Mina ögon skannade Richards kropp från hans huvud till fötter. Han hade tatueringar över hela sina armar och man kunde även skymta några tatueringar som kom upp vid halsen. Han hade piercings i tunga, läpp, näsa, ögonbryn och flera i öronen. Jämfört med Richard hade knappt Louis några tatueringar och piercingar alls. När min blick återvänt upp till hans huvud möttes jag utav hans brännande blick. Även hans ögon gick upp och ner över min kropp.

-       Faith, right?

Frågade han undrande log ett snett leende. Tankar gick runt i mitt huvud om hur han visste mitt namn och ifall han skulle sett på mig annorlunda om jag haft mina andra kläder.

-       That’s me. Svarade jag ointressant och korsade mina armar över bröstet.

-       Cool, Louis told me a lot about you. Where is he anyway?

Han lät blicken dras ifrån mig och kollade bakom mig på dörren som ständigt öppnades och stängdes av alla människor.

-       Really, what did he tell you? Frågade jag intressant.

-       Well, he told me you where a stubborn bitch with ugly clothes and rich parents, but when I look at you now… wow. He was totally wrong with all the ugly clothes thing, those clothes are really sexy.

Hans leende växte större och större och hans fingrar trevade ner längs min högra arm. Hans ögon lämnade mig och upp på något bakom mig.

-       Louis! Thank you for joining us.

Jag vred mig kropp i 90° och tvingade mig själv att kolla på Louis. Jag var väl medveten om Richards arm som glidit ner och hamnat på min svank och det var även Louis. Jag kunde se hur hans händer blev till knytnävar och hans bröstkorg gick upp och ner i rask takt. Jag kunde höra hur Richard skrattade till lite åt Louis uttryck.

-       Richard… Faith, can I talk to you for a moment.

Mumlade Louis lågt emellan sina snabba andetag. Jag kollade upp på Richard som kollade rakt fram på Louis med ett snett leende.

-       Sure. Svarade jag tyst, och förvånat.

Egentligen sa jag bara ja för att komma bort ifrån grupptrycket men när jag kände hur Louis tog tag i min arm och stöten gick genom min kropp ångrade jag mitt val. När vi nått köket släppte han min arm och drog in mig i hans famn. Det var en förvånande handling som jag inte var beredd på. Jag la mina händer på hans bröstkorg i ett försök till att trycka bort honom men hans styrka höll honom kvar.

-       Louis, let me go. You said you wanted to talk, so talk.

-       Did you really think that?

Frågade han undrande och lite irriterande samtidigt som han backade ett steg ifrån mig.

-       All I wanted was for you to get away from Richard. He’s even worse than me when it comes to women treatment. Fortsatte han och drog ihop ögonbrynen frustrerat.

-       I’ve already been treated the worst by you, Louis. I don’t have anything left to loose.

-       You can loose me if you don’t do what I say.

Jag drog bak mitt hår ifrån ögonen och skakade på huvudet.

-       I’ve already lost you. Not that I had you before, no one had.

Inte för att jag hade dig förut, ingen hade.

Varför skulle jag vara en så stor fuck up. Allt jag gjorde blev fel, jag tänkte knappast på andra, bara mig själv. Men Faith var annorlunda. När jag först såg henne tillsammans med Gay-Kat… Katherine, tyckte jag att hon var en bortskämd unge, visst. Men då hon kom till baren, på Liams dag, kunde jag inte sluta tänka på henne. Hennes oskyldighet, vita klänningar och blyghet drog mig till henne som en magnet. Jag grundade spelet som gick ut på att få tjejer att gilla en och sen dumpa dom som sopor på soptippen så varför jag inte kunde dumpa just denna soppåse grubblade jag mycket om. Jag behandlade inte tjejer rätt, inte några människor för den delen, men det betydde väll inte att jag inte brydde mig? Jag har känslor, och hade även runt min mörkaste tid.

Något som Faith inte visste, eller någon för den delen, var att hon hade min hjärna, mitt hjärta, ja hela mig i sin lilla hand. Bara hon spände sig det minsta lilla gjorde det så ont innuti mig. Jag ville att hennes arga uttryck skulle försvinna. Jag ville hålla om henne och säga hur ledsen jag är tills de små rynkorna på hennes panna försvann.

Jag ville säga hur mycket jag älskade henne, utan att behöva bry mig om vad alla andra skulle tycka eller tänka.

-       Did you really get that surprised? You don’t need anyone to be happy, Louis.

-       I need you, more than you can imagine!

