Så jag berättade aldrig för Katherine vad som hänt precis innan jag blivit inbjuden in i huset av hennes farmor. Hon hade precis förlåtit mig och jag behövde verkligen inte att hon skulle behöva skrika eller prata om hur dåliga dom är för mig, jag hade fattat det då. Dock så visste jag att ifall jag skulle hålla inne det och inte berätta för henne just nu skulle det nog blivit större än vad det egentligen var bara för att jag på något sätt ljugit för henne. Jag bestämde mig för att inte berätta då ingen annan förutom jag ändå skulle kunna berätta, Louis skulle hon ju aldrig gå nära ändå. Jag och Kate satt nu i deras källare där de hade en bar och hemmabio. Vi hade suttit på någon dålig dektektiv film så vi båda satt med ögonlocken halvt nere. Det var då jag kom på en sak jag glömt att fråga henne.

-       Katherine, can I ask you a question?

-       Sure, but it’s Kate.

Hon pekade på sig själv när hon ännu en gång påminde mig om hennes namn. Det var inte så att jag glömt av, mer att jag tyckte Katherine var ett fint namn som hon borde vara stolt över. Mycket finare än Faith i alla fall. Du anar inte hur många som gått runt och sagt: Faith, all you need is faith. Visst, det kanske inte låter taskigt men det var inte så jag menade, mer att det var irriterande. Verkligen alla mina kompisar, inte kompisar och släkt uttalade den meningen minst 3 gånger per dag under min svåra tid med bullimi.

-       I like Katherine, it’s a beautiful name.

Hon log ett litet leende och nickade sakta.

-       But only you can call me that, it’ll be a friendship thing.

-       Yeah, sure but Katherine… The boys said they only hurt… people, who like… deserve the hate. Why are they picking on you if that’s true?

Hennes leende försvann och hon började nervöst att pilla med sina mjukisbyxor.

-       It’s complicated Faith. I’m not saying that they’re right about it but yes, I’ve done something but that’s in my past. They’re not only hating on the people who deserves it, why would they be picking on you for example?

Hon hade faktiskt en poäng med detdär. Vad hade jag gjort dom egentligen? Jag hade bara flyttat hit och velat få en ny start, bli fri. Istället kändes det som att redan första dan blev jag som en hund i strypkoppel, kanske överdrivet men skit it. Jag kände mig som det och jag kunde inte komma loss. Louis och de andra i gruppen hade kopplet i sina händer och de drog och drog, jag kom närmre och närmre deras umgänge.

-       You have right as always, that’s why I like you.

Hon log ett brett leende och vände sedan blicken mot den vita projektduken igen. Hennes ögonbryn drog ihop sig förvirrat och äcklat.

-       Why are we watching this?

Hon pekade irriterat mot duken och höjde ögonbrynen. Jag skakade på axlarna vilket fick både jag och hon att vika oss i skratt. Vi stängde av filmen efter vårt skrattanfall och gick sedan upp på hennes rum igen. Jag hade glömt att skicka en bild till mamma som bevis så jag tog ett snabbt kort på Kates ryggtavla när hon sprang upp för trappan och skickade, förhoppningsvis skulle hon kunna sova under natten med beviset. Kate hade tagit fram några tonårs tidnigar som vi kunde läsa i ifall vi skulle få tråkigt och några mer kuddar till sängen för att få ett bra ryggstöd. Vi både satte oss bredvid varandra med varsinn tidning i händerna.

-       I know you don’t wanna talk about it but can I ask a question about Louis?

Hon nickade lite frånvarande och såg nästan lite rädd ut vad jag skulle fråga.

-       Has he always been like this, or is it just a thing he have started?

-       No. I know it’s like a surprise but he used to be really kind, good in school and dorky.

Hon lät ett litet skratt lämna hennes lungor efter meningen och skakade på huvudet.

-       It all started two years ago. He was a top student but something in his life changed, he didn’t wanna talk about it. Not even with his favorite teacher, mr Walker.

Min blick som tidigare varit ner i tidningen fölg upp på Kate.

-       The math teacher?

-       Yeah, believe it or not. He was Louis best friend the first year, Louis really can math. He’s like a boy verision of you when it comes to that. That doesn’t matter now, Louis is failing only in math because he wanna show mr Walker he have changed, it’s weird but yeah. He was gone a few weeks from school and came back with Niall, another boy in the same class with piercings and a bad attitude. A few months later Liam came in the picture. He already had the tattoos and the bad boy look so only a week after he moved here to London he joined Louis group. When Liam came it all just went down a hill, they started to beat innocent people to show power and then it started. Zayn and Harry made the group a little nicer though, I can admit that Harry have been nice to me a lot but I couldn’t tell the others, If i did he would stop and come after me. But that doesn’t belong to this story.

Under tiden som Katherine hade berättat blev min mun större och större, speciellt under delen där Louis faktiskt var snäll. Det var svårt att tro efter allt som hade hänt men odjuret blev tillslut en snäll kung som dansade iväg med sin skönhet. Jag hade alltid undrat ifall Louis hade någon kärlek, troligen inte men någon gång skulle jag våga mig på och fråga. Svaret på den frågan kunde han i alla fall ge mig.

-       I used to be friends with Perrie you know. That’s why i got so angry when you said she invited you to Liams birthday thing. Perrie used to invite me to those things but not anymore, i don’t know why though.

-       Really?

Frågade jag intressant. Perrie och Katherine var svårt att se tillsammans men jag antar att det var samma med mig och Perrie.

-       Yeah, really. Not for long though. She was my friend the first year, then she fell for Zayns charm and they got togheter quick to be honest. I have to admit i thought they were cute when they just got togheter but then she stopped talking to me. It was also she who told the whole school that I was gay, I trusted her that much so I told her when I shouldn’t. The funny thing is that I liked her, this was before I got togheter with my ex. She didn’t know but it was a big thing for me.

Jag vred svagt på huvudet och nickade, la en hand på hennes ben och viskade ett lätt ’’It’s okay’’.