Allas blickar gick fram och tillbaka mellan Juan och Louis i väntan på att någon av dom skulle börja berätta. Det var ’’pappa’’ som slängde ner Juan i soffan och pekade på Louis.

-       I knew something like this would happen! You are nothing but trouble to this family, I want you to leave my daughter alone.

Han tog några hotande steg mot Liam, Louis och mig, för första gången någonsin kände jag mig rädd, rädd för min egna pappa.

-       Hey! Fuck this shit, fuck you! I wasn’t the one who started this shit, the one who punched me is sitting right there on your couch. He’s the fucking dick in this room, not me.

Louis röst praktiskt taget skrek fram alla ord och i ett försök till att lugna honom greppade jag hans arm och drog den bakåt en aning.

-       Do not dare use that tone to me young man! This is what I am talking about, you are not appropriate for my daughter, just leave. Spottade min ’’pappa’’ ur sig. Det var då raseriet inom mig började bildas upp.

-       I’m not your fucking daughter, so just shut up and stop acting like my father! Skrek jag samtidigt som jag började gå framåt. Dock så stoppades jag av Louis arm som tog ett starkt tag om min midja och drog mig bakåt mot hans kropp.

-       You know nothing about me. I may look the way I look but that shouldn’t change the fact that I love Faith. She’s literally the only good thing in my life right now. Louis spottade ut en hel del blod efter att han pratat färdigt och ja, jag ville spy för det var hur äckligt som helst men jag tvingade mina ögon att sluta kolla på det och tillslut stoppades mina kräkreflexer.

Juan hade rest sig från soffan och stod nu bredvid ’’pappa’’ – ja, jag tänker säga ’’pappa’’ på det där viset för det känns både konstigt att både säga pappa eller hans riktiga namn.

-       With all the respect sir. I only came here to drop off a few things and this guy went straight at me. I am totally innocent here. Jag vet inte vad som förvånade mig mest. Hur lugn Juan blev på bara några sekunder eller hans hastiga påstående.

Jag vet att det låter dåligt men jag var inte där när bråket började, jag hade ingen aning om vem som slog den andra i första början. Jag ville tro att det var Juan men det förvånade mig bara av att tänka på det, han var inte en sådan person.

-       I… I’m the one who hit you? That isn’t the truth, yet!

Fyrade Louis ur sig kallt och tog några steg fram.

-       Louis, please. Can we just forget about all this? Your cuts need treatment, can we get out of here?

Jag visste verkligen vad eller hur jag skulle reagera på hela situationen. Jag ville verkligen bara lämna det här djävulska huset…

I just det ögonblicket, när mina ögon mötte alla blickar i rummet, förstod jag inte hur mitt liv i London kunde bli så jobbigt. Den ända inställningen jag hade när vi flyttade var att jag för en gång skull skulle bli fri då min dåvarandra pappa lovat mig just det, mer frihet. Helt ärligt… jag kände mig inte fri, inte ett dugg. Jag hade drömt och fantiserat mig om hur frihet kändes och i mina drömmar sprang jag över öppna åkrar, jag hoppade från klippor utan att faktiskt dö och åkte båtar över öppna hav. Konstigt? Kanske, men det var så jag trodde frihet var. Jag hade hundra procent fel, Louis hjälpte mig finna en liten bit av friheten. Med en liten bit menar jag cirka tio procent, jag var en väldigt krävande person…

Om den där jävla Juan sa ett ord till skulle jag inte tveka att slå till honom trots att Faith stod i rummet. Det lockade mig att följa med Faith ut ur huset och bara glömma allting, dessutom kändes det som att hela mitt ansikte var i lågor på grund av alla slag jag tagit. Jag vet vad ni tänker, det får mig att värka svag men sanningen är att jag slog inte Juan lika mycket som jag borde ha gjort var för att först och främst, Faith var i rummet. Jag glömde så småning om bort henne och slog till en gång men så fort jag gjorde det kom hennes föräldrar och helt ärligt ville jag inte riskera att förlora Faith för att jag tänkte med ilskan i huvudet.

Juan började rabla massa lögner till Faiths adoptiv-pappa om att han var oskyldig, la till massa sir och med all respekt.

-       With all the respect Juan, if you don’t shut up I will personally beat you up until you can’t stand!

Jag kunde känna ett par starka händer ta tag om mina armar och dra mig bakåt. Jag försod ganska fort att det var Liam då ingen annan skulle haft styrkan att dra mig ut ur huset. Jag kunde se hur Faith kollade ursäktande på mig innan hon vände sig om mot Juan och de två utbytte ord.

Jag försökte ta mig ur Liams grepp men han släppte mig inte föräns vi var utom synhåll.

-       What the hell is your problem?! Skrek jag rakt i Liams ansikte så han hoppade till men försökte dölja det genom att dra en hand genom hans överdrivet stylade hår.

-       I don’t have a problem, you have. You need to calm down dude. I know you’re badass and all that but chill. Things have changed the past months, it’s not like when we started.

-       Where do you wanna come with this? Frågade jag då mer irriterad än innan.

-       The group is slowly fading. You’re supposed to be the leader here Lou, you’re supposed to keep the group togheter but you’räe just spending time with Faith! Harry is with Emily twentyfour seven, Perrie is with Zayn twentyfour seven and then there’s me and Niall just walking around, trying to get everyone togheter again but it’s impossible!

Han avslutade sitt… tal med att sparka sin fot rakt in i hans bil, jävla pucko.

-       I’m not the cause of that, you babies can take care of yourselves.

En vecka hade gått. Louis hade haft ett avstånd som plågade mig något enormt. Pågrund av avståndet hade jag blivit tvungen att sova hemma. Tina hade åkt hem till New York och skolan hade börjat igen. Visst såg jag Louis på vissa lektioner, de han inte skippade i alla fall, och han följde mig till vissa lektioner ibland. Något som jag blev förvånad på var när han utan förvarning kunde trycka upp mig mot väggen och ha en liten make out session precis som att han skulle bevisa något.

Katherine såg jag mycket i ögonvrån, jag skulle prata med henne. Jag stod där och kollade på hennes figur i matkön. Matsalen kanske inte var den bästa platsen men jag visste också att jag inte kunde vänta mer, det var då eller aldrig.