Jag fattade inte hur jag kunde gå med på att möta en bitchig, rik familj. Dealen var att både jag och Emily skulle delta på en middag och efter den middagen skulle min familj aldrig störa oss mer. Jag gick med på det då Emily faktiskt ville se sin skitstövel till pappa. Jag och Emily satte i mitt så kallade rum och bara pratade om helt onödiga saker. För det mesta pratade vi om när vi skulle gå härifrån och bestäme oss snabbt för precis efter maten. Aldrig att jag stannade längre än så. Jag skulle precis kommentera den fula garderoben – som för övrigt var full med kläder ifall jag någonsin skulle komma hem – när tanten ropade på nedervåningen.

-       Kids come down, we have guests.

Jag rullade med ögonen när Emily snabbt var uppe från stolen hon suttit på. Jag stoppade henne med foten så hon nästan snubblade vilket fick hennes kropp att vända om ett halv varv och blänga surt.

-       Do we look like kids?

-       Well, yeah. I think she means us when she says kids, but if you want to be a pain in the ass sure!

Hon vände sig om igen och öppnade dubbeldörrarna till korridoren. Jag gick efter henne ganska snabbt och kom snart upp vid hennes sida.

-       You know what I have noticed Emily, that you’re different.

-       I am different?! Since this stupid Faith girl moved to London you’ve been different! It feels like I’m invisible to you.

När hon pratade hade hon hela tiden blicken rakt fram och armarna i kors. Hon gav mig inte ens en liten glimt vilket gjorde mig väldigt road.

-       Oh, buhu.

När vi var nere vardagsrummet hade jag fortfarande mina ögon på Emily i väntan på ett litet svar.

-       Speak of the devil.

Sa hon i en viskning till slut vilket fick mig att kolla fram. Av alla rika familjer som fanns i detta området jo då var Codrington familjen tvungna att komma! När Faith vände sig om satte hon i halsen eller så låtsades hon bara att sätta i halsen för hon började hosta något otroligt, när hon samlat sig nickade hon kort mot oss.

-       Louis, Emily…

Jag log ett litet leende då jag vi äntligen var på hemmaplan eller mitt andra hemmaplan.

-       You already know each other?

Jag nickade mäktigt och bet mig hårt i underläppen.

-       Sure we do.

Kvällen kanske skulle bli rolig ändå. Hon kollade ner i sitt knä där hon även satt sitt glas.

-       Good you know each other, Louis and Emily, why don’t you show Faith the house.

Johanna – jag gillade inte att kalla henne min mamma – log stort och nickade lite uppmuntrande mot mig och Emily. Jag kollade på Faith som satt med uppspärrade ögon och skakade lätt på huvudet.

-       No, it’s fine.

Försäkrade hon sig snabbt.

-       Oh, c´mon Faith. We don’t bite.

Jag försökte få henne att ändra sig även ifall det sista inte var riktigt sant. Det var bara hon och jag som förstod det som skulle vara ett skämt. Jag undrade hur hon hade gjort med märket, om hon hade sminkat över det eller inte. Faiths mamma utbytte några ord med Faith och som den duktiga flicka hon är nickade hon och ställde sig upp för att följa efter oss. Jag kollade på Emily snabbt och hennes äcklade och irriterade min sa ganska snabbt att hon inte ville visa Faith runt. Jag tog ut handen upp för trappan så hon skulle förstå att vi skulle gå upp en våning. Hon kollade ner på sina fötter när hon gick up trappsteg efter trappsteg. Jag vände mig bak mot Emily och pekade ner på de två familjerna.

-       Go hang out with your dad, it was your idea to come here. Besides, I want lonely time with Faith.

-       Of course! Of course…

Hon slog till mig på armen lätt innan hon vände sig om och gick tillbaka till familjerna.

-       Didn’t you want to show her around, Emily? Frågade Johanna snällt, för snällt egentligen.

-       No, I need something to drink. Svarade hon enkelt.

