-       I need answers and that’s now, not later. Sa jag bestämt med armarna i kors och blicken fäst vid Katherine.

Jag behövde inte säga någonting för att Katherine skulle förstå att jag ville ha ett seriöst samtal. Det hade gått för lång tid sen vi hade just det. Hennes fingrar höll irriterat på att pilla med allting som hon kunde få kontakt med och hennes andetag var höga och okontrollerande. Jag vet inte varför jag irriterade mig så mycket, kanske var det för att jag ville irritera mig så jag kunde säga det jag ville säga och inte vara så snäll.

-       You’re gonna get answers, but first I need the questions. Svarade hon simpelt och kollade upp på mig med en del… rädsla?

-       I want to know everything. You’re story with the boys, you’re past.  

-       Well, you might wanna sit down because the story is long.

Hon pekade på stolen bredvid sig själv och motvilligt satte jag mig ner, armarna fortfarande i kors som en liten protest.

-       It all started when I moved here to London. I have been moving a couple of times with my mom and dad. I was born in Liverpool and lived there until I turned seven. On my birthday my parents told me we where moving in two weeks. They didn’t tell me sooner because they thought it would be easier for me to just leave. We moved to Ireland which obviously was a big step for me. We lived there only for half a year. After that we just moved around, we moved to Glasgow, Aberdeen, back to Irelands dublin, Castlebar, back to Englands Playmouth, Norwich, Sheffield, Bristol, Cardiff, back to Liverpool and Notthingham. My gran thought it wasn’t healthy for me so she convinced my parents to leave me over. My parents are living in Europé now. I think they’re in Finland or Germany. To be a fifteen year old girl who moved thirteen times is hard. You’re confused, for me it was mainly my feelings. I noticed my attraction to girls but I wanted to prove myself wrong. My first day at school were fine. I didn’t really belong at the time but I met one person that welcomed me with a big smile. This is where Louis comes in. He was such a dorky boy, that’s why I liked him. We were the ones who spent half an hour in the classroom before start, we were studying before and after classes. I wanted to love Louis but I couldn’t because I still had a weird attraction to girls. I had a girl friend - not a girlfriend - at the time aswell. I had big feelings for her but I didn’t want to admit it. This girl named Sarah were friends with Liam and Niall. That’s how I got to know them. Louis didn’t really like Liam and Niall. While I was with Sarah and them, Louis was with Harry, Emily, Perrie and Zayn. There was this time when me and Louis were alone at his family house, we were supposed to study but my mind was somewhere else. I did something really stupid actually. I kind of used Louis for a test. I wanted to see if I really was gay or not so I told Louis that I really liked him. This was when we were both seventeen buy the way, two years later. He said that his feelings towards me where big, that he never ever had loved anyone as much as he loved me. I think his mind has been changed since he met you but that’s not the point. We started making out and it all ended up in the bed. We both lost our virginitys that night, I tried to feel something but nothing… I stayed awake all night and the first thing I did that morning was to fly out of the bed and cover my body. He was very confused by my actions which I can totally understand. Then I did the worst thing. I just told him out loud that I didn’t like him at all. I told him that I loved him just the day before and the morning after we had sex I just dumped him. I was so mean, I told him about the test and that I knew I was a lesbian. The hurt in his eyes were incredible. He kicked me out after that, only in my underwear… I guess I deserved that actually. Anyway, I kept my distance from him. I tried to talk to Liam and Niall but apparently Louis told them everything and they thought I was a slut. Not long after that they started a group, Louis, Liam and Niall. Harry and Zayn followed and Emily and Perrie kind of just went with the flow. That’s when the bullying started. Louis changed completely. I thought that he was over reacting but I guess he has the right to. They started calling me gay-kate since I confessed that I was gay in front of Louis. Everytime they say it they say it just to bring back the memories. There never was a girlfriend. I’ve been single in my intire life. Sarah moved away right after the incident with Louis. I really don’t want to admit it but I was the one who made Louis the way he is. I’m the reason he didn’t believe in love, just slept with every girl he could find. That’s the real story Faith. The story is that I’m a fuck up. I’m more of a fuck up than Louis and the others. I understand if you don’t want to see me anymore or talk to me but can you promise me that you’ll tell Louis I’m sorry? Tell him that I told you everything, it’s time to leave me alone. I’m moving back to my parents in two months. We’re finally gonna visit Sweden, then my mom promised we’ll move to Australia and live there for a long long time. And… I’m excited, I feel like my life needs a fresh start, a new beginning. I hope you understand all the choices I’ve made through my life and that you'll remember me forever. 

