-       Oh my god, Faith. I am so sorry…

Viskade han och tog ett steg mot mig. Snabbt backade jag undan för hans beröring och skakade på huvudet.

-       Don’t.

Utan att säga något mer smet jag förbi Louis och satte mig på huk framför Harrys kropp. Mina fingrar la sig under hans haka så jag kunde lyfta upp hans huvud och kolla på de svullna områderna. Hans näsa var blå och en aning sne men inte bruten. Hans läpp var sprucken på två ställen och den röda vätskan hade smetat ut sig över hakan.

-       I thought you and him had something! I thought that was the reason why you wanted to leave me!

Skrek Louis plötsligt bakom mig och irriterat ställde jag mig upp och puttade hans kropp bakåt mot trapporna.

-       That doesn’t give you the right to beat him up! You don’t even know what I was going to say.

-       What is wrong between you and me then?

Jag hjälpte Harry upp på fötter och var helt säker på att han klarade att gå innan jag drog med mig Louis ut på verandan.

-       Look… Louis. We need to go talk to your stepdad, now.

-       Why? I am not going back to that house!

Han la sina händer på mina höfter och drog mig närmre hans kropp. Mina händer lades på hans bröst och ännu en gång skakade jag mitt huvud irriterat.

-       I said that we can’t be togheter anymore.

-       And I want to know why, Faith!

Ilskan kokade upp inom mig, jag vet inte varför jag var arg men irritationen av att han inte märkt något fick mitt blod att koka.

-       Because Louis! Because you are my fucking half brother!

Med ilskna kliv och för mycket att tänka på sprang jag upp till det överdrivet stora huset och stormade in genom dörren. Jag visste att Faith sprang tätt och nervöst bakom mig men mina tankar var för höga att jag inte hörde något annat än min egen röst och mina tunga andetag. Allting var bara helt fucked up, att Simon var Faiths pappa var helt sjukt. Egentligen var vi ju inte släkt, bara halvsyskon. När mina ögon träffade Simons kropp i soffan försvann allting, det enda som var framför mina ögon var mörker och ett enda litet rött ljus som var mitt mål, min fiende. På vad det kändes som en halvsekund senare var jag framme vid honom och tog ett hårt tag i hans kavaj. Väldigt simpelt kastade jag honom genom rummet, ifall han vetat min attack skulle han kanske inte flygit så lätt men min handling var tydligen väldigt överraskande. Simon hade ställt sig upp och hans ansikte visade inget annat än chock och en del ilska. Mina händer tog tag i allting som jag kunde hitta och slängde ner det i marken. Faiths röst var så långt borta men jag kände hennes närvaro precis bredvid mig. När min ilska försvunnit en aning och färger började synas i rummet gick jag bestämt fram till Simon och skulle precis slå honom i magen då han tog tag i min arm och gjorde motstånd. Flera röster hade gjort oss sällskap i rummet, röster som tillhörde min mamma, systrar och Faith. Två händer som kom bakom mig tog tag i mina armar och gjorde ett enkelt polisgrepp bakom min rygg.

-       Take it easy Louis!

Det var Harry som stod och höll tag i min kropp, rädd att släppa taget använde han all sin styrka för att hålla mig borta från min styvpappa. Faiths ansikte uppenbarade sig framför mitt och hennes må händer lades lugnande på mina kinder och min haka. Hon viskade lugnande ord till mig som att ta det lugnt men det var en sak som fick mig att verkligen komma tillbaka till verkligheten igen. Hennes röst var endast en liten viskning, knappt hörbar men jag hörde för det var ord som jag aldrig trodde att jag skulle höra, de orden som jag var så rädd att erkänna för mig själv.

-       Please, Louis. I… I love you, okay. Please come back and we can talk about this, I am not leaving you, I was stupid okay. Please.

När både Harry och Faith förstått att jag lugnat ner mig blev jag frisläppt och min kropp föll tillbaka i soffan.

-       Why.

Hörde jag Faith undra.

-       I am sorry. I’m sorry I didn’t tell you guys but I just wanted to realise that you are my daughter.

Den där jävla mannen, han skulle nog ångra det. Men, vem fan var hennes mamma i så fall?! Jag tror även att just den frågan gick runt i Faiths huvud också.

-       Who’s my mom?

-       She was a 16 year old girl who died giving birth to you. I met her at a party… I was a real drunk at the time, I was around 26 years old and I know that it’s wrong but how should I know? When I visited you at the hospital I met your parents. We talked a lot and decided to keep in touch after they adopted you. I once lived in America, but after they took you I moved here, to England and started a new life. Me and your parents decided to tell you when you turned 18 which you will do soon so… I guess it was time.

Jag äcklades av hans sätt att berätta allting på. Han var så känslokall, brydde sig inte om att Faith var i ren chock.

-       Stop being an asshole. What did you think huh? That Faith will move into this house just because you’re her father?!

Jag kollade åt Faiths håll, hennes ögon hade absolut ingen känsla alls, de var helt tomma. Trots hennes brist på känsla rann det tårar från hennes ögon som var omöjliga att stoppa. Jag tog tag i hennes lilla hand och kollade runt i rummet en sista gång. Glas låg splittrat på golvet och böcker, filmer m.m. låg slängda runt om i rummet. Oroliga blickar fanns vart man än gick men jag kunde inte bry mig mindre. Snabbt drog jag med mig hennes kropp ut på parkeringen och drog in henne i min famn.

-       I am so sorry.

Viskade jag lågt. Jag kände hur hon skakade på huvudet – hon borde verkligen lära sig att använda ord, hon skakar på huvudet hela tiden – och drog sig undan efteråt.

-       Erh, Louis. About what I said earlier I just… I’m sorry if you don’t…

Jag tystade henne med att lägga mina läppar mot hennes vilket fungerade perfekt och log ett litet leende efter.

-       Don’t. I… I love you Faith, I just. I was scared to admit it but I do, I really do.

Eller gör jag?