Nej, det kunde inte vara sant. Det var för omöjligt, en på miljonen för att vara exakt. Att just detta skulle hända var något jag inte förstod… speciellt inte när jag äntligen började gilla eller… älska Louis. Mina fötter rörde sig runt i det fyrkantiga rummet och mina andetag var hackiga och tunga. Till slut stannade jag framför Harry och slog honom hårt på armen.

-       Why didn’t you tell me earlier?! Skrek jag hysteriskt.

Tårar hade börjat rinna smått ner för mina kinder Harry drog ett finger under mina ögon i ett försök till att få bort dom.

-       I couldn’t. I promised Emily that…

-       Emily knew too?!

Han nickade kort och jag backade undan några centimeter för att kunna tänka klart. Tillslut la jag mina armar i kors över bröstet och bet mig hårt i underläppen.

-       Does anyone else know about this?

-       Pretty much everyone in the group except you can Louis.

-       When did I come a part of the group?

Frågade jag intressant och släppte ner armarna som blivit för tunga att hålla uppe.

-       When Louis asked everyone if it was okay. It was kind of weird at first because usually the group can just be us boys and their girlfriends or siblings but Louis made up that rule so I guess he can break it too.

-       But Louis didn’t know… How can I be in the group?

-       I guess he likes you.

Jag nickade frånvarande och tänkte igenom allting som hänt. Tina var fortfarande kvar hemma men jag hade ingen lust att gå tillbaka.

-       Harry… can I maybe, sleep over here tonight? I really don’t wanna go home again.

-       Sure. You can take the bed and I the couch maybe?

Han pekade bort mot en liten soffa som stod i hörnet och som jag faktiskt inte hade märkt. Jag kollade upp på Harrys långa figur och sen på den lilla soffan igen. Kollade på min korta figur och på den lilla soffan.

-       I can take the couch. You can’t fit in it and I can so take the bed, I insist.

Han ryckte lätt på sina axlar och log ett av sina charmiga små leenden.

-       I’ll go get something from Gemmas. That you can sleep in.

Mumlade han tyst för sig själv. Det såg ut som att han försökte bestämma sig för något i sitt huvud då hans panna var rynkad och ögonen var fast på allting framför honom när han gick ut från rummet. Efter några minuter kom han tillbaka mycket gladare som att han äntligen bestämt sig över det han tänkte på. Med sig hade han en svart – väldigt stor – tröja med The beatles på. Inte direkt en sådan som nuvarande tjejer brukade ha, den såg väldigt killig ut också.

-       It is my sisters but she got it from me a year ago to sleep in.

Svarade han som att han läst mina tankar. Jag log bara ett litet leende som svar och tog emot den med sköra händer. Jag kollade runt i rummet med tröjan hängandes på min arm i ett försök till att hitta någonstans där jag kunde byta om. Jag skulle precis fråga vart man kunde hitta badrummet när Harry började gå mot dörren.

-       I’ll come back in two.

-       Thank you. Flikade jag in snabbt innan han stängde dörren.

Med snabba ryck drog jag av mig Gemmas förra kläder och satte på mig den långa och pösiga t-shirten. Jag satte mig till rätta i den lilla tvåmans soffan och kort därpå kom Harry in igen med ett täckte och två kuddar. Jag minns inte så mycket vad som hände efteråt, bara att jag fick täcket och kuddarna och sen la mig ner. Jag visste inte att jag var så trött men tydligen så var jag det.

Segt öppnade jag mina ögon och försökte se vart jag var någonstans. Jag befann mig på något mjukt och fluffigt, tapeterna var blurriga och så var mölerna som fanns. Mitt minne började komma tillbaka men någonting som inte stämde var det mjuka underlaget. Istället för att känna de hemska knapparna igenom tröjan var det som att ligga på moln. Snabbt satte jag mig upp och kollade på sängen jag låg i. Mina ögon vandrade sig sedan bort till soffan där Harry låg som en liten boll och vred på sig varannan minut. Jag skulle precis fråga ifall han var vaken när dörren öppnades och Anne stack in huvudet. Hon kollade ursäktande på mig i sängen och lät sedan blicken glida över rummet för att hitta Harry i soffan.

-       Hey, hun. Louis is downstairs, he was about to go up but I told him you had a visit.

Som att Harry inte ens sovit flög han up ur soffan och mumlade massa svordomar för sig själv. Anne hade gått ner igen när hon insåg att Harry inte var beredd på Louis besök såhär klockan sju på morgonen. När han väl samlat sig pekade hans finger åt mitt håll.

-       Get dressed and come down. This will not be good.

Jag nickade lätt och reste mig från den härligt mjuka sängen för att ta på mig Gemmas kläder som jag hade igår. I fickan på mjukisbyxorna drog jag fram min mobil som var helt svart. Mitt pekfinger tryckte ner knappen längst upp och små ljud började gå runt i rummet. 6 missade samtal från Tina. 3 missade samtal från Juan och 26 missade samtal från mamma och pappa. Utan att ringa tillbaka slängde jag ner telefonen i byxorna igen och trippade ner till undervåningen. Louis och Harry stod och pratade ett väldigt seriöst samtal. Så fort jag nått det sista trappsteget vreds Louis huvud upp och hans arga ansikte blev helt plötsligt lidande och mjukt. Dock så kunde man ana en liten bit av irritation i hans ögon som jag verkligen ville ha bort. Jag var orsäker på om jag skulle springa fram och krama honom eller inte så jag stod bara kvar på trappsteget och bet mig i läppen så som jag jag brukade göra. Som tur var behövde jag inte göra någonting då Louis gick fram till mig och la sina händer runt min midja. Mina händer gick upp till hans nacke och mitt ansikte gosade även in sig där, likaså hans huvud i min.

-       I’m so sorry, baby girl. If Juan says anything else just call and I will take care of it.

-       I don’t want you to take care of anything, I can take care of myself.

Jag kände hur han skakade på huvudet och bara sådär kom jag på vad Harry hade sagt till mig igår. Fjärilarna i magen var som vilda men mitt huvud stretade emot, det gick inte. Snabbt puttade jag mig bakåt så vår omfamning släppte och min hand for upp till min mun, precis som att jag sagt något fel när det egentligen var mina handlingar som var förvirrande. Louis kollade förvånat på mig och sedan på Harry.

-       I’m sorry, Louis… I don’t think this can work. It’s wrong.

Viskade jag lågt men ändå precis så högt så han kunde höra. Hans ögonbryn drog ihop sig fundersamt men ändrades snabbt till något jag inte kunde tyda. Hans käkar spändes hårt och kroppen vred sig om till Harry. Oskyldiga lilla Harry som stod och kollade ner på sina fötter fick en smäll mitt i ansiktet så han stapplade bakåt och slog i väggen hårt. Det tog en tid att förstå vad som hände framför mig men mina ben började tillslut att röra på sig och mina små händer grep tag i Louis arm som skulle lägga in en tredje smäll i Harrys mage. Så fort jag rörde hans hud kände jag en lätt svidande känsla precis bredvid ögat. Det var när jag öppnade ögonen som jag såg Louis stå med en hand upphöjd bredvid sig och ögon fulla med ångest som jag försod att han hade slagit mig.