Jag var helt mållös. Jag hade ingenting att säga. Tårar rann ner för mina kinder och skakiga andetag lämnade mina lungor. De blev snabbare och snabbare och bara några sekunder efter satt jag och hyperventilerade på golvet. Det hände ofta att jag fick panikattacker och rätt så stora också. Det kändes konstigt att på en panikattack om någon annans liv. Jag antar att det var för allt som Louis inte sagt. Alla lögner som de hållt för mig. Mest var det en panikattack om att ha en panikattack. Det kändes som att någon satt ett lock i min strupe som gjorde att jag fick svårt att andas och jag kunde lätt känna svettpärlorna på pannan. Min syn var suddig och det ända jag kunde se var Katherines blick, full med panik. Den försvann i… jag vet inte hur länge, det kändes som minuter men det var säkert bara några sekunder. Tillbaka kom hon med en av sjuksystrarna på skolan. Jag kunde se hur en stor folkmassa samlats för att kolla vad som hänt. Detta gjorde min panikattack bara värre. Jag orkade verkligen inte se alla ansikten, det var för många att ha i huvudet.

-       What the hell is going on here?! Skrek den ända rösten jag ville höra.

För att vara helt ärlig så hörde jag ingen förutom mina egna tankar innan han dök upp. Aldrig hade någon dragit mit ur en panikattack med att bara prata med mig. Mina ’’föräldrar’’ tog mig alltid till sjukhuset då de fick panik av att jag fick panik, knepigt.

Jag kunde känna värmen av Louis armar runt omkring mig och även värmen och ljudet av hans hjärta när mitt huvud lades på hans bröstkorg.

-       Don’t worry baby girl. Everything will be alright, just take deep breaths.

Allas blickar gick fram och tillbaka mellan Juan och Louis i väntan på att någon av dom skulle börja berätta. Det var ’’pappa’’ som slängde ner Juan i soffan och pekade på Louis.

-       I knew something like this would happen! You are nothing but trouble to this family, I want you to leave my daughter alone.

Han tog några hotande steg mot Liam, Louis och mig, för första gången någonsin kände jag mig rädd, rädd för min egna pappa.

-       Hey! Fuck this shit, fuck you! I wasn’t the one who started this shit, the one who punched me is sitting right there on your couch. He’s the fucking dick in this room, not me.

Louis röst praktiskt taget skrek fram alla ord och i ett försök till att lugna honom greppade jag hans arm och drog den bakåt en aning.

-       Do not dare use that tone to me young man! This is what I am talking about, you are not appropriate for my daughter, just leave. Spottade min ’’pappa’’ ur sig. Det var då raseriet inom mig började bildas upp.

-       I’m not your fucking daughter, so just shut up and stop acting like my father! Skrek jag samtidigt som jag började gå framåt. Dock så stoppades jag av Louis arm som tog ett starkt tag om min midja och drog mig bakåt mot hans kropp.

-       You know nothing about me. I may look the way I look but that shouldn’t change the fact that I love Faith. She’s literally the only good thing in my life right now. Louis spottade ut en hel del blod efter att han pratat färdigt och ja, jag ville spy för det var hur äckligt som helst men jag tvingade mina ögon att sluta kolla på det och tillslut stoppades mina kräkreflexer.

Juan hade rest sig från soffan och stod nu bredvid ’’pappa’’ – ja, jag tänker säga ’’pappa’’ på det där viset för det känns både konstigt att både säga pappa eller hans riktiga namn.

-       With all the respect sir. I only came here to drop off a few things and this guy went straight at me. I am totally innocent here. Jag vet inte vad som förvånade mig mest. Hur lugn Juan blev på bara några sekunder eller hans hastiga påstående.

