Lycka, glädje, irritation, känslosam, argsint, kärlek. Jag kände allting på en och samma gång. Jag älskade Louis, det visste jag att jag gjorde och hade gjort sen första gången jag såg honom… jag hade bara inte velat kärleken påminna mitt huvud. Jag hade varit kär två gånger tidigare i mitt liv men ingenting var som den kärleken jag kände mot Louis, det var som att hans dåliga sida och min duktiga sida drogs mot varandra och möttes säkert i mitten. Jag var irriterad att han inte kunde sagt det tidigare men det kanske var bättre att han sa det efteråt så jag ändå hade någon att lägga mina tankar på.

-       Do you still don’t take out girls like me in public?

Frågade jag nervöst med händerna djupt ner i fickorna på mjukisbyxorna och blicken ner i marken.

-       No. I shouldn’t be out with other girls when I have my own princess right in front of me.

Med rosiga kinder kramade jag om honom hårt och la mitt huvud på hans bröst. Hans tröja luktade för det mesta cigarett rök och bensin men det gjord mig inte något då det var Louis lukt, och den var bäst.

-       I don’t want to go back.

Viskade jag besviket och försökte trycka mig mot Louis ännu mer om nu det var möjligt.

-       To the house? Frågade han undrande.

-       No, to my old life. My parents don’t even know that I know… they have so much to explain.

Jag backade till slut ett steg och kollade på killen framför mig. Piercingar och tatueringar, ändå såg han ut som en ängel, min skyddsängel.

-       Can you come with me? Tell my parents… or, adoptive parents. Frågade jag försiktigt med rynkad panna.

Jag kände hur han drog sin tumme under min haka och nickade bara lätt innan han sammanlänkade våra läppar. Det lättade mig att han inte tyckte annorlunda om mig för att vi är låtsassyskon, typ. Egentligen så var ju Simon Louis låtsaspappa och Simon var min pappa och jag delade inget blod med Johanna så det var lagligt. Vi var inte syskon, jag var dum att nästan låta Louis gå bara för att ett litet problem kom i vägen. Dock så var jag och Emily syskon… eller halvsyskon vilket var även det ganska sjukt. Men Emily var ett år äldre än mig… vem var hennes mamma? Fick hon också reda på sanningen när hon fyllde arton?

Utan att säga något mer hoppade jag och Louis in i hans pappas bil och körde till mitt hus. Jag hade inte haft någon kontakt med varken mina föräldrar, Juan eller Tina så att komma till huset och bara gå in genom dörren kändes konstigt bara av att tänka på det. I ren tystnad åkte vi i evigheter – i alla fall kändes det som en evighet. Tystnaden var inte direkt pinsam då både jag och Louis behövde rensa våra tankar. Förutom att Louis var nära på att köra på en oskyldig katt klarade vi oss hem och det nervösa som jag tidigare haft i magen utbyttes till ilska och ånger. Precis som Louis gått upp till hans hus gick jag upp till mitt och praktiskt taget slog upp dörren av ilska. Jag hittade Juan som stod i köket och blicken som jag fick när jag kom in var helt obeskrivlig. Han var glad och lättad över att jag var hemma men sen blev han chockad, lättad, rädd, arg och glad på samma gång. Jag vet inte om han blev arg på grund av att Louis gick bakom mig – jag kunde lätt känna hans närvaro precis bakom – eller att jag inte hade ringt tillbaka.

-       Who is it?

Hörde jag ’’mammas’’ ljusa röst yttra. Stora och tunga klev tog jag för att ta mig fram till kvinnan som satt i vardagsrummet med en bok och glasögon på näsan.

-       Say it now.

Sa jag bestämt och med en snabb rörelse kollade hon upp på mig och slängde ner boken utan att markera vart hon var. Precis som Juan såg hon väldigt lättad ut med också arg och irriterad… om hon bara visste hur jag var.

Jag kände Louis arm runt min midja som stöd och ville putta bort den för att visa att jag kunde vara stark men sanningen var att jag visste innerst inne att jag inte var stark nog.

-       Say it now or I’ll leave this house and never come back!

Prövade jag ännu en gång och kollade ilsket på min så kallade mamma. Tina, Juan och Lucas hade gjort oss sällskap i rummet men jah kunde inte bry mig mindre att de stod och kollade på mitt utbrott.

-       What do you want me to say? Frågade kvinnan framför mig och drog upp sina glasögon så de nästan satt fast i den lilla hårknuten som hon hade mitt på huvudet.

-       You know what.

Viskade jag lågt och väntade på ett svar men kvinnan stod kvar som ett frågetecken vilket fick mig att bli ännu mer irriterad. Jag vände mig mot Lucas som även han stod som ett frågetecken precis likadant som ’’mamma’’ – ännu mer bevis på att Lucas faktiskt var deras riktiga son.

-       Your mother is selfish, mean and a big fat liar. She’s a fucking bitch who made you and me believe that we actually were siblings! She actually made me believe that they were my parents.

Jag kunde höra hur min ’’mamma’’ drog efter andan efter varje ord jag sa och även Lucas gav tecken på att han var chockad över mitt val av ord. Louis grepp hårdnade runt mig – precis som att han skulle påminna mig att han fanns vid min sida.

-       How did you find out?

Hörde jag min mamma viska mellan sina djupa och skakiga andetag.

-       Harry told me and Harry got it from Emily who got it from my dad. Why couldn’t you just tell me?!

Min röst hade gått upp väldigt mycket så min röst ekade nu runt i det stora huset och rummet blev som en bastu.

-       I was about to tell you… When you turn eighteen me and your real father was supposed to tell you, in a better way than this.

-       I already know that… What I don’t know is why? Why my eighteen birthday?!

-       Because then you would be mature enough to decide if you wanted to move or live with him and his… family.

Hon gav Louis en kort blick av vidrighet innan hennes ögon landade på mig igen.

-       Don’t blame this on Louis. He’s the only reason I’m not storming out of this house right now.

-       Sure, but Faith… You can not be serious when you say you… like this boy?

Jag kollade upp på Louis för första gången sen vi kom hit och tog in hela hans ansikte. En ängel… det var det enda jag såg. Med rynkade ögonbryn vände jag mig mot kvinnan igen. Min hand drog bort Louis arm från min midja men fångade upp hans hand i min istället.

-       You’re right ’’mother’’. I don’t like him, I love him. I love him and this stupid family thing won’t change that. He makes me feel special, he makes me feel more worth than you have ever done in my intire life. You really is a bitch!

Jag skulle gå… jag var fast besluten på att jag skulle vända mig om och gå men någonting slog mig över ansiktet före. Att bli slagen på samma ställe två gånger samma dag var inte det bästa men när mina ögon såg mammas ångrande ögon och röda hand kunde jag inte bry mig mindre.