and me then?

Jag hjälpte Harry upp på fötter och var helt säker på att han klarade att gå innan jag drog med mig Louis ut på verandan.

-       Look… Louis. We need to go talk to your stepdad, now.

-       Why? I am not going back to that house!

Han la sina händer på mina höfter och drog mig närmre hans kropp. Mina händer lades på hans bröst och ännu en gång skakade jag mitt huvud irriterat.

-       I said that we can’t be togheter anymore.

-       And I want to know why, Faith!

Ilskan kokade upp inom mig, jag vet inte varför jag var arg men irritationen av att han inte märkt något fick mitt blod att koka.

-       Because Louis! Because you are my fucking half brother!

Med ilskna kliv och för mycket att tänka på sprang jag upp till det överdrivet stora huset och stormade in genom dörren. Jag visste att Faith sprang tätt och nervöst bakom mig men mina tankar var för höga att jag inte hörde något annat än min egen röst och mina tunga andetag. Allting var bara helt fucked up, att Simon var Faiths pappa var helt sjukt. Egentligen var vi ju inte släkt, bara halvsyskon. När mina ögon träffade Simons kropp i soffan försvann allting, det enda som var framför mina ögon var mörker och ett enda litet rött ljus som var mitt mål, min fiende. På vad det kändes som en halvsekund senare var jag framme vid honom och tog ett hårt tag i hans kavaj. Väldigt simpelt kastade jag honom genom rummet, ifall han vetat min attack skulle han kanske inte flygit så lätt men min handling var tydligen väldigt överraskande. Simon hade ställt sig upp och hans ansikte visade inget annat än chock och en del ilska. Mina händer tog tag i allting som jag kunde hitta och slängde ner det i marken. Faiths röst var så långt borta men jag kände hennes närvaro precis bredvid mig. När min ilska försvunnit en aning och färger började synas i rummet gick jag bestämt fram till Simon och skulle precis slå honom i magen då han tog tag i min arm och gjorde motstånd. Flera röster hade gjort oss sällskap i rummet, röster som tillhörde min mamma, systrar och Faith. Två händer som kom bakom mig tog tag i mina armar och gjorde ett enkelt polisgrepp bakom min rygg.

-       Take it easy Louis!

Det var Harry som stod och höll tag i min kropp, rädd att släppa taget använde han all sin styrka för att hålla mig borta från min styvpappa. Faiths ansikte uppenbarade sig framför mitt och hennes må händer lades lugnande på mina kinder och min haka. Hon viskade lugnande ord till mig som att ta det lugnt men det var en sak som fick mig att verkligen komma tillbaka till verkligheten igen. Hennes röst var endast en liten viskning, knappt hörbar men jag hörde för det var ord som jag aldrig trodde att jag skulle höra, de orden som jag var så rädd att erkänna för mig själv.

-       Please, Louis. I… I love you, okay. Please come back and we can talk about this, I am not leaving you, I was stupid okay. Please.

När både Harry och Faith förstått att jag lugnat ner mig blev jag frisläppt och min kropp föll tillbaka i soffan.

-       Why.

Hörde jag Faith undra.

-       I am sorry. I’m sorry I didn’t tell you guys but I just wanted to realise that you are my daughter.

Den där jävla mannen, han skulle nog ångra det. Men, vem fan var hennes mamma i så fall?! Jag tror även att just den frågan gick runt i Faiths huvud också.

-       Who’s my mom?

-       She was a 16 year old girl who died giving birth to you. I met her at a party… I was a real drunk at the time, I was around 26 years old and I know that it’s wrong but how should I know? When I visited you at the hospital I met your parents. We talked a lot and decided to keep in touch after they adopted you. I once lived in America, but after they took you I moved here, to England and started a new life. Me and your parents decided to tell you when you turned 18 which you will do soon so… I guess it was time.

Jag äcklades av hans sätt att berätta allting på. Han var så känslokall, brydde sig inte om att Faith var i ren chock.

-       Stop being an asshole. What did you think huh? That Faith will move into this house just because you’re her father?!

Jag kollade åt Faiths håll, hennes ögon hade absolut ingen känsla alls, de var helt tomma. Trots hennes brist på känsla rann det tårar från hennes ögon som var omöjliga att stoppa. Jag tog tag i hennes lilla hand och kollade runt i rummet en sista gång. Glas låg splittrat på golvet och böcker, filmer m.m. låg slängda runt om i rummet. Oroliga blickar fanns vart man än gick men jag kunde inte bry mig mindre. Snabbt drog jag med mig hennes kropp ut på parkeringen och drog in henne i min famn.