Jag vet att det låter dåligt men jag var inte där när bråket började, jag hade ingen aning om vem som slog den andra i första början. Jag ville tro att det var Juan men det förvånade mig bara av att tänka på det, han var inte en sådan person.

-       I… I’m the one who hit you? That isn’t the truth, yet!

Fyrade Louis ur sig kallt och tog några steg fram.

-       Louis, please. Can we just forget about all this? Your cuts need treatment, can we get out of here?

Jag visste verkligen vad eller hur jag skulle reagera på hela situationen. Jag ville verkligen bara lämna det här djävulska huset…

I just det ögonblicket, när mina ögon mötte alla blickar i rummet, förstod jag inte hur mitt liv i London kunde bli så jobbigt. Den ända inställningen jag hade när vi flyttade var att jag för en gång skull skulle bli fri då min dåvarandra pappa lovat mig just det, mer frihet. Helt ärligt… jag kände mig inte fri, inte ett dugg. Jag hade drömt och fantiserat mig om hur frihet kändes och i mina drömmar sprang jag över öppna åkrar, jag hoppade från klippor utan att faktiskt dö och åkte båtar över öppna hav. Konstigt? Kanske, men det var så jag trodde frihet var. Jag hade hundra procent fel, Louis hjälpte mig finna en liten bit av friheten. Med en liten bit menar jag cirka tio procent, jag var en väldigt krävande person…

Om den där jävla Juan sa ett ord till skulle jag inte tveka att slå till honom trots att Faith stod i rummet. Det lockade mig att följa med Faith ut ur huset och bara glömma allting, dessutom kändes det som att hela mitt ansikte var i lågor på grund av alla slag jag tagit. Jag vet vad ni tänker, det får mig att värka svag men sanningen är att jag slog inte Juan lika mycket som jag borde ha gjort var för att först och främst, Faith var i rummet. Jag glömde så småning om bort henne och slog till en gång men så fort jag gjorde det kom hennes föräldrar och helt ärligt ville jag inte riskera att förlora Faith för att jag tänkte med ilskan i huvudet.

Juan började rabla massa lögner till Faiths adoptiv-pappa om att han var oskyldig, la till massa sir och med all respekt.

-       With all the respect Juan, if you don’t shut up I will personally beat you up until you can’t stand!

Jag kunde känna ett par starka händer ta tag om mina armar och dra mig bakåt. Jag försod ganska fort att det var Liam då ingen annan skulle haft styrkan att dra mig ut ur huset. Jag kunde se hur Faith kollade ursäktande på mig innan hon vände sig om mot Juan och de två utbytte ord.

Jag försökte ta mig ur Liams grepp men han släppte mig inte föräns vi var utom synhåll.

-       What the hell is your problem?! Skrek jag rakt i Liams ansikte så han hoppade till men försökte dölja det genom att dra en hand genom hans överdrivet stylade hår.

-       I don’t have a problem, you have. You need to calm down dude. I know you’re badass and all that but chill. Things have changed the past months, it’s not like when we started.

-       Where do you wanna come with this? Frågade jag då mer irriterad än innan.

-       The group is slowly fading. You’re supposed to be the leader here Lou, you’re supposed to keep the group togheter but you’räe just spending time with Faith! Harry is with Emily twentyfour seven, Perrie is with Zayn twentyfour seven and then there’s me and Niall just walking around, trying to get everyone togheter again but it’s impossible!

Han avslutade sitt… tal med att sparka sin fot rakt in i hans bil, jävla pucko.

-       I’m not the cause of that, you babies can take care of yourselves.

En vecka hade gått. Louis hade haft ett avstånd som plågade mig något enormt. Pågrund av avståndet hade jag blivit tvungen att sova hemma. Tina hade åkt hem till New York och skolan hade börjat igen. Visst såg jag Louis på vissa lektioner, de han inte skippade i alla fall, och han följde mig till vissa lektioner ibland. Något som jag blev förvånad på var när han utan förvarning kunde trycka upp mig mot väggen och ha en liten make out session precis som att han skulle bevisa något.

Katherine såg jag mycket i ögonvrån, jag skulle prata med henne. Jag stod där och kollade på hennes figur i matkön. Matsalen kanske inte var den bästa platsen men jag visste också att jag inte kunde vänta mer, det var då eller aldrig.