Mina ögon skannade Richards kropp från hans huvud till fötter. Han hade tatueringar över hela sina armar och man kunde även skymta några tatueringar som kom upp vid halsen. Han hade piercings i tunga, läpp, näsa, ögonbryn och flera i öronen. Jämfört med Richard hade knappt Louis några tatueringar och piercingar alls. När min blick återvänt upp till hans huvud möttes jag utav hans brännande blick. Även hans ögon gick upp och ner över min kropp.

-       Faith, right?

Frågade han undrande log ett snett leende. Tankar gick runt i mitt huvud om hur han visste mitt namn och ifall han skulle sett på mig annorlunda om jag haft mina andra kläder.

-       That’s me. Svarade jag ointressant och korsade mina armar över bröstet.

-       Cool, Louis told me a lot about you. Where is he anyway?

Han lät blicken dras ifrån mig och kollade bakom mig på dörren som ständigt öppnades och stängdes av alla människor.

-       Really, what did he tell you? Frågade jag intressant.

-       Well, he told me you where a stubborn bitch with ugly clothes and rich parents, but when I look at you now… wow. He was totally wrong with all the ugly clothes thing, those clothes are really sexy.

Hans leende växte större och större och hans fingrar trevade ner längs min högra arm. Hans ögon lämnade mig och upp på något bakom mig.

-       Louis! Thank you for joining us.

Jag vred mig kropp i 90° och tvingade mig själv att kolla på Louis. Jag var väl medveten om Richards arm som glidit ner och hamnat på min svank och det var även Louis. Jag kunde se hur hans händer blev till knytnävar och hans bröstkorg gick upp och ner i rask takt. Jag kunde höra hur Richard skrattade till lite åt Louis uttryck.

-       Richard… Faith, can I talk to you for a moment.

Mumlade Louis lågt emellan sina snabba andetag. Jag kollade upp på Richard som kollade rakt fram på Louis med ett snett leende.

-       Sure. Svarade jag tyst, och förvånat.

Egentligen sa jag bara ja för att komma bort ifrån grupptrycket men när jag kände hur Louis tog tag i min arm och stöten gick genom min kropp ångrade jag mitt val. När vi nått köket släppte han min arm och drog in mig i hans famn. Det var en förvånande handling som jag inte var beredd på. Jag la mina händer på hans bröstkorg i ett försök till att trycka bort honom men hans styrka höll honom kvar.

-       Louis, let me go. You said you wanted to talk, so talk.

-       Did you really think that?

Frågade han undrande och lite irriterande samtidigt som han backade ett steg ifrån mig.

-       All I wanted was for you to get away from Richard. He’s even worse than me when it comes to women treatment. Fortsatte han och drog ihop ögonbrynen frustrerat.

-       I’ve already been treated the worst by you, Louis. I don’t have anything left to loose.

-       You can loose me if you don’t do what I say.

Jag drog bak mitt hår ifrån ögonen och skakade på huvudet.

-       I’ve already lost you. Not that I had you before, no one had.

Inte för att jag hade dig förut, ingen hade.

Varför skulle jag vara en så stor fuck up. Allt jag gjorde blev fel, jag tänkte knappast på andra, bara mig själv. Men Faith var annorlunda. När jag först såg henne tillsammans med Gay-Kat… Katherine, tyckte jag att hon var en bortskämd unge, visst. Men då hon kom till baren, på Liams dag, kunde jag inte sluta tänka på henne. Hennes oskyldighet, vita klänningar och blyghet drog mig till henne som en magnet. Jag grundade spelet som gick ut på att få tjejer att gilla en och sen dumpa dom som sopor på soptippen så varför jag inte kunde dumpa just denna soppåse grubblade jag mycket om. Jag behandlade inte tjejer rätt, inte några människor för den delen, men det betydde väll inte att jag inte brydde mig? Jag har känslor, och hade även runt min mörkaste tid.

Något som Faith inte visste, eller någon för den delen, var att hon hade min hjärna, mitt hjärta, ja hela mig i sin lilla hand. Bara hon spände sig det minsta lilla gjorde det så ont innuti mig. Jag ville att hennes arga uttryck skulle försvinna. Jag ville hålla om henne och säga hur ledsen jag är tills de små rynkorna på hennes panna försvann.

Jag ville säga hur mycket jag älskade henne, utan att behöva bry mig om vad alla andra skulle tycka eller tänka.

-       Did you really get that surprised? You don’t need anyone to be happy, Louis.

-       I need you, more than you can imagine!

Min röst var dämpad, rädd att någon skulle höra, vilket även hon märkte. Ett slött leende prydde hennes fina läppar och hennes hår fladdrade fram och tillbaka när hon sakta skakade på huvudet.

-       No you don’t. Besides, I don’t need you. I am a very strong and independent women, I can take care of myself, just like I was raised to do. Our parents are married! I’m supposed to greet you like my brother, not boyfriend.

-       Oh, you thought we where boyfriend and girlfriend, already?

Hon vred på sig av obehag och bet tag hårt i sin underläpp, någonting som jag fann riktigt sexigt. Det ända som hindrade mig att inte kasta mig desperat efter hennes läppar mot mina var tanken av hur mycket hon irriterade mig.

-       You never made it clear what our realationship was.

Viskade hon hest och kämpade med att hålla tårarna inne. Skuldkänslorna for över mig som iskallt vatten.

-       I know I’m difficult! I say the wrong things all the time and when I do all that I can think of is me, me and me. I am selfish and cruel. I have hurt a lot of people, made people kill themself. Jag skakade på huvudet och lät något av ett skratt och suck lämna mina lungor. I am a big fucking mess, but you’re still here. You’re still fighting for me, believing in me. I don’t think that you’ll believe me when I say that I care for you, that… I love you.

Hennes ögon var blanka av tårar och hennes tänder satt fortfarande fast vid hennes underläpp.

-       So if I asked you to hold my hand or hold me around my waist, would you do that? In front of all these people? Frågade hon tyst med en gnutta hopp i rösten.

-       Try me.