-       I am so sorry.

Viskade jag lågt. Jag kände hur hon skakade på huvudet – hon borde verkligen lära sig att använda ord, hon skakar på huvudet hela tiden – och drog sig undan efteråt.

-       Erh, Louis. About what I said earlier I just… I’m sorry if you don’t…

Jag tystade henne med att lägga mina läppar mot hennes vilket fungerade perfekt och log ett litet leende efter.

-       Don’t. I… I love you Faith, I just. I was scared to admit it but I do, I really do.

Eller gör jag?

Nej, det kunde inte vara sant. Det var för omöjligt, en på miljonen för att vara exakt. Att just detta skulle hända var något jag inte förstod… speciellt inte när jag äntligen började gilla eller… älska Louis. Mina fötter rörde sig runt i det fyrkantiga rummet och mina andetag var hackiga och tunga. Till slut stannade jag framför Harry och slog honom hårt på armen.

-       Why didn’t you tell me earlier?! Skrek jag hysteriskt.

Tårar hade börjat rinna smått ner för mina kinder Harry drog ett finger under mina ögon i ett försök till att få bort dom.

-       I couldn’t. I promised Emily that…

-       Emily knew too?!

Han nickade kort och jag backade undan några centimeter för att kunna tänka klart. Tillslut la jag mina armar i kors över bröstet och bet mig hårt i underläppen.

-       Does anyone else know about this?

-       Pretty much everyone in the group except you can Louis.

-       When did I come a part of the group?

Frågade jag intressant och släppte ner armarna som blivit för tunga att hålla uppe.

-       When Louis asked everyone if it was okay. It was kind of weird at first because usually the group can just be us boys and their girlfriends or siblings but Louis made up that rule so I guess he can break it too.

-       But Louis didn’t know… How can I be in the group?

-       I guess he likes you.

Jag nickade frånvarande och tänkte igenom allting som hänt. Tina var fortfarande kvar hemma men jag hade ingen lust att gå tillbaka.

-       Harry… can I maybe, sleep over here tonight? I really don’t wanna go home again.

-       Sure. You can take the bed and I the couch maybe?

Han pekade bort mot en liten soffa som stod i hörnet och som jag faktiskt inte hade märkt. Jag kollade upp på Harrys långa figur och sen på den lilla soffan igen. Kollade på min korta figur och på den lilla soffan.

-       I can take the couch. You can’t fit in it and I can so take the bed, I insist.

Han ryckte lätt på sina axlar och log ett av sina charmiga små leenden.

-       I’ll go get something from Gemmas. That you can sleep in.

Mumlade han tyst för sig själv. Det såg ut som att han försökte bestämma sig för något i sitt huvud då hans panna var rynkad och ögonen var fast på allting framför honom när han gick ut från rummet. Efter några minuter kom han tillbaka mycket gladare som att han äntligen bestämt sig över det han tänkte på. Med sig hade han en svart – väldigt stor – tröja med The beatles på. Inte direkt en sådan som nuvarande tjejer brukade ha, den såg väldigt killig ut också.

-       It is my sisters but she got it from me a year ago to sleep in.

Svarade han som att han läst mina tankar. Jag log bara ett litet leende som svar och tog emot den med sköra händer. Jag kollade runt i rummet med tröjan hängandes på min arm i ett försök till att hitta någonstans där jag kunde byta om. Jag skulle precis fråga vart man kunde hitta badrummet när Harry började gå mot dörren.

-       I’ll come back in two.

-       Thank you. Flikade jag in snabbt innan han stängde dörren.

Med snabba ryck drog jag av mig Gemmas förra kläder och satte på mig den långa och pösiga t-shirten. Jag satte mig till rätta i den lilla tvåmans soffan och kort därpå kom Harry in igen med ett täckte och två kuddar. Jag minns inte så mycket vad som hände efteråt, bara att jag fick täcket och kuddarna och sen la mig ner. Jag visste inte att jag var så trött men tydligen så var jag det.

Segt öppnade jag mina ögon och försökte se vart jag var någonstans. Jag befann mig på något mjukt och fluffigt, tapeterna var blurriga och så var mölerna som fanns. Mitt minne började komma tillbaka men någonting som inte stämde var det mjuka underlaget. Istället för att känna de hemska knapparna igenom tröjan var det som att ligga på moln. Snabbt satte jag mig upp och kollade på sängen jag låg i. Mina ögon vandrade sig sedan bort till soffan där Harry låg som en liten boll och vred på sig varannan minut. Jag skulle precis fråga ifall han var vaken när dörren öppnades och Anne stack in huvudet. Hon kollade ursäktande på mig i sängen och lät sedan blicken glida över rummet för att hitta Harry i soffan.