Min röst var dämpad, rädd att någon skulle höra, vilket även hon märkte. Ett slött leende prydde hennes fina läppar och hennes hår fladdrade fram och tillbaka när hon sakta skakade på huvudet.

-       No you don’t. Besides, I don’t need you. I am a very strong and independent women, I can take care of myself, just like I was raised to do. Our parents are married! I’m supposed to greet you like my brother, not boyfriend.

-       Oh, you thought we where boyfriend and girlfriend, already?

Hon vred på sig av obehag och bet tag hårt i sin underläpp, någonting som jag fann riktigt sexigt. Det ända som hindrade mig att inte kasta mig desperat efter hennes läppar mot mina var tanken av hur mycket hon irriterade mig.

-       You never made it clear what our realationship was.

Viskade hon hest och kämpade med att hålla tårarna inne. Skuldkänslorna for över mig som iskallt vatten.

-       I know I’m difficult! I say the wrong things all the time and when I do all that I can think of is me, me and me. I am selfish and cruel. I have hurt a lot of people, made people kill themself. Jag skakade på huvudet och lät något av ett skratt och suck lämna mina lungor. I am a big fucking mess, but you’re still here. You’re still fighting for me, believing in me. I don’t think that you’ll believe me when I say that I care for you, that… I love you.

Hennes ögon var blanka av tårar och hennes tänder satt fortfarande fast vid hennes underläpp.

-       So if I asked you to hold my hand or hold me around my waist, would you do that? In front of all these people? Frågade hon tyst med en gnutta hopp i rösten.

-       Try me.

Bild kommer

Det var som att halva min värld hade gått under. Jag borde inte ha känt så, jag vet, men att Louis skäms så mycket om mig att inte ens kunna ge mig en simpel komplimang! Jag försökte och försökte, jag fick aldrig något ut från det, förutom en lögn om att Louis gillade mig. En natt där han var som mest intim och en kyss under ett spel. Det var allt som jag fick av honom, allt gott i alla fall. Han hade även gett mig ett brustet hjärta på toppen. Jag ville få mitt hvuud att tänka på annat. Tänka på alla de dåliga sakerna som Louis sagt till mig, putta tillbaka de ljuvliga och drömmande stunderna. Mitt smink som jag lagt ner så mycket tid på hade säkert blivit förstört och mina ögon såg säkert trötta och slitna ut. Jag ville inte gå in till de andra igen men jag kände mig tvungen att visa mig stark. Jag försökte så gott det gick att undvika blickarna jag fick när jag kom in i rummet. Trots att de inte visste var jag väl medveten om att rösterna tystnat och spänning hade fyllt upp tomrummet. Jag satte mig med en duns bredvid Liam som oroligt sneglade på mig. Även Harry som satt bredvid honom lutade sig lite lätt fram för att se mitt ansikte, mina känslor.

-       Are you oka… Frågade Emily tyst. Dock så hann hon inte avsluta meningen förrens jag flikade in ganska spydigt.

-       Don’t ask me that. I don’t want anyone to be sorry, I don’t want anyone to ask if I’m okay! All I want is for all of you to start talking about anything else.

Emily hoppade till åt min vassa ton, någonting som jag aldrig tänkt mig att se, någonsin. Jag visste inte vad som var problemet med mig. Jag ville bara inte att alla skulle tycke synd om mig när det var mitt eget fel. Jag sökte defenitivt inte efter sympati när jag tog beslutet att lita på Louis. På något sätt visste jag att han skulle skada mig, så småningom. Mitt huvud bad mig bestämt att tänka på något annat. Mitt hjärta ville gå i en annan riktning, tillbaka till Louis och på ett sett slå honom men även kyssa honom framför alla.

-       Alright, well there’s a party at Richards house tonight if we wanna go. There’ll be a lot of people, you know Richard, when he has a party, he really has a party!

Berättade Liam och ryckte slött på axlarna.

-       That sounds fun. Who is Richard? Frågade jag intressant och snodde åt mig Harrys flaska som precis öppnats.

I flaskan var något hallons vin, inte så starkt så jag kunde dricka upp halva på ett svep.

-       He’s a dick really. Though he definitely makes the best parties. He comes here to London about four times a month so it’s worth it. Fortsatte Niall och ett lätt skratt lämnade hans lungor.

Liams arm lades bakom mig på soffans ryggstöd, och på något konstigt sätt ville jag inte ta bort den. Jag kände mig inte obekväm heller för den delen.

-       Do you think Louis will join us? Frågade Perrie undrande.

