-       I can give you one more chance but I am not getting involved with the boys buissness and Emily doesn’t seem to like me that much so I think I will stay away from her too.

Perrie nickade ivrigt men slutade när jag nämde Emily, snabbt ändrade hon sig och istälet för upp och ner blev det åt sidorna. Ett flin bredde sig ut på hennes läppar och ett lätt skratt flög ur hennes lungor.

-       Emily doesn’t hate you. She’s just protective, over Louis. It’s funny because Louis is protective over Emily.

-       Why is Emily so protective when it’s just me?

-       That’s the question we all need to figure out, right?

Jag ryckte på axlarna lite frånvarande då jag redan var inne i mitt huvud och försökte lista ut varför.

-       I guess so.

Jag hörde hur Emily ropade på henne över kafeterian och Perrie höjde handen lätt som ett tecken på att hon hörde.

-       Sit with us?

Jag skakade på huvudet och pekade på bordet där David, Lucas och Katherine satt och glodde på oss men så fort jag vände mig om återgick de till det intressanta vita bordet.

-       I have my people, but thanks.

Perrie nickade förstående och skuttade sedan tillbaka till Emily och resten utav gruppen. Ifall jag skulle träffat Perrie utan att veta vem hon var tillsammans med och vilka hon umgick med skulle jag lätt gissat på att hon var en sån som jag. En liten tjej med ett liv där det inte hände så mycket, aldrig skulle jag gissat att hon dejtade en tatuerad kille med kompisar som var störda heller. Det var något jag var tvungen att fråga henne någon gång, hur Zayn och hon träffades. Jag gick tillbaka till bordet och tur för mig lät de bli och fråga vad jag och Perrie pratade om. Dock såg man hur mycket Katherine ville utalla meningen men jag gav henne en menande blick att det verkligen inte var tid för det just nu. Jag hade hunnit äta upp minst halva min fralla när jag kände den brinnande blicken i min ryggtavla.

-       Louis is looking at you, Faith.

Viskade Lucas så lågt att knappt jag själv hörde vad han sa. Jag vände hvuudet åt hållet som han kollade åt och mötte Louis ögon. Han gestade med huvudet att jag skulle komma med eftersom han stod i mitten av gruppen eller muren som man kan kalla det skakade jag bestämt på huvudet och vände tillbaka huvudet. Då Lucas, Kates och Davids blickar höjts och deras kroppar snabbt sjunkit ner i stolarna gissade jag på att han stod bakom mig vilket var en helt rätt gissning.

-       You know, most of the people do what I tell them to do so you’re being very stubborn right now.

Jag ställde mig snabbt upp och vände mig om mot honom. Jag hade en plan att stå upp för mig själv mot honom men då jag kollade rakt fram var mina ögon vid hans bröst så eftersom jag var tvungen att kolla upp fick det mig att gå ner en rang, men jag stod fast vid att vara mig själv.

-       Well, most of the people doesn’t include me, okay? I can do whatever I want and I don’t wanna be around you.

-       Aouch, that almost hurt. Come now, I just wanna talk about something I usully never talk about.

Han tog ett fast tag om arm vilket fick minnerna från gränden att komma tillbaka. Jag stängde mina ögon hårt och skakade på huvudet.

-       I will follow you… just please, let go.

När jag öppnade mina ögon igen kollade Louis på mig med någon slags oro i blicken men den försvann snabbt. Han släppte min arm och pekade mot nödutgången som tur var fanns på andra sidan än vad gruppen stod. Jag gav mina vänner en sista blick innan jag motvilligt gick efter Louis ut på parkeringen där matvarorna hämtades upp. Louis tog upp ett cigarett paket och höll fram det mot mig.

-       I don’t smoke.

-       Of course not.

Han skrattade lite för sig själv innan han la ner cigaretterna igen efter att ha tagit en själv. Han tände den med en mini tändare och lutade sig sedan mot väggen.

-       Go on.

Sa jag lite frånvarande då jag egentligen inte ville höra vad han hade att säga.

-       First, you have to know that his conversation is between you and me. If you tell anyone I’m sure I will get drunk or high and kill you myself.

Han pekade anklagande på mig med cigaretten och flinade åt mitt ansiktsuttryck.

-       I just wanted to make sure you were alright and tell you that I’m sorry for sending the rext to you mom.

Jag nickade och log ett litet snett leende, som jag verkligen skulle väntat med…

-       But, I’m also sorry that your parents raised you as a spoiled bitch.

Det var en omvänding… Jag drog ihop ögonbrynen och pekade på mig själv, jag kunde inte hjälpa att ett skratt bubblade ur mig. Louis blev då ännu mer förvirrad då han nyss förolämpat mig.

-       I am the bitch here? It’s you who are pretending you’re this cool kid but in the reality or deep inside you really care. I can’t believe that Louis Tomlinson has a heart after all.

Han fimpade cigaretten med foten och stormade sedan fram till mig. Han låste upp mina händer ovanför mitt huvud och tryckte sin tyng mot mig så jag satt fast mellan honom och stenbyggnaden – kafeterian då. Mina andetag hade blivit tyngre och hans ögon borrade sig in i mina.

-       Stop pretend you have courage, because I know, deep inside you don’t have that.

Jag hörde på rösten hur han försökte härma mig men det gick inte så bra. Jag försökte dra åt min mina armar men det var helt lönlöst. Han sänkte sig ner till mitt öra och nuddade sina läppar lätt under örat.

-       Now, remember what I can do, bitch.

Med dom orden gick han runt byggnaden istället för in istället och jag gick på mina nu klena och darriga ben in till mina vänner, mina riktiga vänner.