-       Hey, hun. Louis is downstairs, he was about to go up but I told him you had a visit.

Som att Harry inte ens sovit flög han up ur soffan och mumlade massa svordomar för sig själv. Anne hade gått ner igen när hon insåg att Harry inte var beredd på Louis besök såhär klockan sju på morgonen. När han väl samlat sig pekade hans finger åt mitt håll.

-       Get dressed and come down. This will not be good.

Jag nickade lätt och reste mig från den härligt mjuka sängen för att ta på mig Gemmas kläder som jag hade igår. I fickan på mjukisbyxorna drog jag fram min mobil som var helt svart. Mitt pekfinger tryckte ner knappen längst upp och små ljud började gå runt i rummet. 6 missade samtal från Tina. 3 missade samtal från Juan och 26 missade samtal från mamma och pappa. Utan att ringa tillbaka slängde jag ner telefonen i byxorna igen och trippade ner till undervåningen. Louis och Harry stod och pratade ett väldigt seriöst samtal. Så fort jag nått det sista trappsteget vreds Louis huvud upp och hans arga ansikte blev helt plötsligt lidande och mjukt. Dock så kunde man ana en liten bit av irritation i hans ögon som jag verkligen ville ha bort. Jag var orsäker på om jag skulle springa fram och krama honom eller inte så jag stod bara kvar på trappsteget och bet mig i läppen så som jag jag brukade göra. Som tur var behövde jag inte göra någonting då Louis gick fram till mig och la sina händer runt min midja. Mina händer gick upp till hans nacke och mitt ansikte gosade även in sig där, likaså hans huvud i min.

-       I’m so sorry, baby girl. If Juan says anything else just call and I will take care of it.

-       I don’t want you to take care of anything, I can take care of myself.

Jag kände hur han skakade på huvudet och bara sådär kom jag på vad Harry hade sagt till mig igår. Fjärilarna i magen var som vilda men mitt huvud stretade emot, det gick inte. Snabbt puttade jag mig bakåt så vår omfamning släppte och min hand for upp till min mun, precis som att jag sagt något fel när det egentligen var mina handlingar som var förvirrande. Louis kollade förvånat på mig och sedan på Harry.

-       I’m sorry, Louis… I don’t think this can work. It’s wrong.

Viskade jag lågt men ändå precis så högt så han kunde höra. Hans ögonbryn drog ihop sig fundersamt men ändrades snabbt till något jag inte kunde tyda. Hans käkar spändes hårt och kroppen vred sig om till Harry. Oskyldiga lilla Harry som stod och kollade ner på sina fötter fick en smäll mitt i ansiktet så han stapplade bakåt och slog i väggen hårt. Det tog en tid att förstå vad som hände framför mig men mina ben började tillslut att röra på sig och mina små händer grep tag i Louis arm som skulle lägga in en tredje smäll i Harrys mage. Så fort jag rörde hans hud kände jag en lätt svidande känsla precis bredvid ögat. Det var när jag öppnade ögonen som jag såg Louis stå med en hand upphöjd bredvid sig och ögon fulla med ångest som jag försod att han hade slagit mig.

Även ifall jag inte ville eller kunde säga det själv så var det ganska klart att jag älskade Louis. Allting med honom var perfekt, om man bortser från allt han gjort i sina tidigare dagar förstårs. Louis klättrade ner för en stege som Tina – hon vaknade faktiskt till slut – satte mot balkongen efter att han gett mig en romantisk – enligt mig – puss på näsan. Eftersom klockan redan slagit fyra på eftermiddagen satte vi oss bara i soffan, drogade oss själva med huvudvärks tabletter och kollade på någon dålig romantisk film.

-       Did it go for him?

Jag kollade på Tina som trött yttrat orden.

-       What do you mean?

Frågade jag fundersamt och höjde ögonbrynen. Vad hade gått för vem?

-       When you had sex, did it go for him.

-       Oh my god! Tina, we did not have sex!

Jag satte mig hastigt upp från min liggande position så mitt huvud började dunka något förfärligt.

-       I’m sorry, Louis just seems like that kind of a guy and since you like him I thought your virginity could go to him. You need to loose it sometime darling.

-       I know you have more experience than me but I want my virginity to go away a special time, romantic.

-       Louis don’t seem like the romantic type.

Jag skulle precis säga emot när en hög harkling ekade genom rummet. Både jag och Tina kollade åt sidan för att se en chockad och bekymrad Juan stå lutad mot väggen.