Hon fick ett hårt slag i magen av Emily som satt bredvid henne och de båda kollade på mig. Jag såg bara det i ögonvrån men visst såg och hörde jag hur Emily viskade något som liknade ’’Stop it or I’ll push you down the couch’’.

-       I don’t care if he do. He’s an asshole.

Precis när jag yttrat meningen bestämde sig Louis för att vara med oss i vardagsrummet.

-       Thank you for that and of course I’ll come. You don’t want to miss a round of strip poker, do you?

Leendet som var fastklistrat på hans ansikte var både skrämmande och obehagligt. Hans ögon gick direkt till mig och med spänd käke och tom blick kollade han på Liam som fortfarande hade sin arm runt om mig.

-       Yeah, well I can drive to his place but I don’t think I will be sober enough to drive home. Mumlade Harry samtidigt som han ställde sig upp med ett leende.

-       Same here, we can split us up in two cars. Höll Liam med och kollade på mig med ett snett leende.

På något sätt var jag väldigt glad över min nya stil. Jag kunde praktiskt taget känna Louis blick på Liam. Ifall jag skulle kommit in i en vit klänning med blommor skulle han säkert ha gett mig en spydig kommentar men den Liam som satt bredvid mig hade sin fucking hand runt om mig. Det kanske inte var rätt att spela med bara för att göra Louis avundsjuk men jag var så arg att jag knappt brydde mig.

-       How about me, Emily, Zayn, Perrie and Louis in my car and Liam, Niall and Faith in the Liams car, since it’s only four seats in his car.

Föreslog Harry och höjde lätt på ögonbrynen. Jag var precis på väg att säga att det var helt okej när Louis harklade sig högt för att få uppmärksamhet.

-       Or I can take Faith in my car since I haven’t been drinking that much. Frågade han mer som ett konstaterande.

Perrie ställde sig bestämt upp från sin plats och skakade på huvudet.

-       Are you crazy? No, she’s not.

-       Shut up, Perrie!

Skrek han och tog tre steg mot henne som ett hot. Perrie var snäll och allt, jag förstod varför hon stod upp mot mig men helt ärligt behövde jag ingen hjälp. Jag kunde hantera mina problem, ett av dom var Louis.

-       Don’t say that to her! She hasn’t done anything wrong. Jag gjorde ett försök till att vara modig, jag gjorde det verkligen, men min röst sprack i slutet av meningen vilket gav iväg hur jag försökte hålla inne mina tårar.

-       You are coming with me. Sa han bestämt och tog tag i min arm.

-       No, I am not. Let go of me.

Med en snabb röresle drog jag åt mig min arm och kollade på honom som att han var ett monster. Vad fan var hans problem egentligen? Ena sekunden ville han göra slut… jag menar, lämna mig, och nästa sekund vill han att jag ska åka med honom och gå till festen med honom som en dejt? Eller det var så jag förstod det. Han kanske bara tänkte på att det inte skulle bli för trångt i bilarna. Kunde Louis tänka så? Jag har svårt att tro det.

Utan något mer ord till varken Louis eller någon annan gick jag med snabba och små steg ut från huset och till Liams parkerade bil. Jag hoppades att de förstod mitt tecken på att vi skulle åka för annars skulle jag behövt gå in dit igen och skämma ut mig. Lyckos mig kom Liam och Niall ut bara någon minut efter mig med ett par bilnycklar dinglande på hans pekfinger. Osäker på vart jag skulle sitta ställde jag mig bakom Niall så han fick bestämma först. När han hoppade upp i baksätet gick jag fram till framsätet och satte mig till rätta. Det var helt knäpptyst i bilen förutom små mumlande meningar mellan Niall och Liam. När vi väl kom fram till Richards hus kunde jag inte hålla mig ifrån att chockat öppna munnen. Huset var ungefär lika stort som Louis mamma och min… pappas hus, vilket är stort! Flera ungdomar stod ute på gräsmattan och vissa hånglade i poolen, det var helt sjukt så många som var där. Vi blev de första som kom fram av de andra i gruppen så vi gick in i huset före. De undomar som var utanför var ingenting jämfört med de som fanns inomhus. Hela hallen och de andra rummen var smockfulla med människor, alla med sin egna röda kopp.

-       Liam, Niall! Where’s Louis huh?

Jag kollade upp mot mannen som gjorde sin väg mot oss. Han hade mörbrunt hår, ungefär som Louis och bruna stora ögon. Hans leende var inte direkt vänligt men jag kunde nog stå ut med det.

-       Richard, what’s up? Hälsade Liam slött. Så det var Richard alltså.