Jag fortsatte upp för resten av trappan och mötte Faith högst upp. Hennes ögon skannade rummet nervöst med sina ögon tills dom mötte mina, då drog hon bort blickan och ner på sina skor igen. Vi gick längs korridoren till vi kom fram till ’’mitt’’ rum. Jag öppnade dörrarna och visade henne in. Precis efter att jag stängt igen drog jag in henne i min famn och tryckte upp henne ännu en gång mot väggen med min egna tyngd så hon inte skulle kunna röra sig. Hennes andetag blev djupare och mer ansträngande vilket fick mig att skratta lågt. Mitt högra pekfinger drog bak håret som skymde märket jag gett henne i skolan. Som jag egentligen redan hade listat ut var det ett lager brunkräm med lite puder över men man kunde fortfarande se det blåa märket vilket nog betydde att det var stort. Med min tumme drog jag lätt över märket för att få bort en liten del av sminket och lyckades ganska bra. När man såg det bättre drog jag ner mitt ansikte och nuddade ännu en gång mina läppar mot hennes hals.

-       Please, Louis. I didn’t want to come here. Please, let me go. Bad hon förgäves. Jag gjorde ju detta för att få henne att gilla mig. Det brukade funka på alla andra så jag förstod inte varför det skulle vara annorlunda.

-       That’s the thing, Faith. I can’t stay away from you. Svarade jag som en viskning.

För att bara ärlig var det halvt rätt och halvt fel. Jag kände en dragningskraft emellan oss men jag skulle aldrig säga att jag gillade henne, det var omöjligt. Jag började suga på exakt samma ställe som det förra märket var och bet lätt tag i det redan ömma märket vilket säkert gjorde ont då hon vred på sig. Jag drog ifrån mina läppar från hennes hud och gav henne en liten puss på öronsnibben innan jag drog bak huvudet med ett flin. Märket var nu nästan dubbelt så stort och dubbelt så blåare, med tur skulle andra killar hålla sig borta från henne.

-       Let me go. Viskade hon en sista gång och en lätt tår rann ner för hennes rosiga kind.

Jag kanske var känslolös ibland men att få en tjej att börja gråta var för mycket. Jag släppte henne snabbt och backade en meter.

-       Let us finish the house tour.

Vi gick igenom huset utan några som helst stopp och Faith började nog bli mer avslappnad ju fler rum vi gick förbi. Till slut var det dags för oss att äta så alla irriterande småtjejer sprang ner för trapporna med mig och Faith i släptåg.

-       You can choose who to sit with but I thought maybe Emily, Louis and Faith can sit here. Johanna pekade på ett reserv bord som stod lite längre bort från de andra.

-       I think Faith wants to sit with the adults, if you don’t mind. Påpekade Faiths mamma irriterande nog.

Då Faith satte sig bland de vuxna satte jag mig bestämt ner bredvid henne vilket fick henne att bli rädd… om man kanske kunde säga så, hon gillade inte det i alla fall. Hon låtsades i alla fall inte om mig vilket irriterade mig ett tag så för att få henne uppmärksamhet la jag min hand på hennes lår vilket fick hela hennes kropp att spänna sig. Ifall hon inte skulle suttit upp och ögonen varit stort spärrade kunde hon varit död då även hennes bröstkorg slutat att sänka sig ner och sen arbeta sig upp igen.

-       Can you give me another chance, Faith?

Hon skakade bestämt på huvudet och tog tag i min hand för att sedan släppa den så den ramlade ner mellan våra stolar.

-       You don’t deserve another chance since you haven’t even had your first one.

-       My first chance was outside the cafeteria. I’m new in this friendly thing.

Man såg tydligt att hon ville glömma bort min röst och istället lyssna på de andra men då jag ännu en gång la min hand på hennes lår kollade hon på mig. Emily som satt mitt emot oss såg man tydligt kollade neråt då det såg ut som att vi höll händerna.

-       I don’t know if I can give you another chance.

-       Just try.

Jag kollade på henne med min snällaste blick som jag kunde få fram men den var ju även falsk också.

-       Fine!