-       Can I talk with you for a second?

Frågade han snabbt och pekade ut i hallen. Jag nickade sakta och följde efter honom bort till hallen.

-       Is Louis the one who came here with you when you were sleeping?

Jag nickade lätt och ryckte på axlarna som att undra vad som var problemet egentligen. Hans ögonbryn var ihoptryckta i ett allvarligt och oroligt uttryck.

-       I don’t really like him. I don’t think he’s the kind of guy you should… loose your virginity to.

-       Erh excuse me, you can’t tell me what to do and don’t. You left me so it’s your fault.

-       I had no choice! Your mom and dad went crazy.

Jag la mina armar i kors över bröstet och höjde ögonbrynen åt den korkade personen framför mig.

-       What’s so different now? Frågade jag fundersamt.

-       Nothing. I wouldn’t take you back I just think you should find a more decent guy. Louis is not that kind.

-       Don’t say anything else! Hasplade jag snabbt ur mig. I like Louis, he’s different and you are not going to come here and destroy something that might be love!

-       It might.

Jag fick knappt någon tid att fortsätta vårt argumenterande när han pressade sina läppar mot mina. Fjärilarna som en gång funnits där för honom hade dött ut helt och hållet, känslorna jag hade för Louis var annorlunda. Jag la mina händer på Louis bröst och puttade mig själv bakåt så våra läppar lämnade varandras.

-       Don’t!

Praktiskt taget skrek jag när han gjorde ett nytt försök till att krama om mig. Min röst gick genom hela huset och snart stod Tina, Lucas och mina föräldrar chockade runt om oss.

-       Just, don’t.

Viskade jag lågt och skakade på huvudet besviket. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag ville inte visa mig svag framför någon. Istället tog jag på mig mina skor och sprang ut i kylan.

Någonting drog mig till Harrys hus. Jag vet egentligen inte vad men det kändes som att han var den som skulle förstå. Det kändes som att jag gått i flera timmar när jag väl kom fram till det oranga tegelhuset. Min kropp rös av kylan och min hand skakade okontrollerat då jag knackade svagt på dörren. Osäker på ifall det hördes gjorde jag ett till försök och knackade lite hårdare. En stressad kvinno röst som säker tillhörde Anne pratade högt innanför dörren. Strax därpå uppenbarade sig hennes vackra och unga ansikte framför mig. Ett lätt leende prydde hennes läppar men när hon såg hur illa klädd jag var och min kalla blåa hud kollade på nervöst på mig, osäker på vad hon skulle säga.

-       Faith… what are you doing here?

-       I’m sorry mrs. Styles. Is Harry home? I can come back later if he isn’t I just…

Anne stoppade mitt skakande mumlande med att lägga sina händer på mina axlar och skakade på huvudet.

-       Outside the classroom I’m not Mrs. Styles, you can call me Anne. Hon tog en liten paus så jag skulle förstå hennes rättning. Harry is out with friends at the moment but please, come inside!

Jag stod och tvekade en stund men värmen som ibland slog mig var nog för mig att gå in. Huset var normalt stort, ifall man skulle jämföra med mitt var detta ganska litet men det var mysigt jämfört med vårat. En öppen spis med en vild eld härjade i vardagsrummet som låg rakt fram när man kommit in i hallen. Anne sprang in till höger och man kunde höra små och tysta svordomar som lämnade hennes mun. Med små steg följde jag efter henne in i rummet som då var köket och kollade roat på henne när hon fumlade brända muffins på en stor bakplåt. Ett lätt skratt lämnade mina lungor vilket fick hennes blick att vändas uppåt.

-       I’m not really the mother who bakes a lot. I suck to be honest.

Jag skakade på huvudet och gick fram till röran. Det stod en bunke som var full med smet och en påse där det redan fanns några misslyckade muffins. I en annan bunke låg det en rosa glasyr till de muffins som faktiskt skulle bli lyckade och goda. Besviket slängde hon ner muffinsarna i den misslyckade påsen och drog efter ett djupt andetag.

-       I could help you… I mean, if you want to of course.

Hon kollade upp hoppfullt på mig och ett leende prydde ännu en gång hennes läppar.

-       That would be nice of you. Do you want some other clothes maybe? Harrys sister can borrow you some if you want.

-       I’ll be fine.

-       No, please. I don’t think those clothes are warm enough.

Hon gav mig en klapp på axeln innan hon lämnade köket. Det jag var mest glad över var att hon inte frågade varför jag kommit hit av alla ställen, utan jacka eller några tjocka kläder alls. Anne var som den mamman jag aldrig fick.