Kapitel 52 - Graduation.
1 ½ år senare
Mina händer drogs längs mina sidor över den vita klänningen som satt slimmad mot min kropp. Mina skolår var äntligen slut och mitt nya liv kunde äntligen börja.
- I can’t believe we’re finally going to graduate from this rathole, called university. Sa Niomi från andra sidan av rummet.
Jag träffade Niomi i början av mitt sista år. Hon flyttade från Australien till England bara en månad innan skolstarten och eftersom hon var en rätt så stor nörd med svarta glasögon och matte kunskaper som en hel klass hade tillsammans blev hon utstött. Jag gillade verkligen henne även ifall vi aldrig riktigt pratade de första veckorna. När ett par killar från året under började mobba henne klev jag in och försvarade henne. Efter mitt förhållande med Louis verkade det som att många såg upp till mig av någon anledning. De var unga killar som såg upp till ett par andra mobbare som egentligen inte alls var elaka. De la ner sina kommentarer och Niomi blev säkrare i sig själv, dock så blev det ett litet ärr vilket gjorde att hon helst lämnade glasögonen hemma och började då istället använda linser.
Katherine försvann efter att hon gick ut skolan. Jag hade inte pratat med henne eller hört någonting om henne förutom att hon rest till Tyskland där hennes föräldrar hade bosatt sig. När det gäller mina föräldrar var allting precis som det var för två år sedan. Jag ignorerade mina låtsas föräldrar totalt men höll fortfarande kontakten med Lucas – som även skulle komma till min och Niomis lilla fest efteråt.
Jag försökte att undvika min pappa också men det gick inte lika bra eftersom jag och Louis spenderade en hel del i deras hus. Jag flyttade in med Louis i hans extra lägenhet, det enda som krävdes var att be pappa om lite pengar och sen ringa en inredningsfirma som hade en del jobb framför sig.
När Louis gick ut skolan började ett par problem. Jag vet inte varför eller hur men han började irritera sig på allt och alla och gick nästan tillbaka till sitt gamla jag. Han fortsatte att vara vän med Liam men de andra försvann åt olika håll. Harry och Emily gjorde tyvärr slut efter ett år samtidigt som Zayn och Perrie förlovade sig. Jag och Perrie pratade med varandra nästan varje dag och hon hade redan bestämt sig för att ha mig som en av brudtärnorna på hennes bröllop.
Efter komplikationerna med Louis bestämde jag att det skulle vara bäst med en paus. Han tog inte detta så bra och försvann då utan att säga hejdå eller säga vart han skulle. Jag och Niomi bestämde då att skaffa en liten lägenhet tillsammans och har bott tillsammans i mer än ett halvår. Det var där vi var den dagen, i vår lägenhet framför speglarna med våra studentklänningar.
Ni kanske tänker, vart tog Louis vägen? Då ska jag säga er att han glömde av mig helt och hållet. Det kändes som så i alla fall för han hörde av sig en gång sen han gick vilket var helt bissart. Jag försökte att inte tänka så mycket på att han faktiskt lämnade mig men det hände ibland att jag fick dagar då jag endast skyllde på mig själv. Det var jag som sa att vi skulle ta en paus men det var även han som förändrades igen, började komma hem full på vardagar med mera. Jag hade även sett honom hångla upp en främling en gång när jag kom hem på kvällen men självklart kom han ur knipan genom att säga att han älskade mig och att det var tjejen som gått på honom och självklart att han var full. Jag förlät honom så dum som jag var men jag älskade honom.
Jag fick mejl från Liam ibland och trots att jag frågar om Louis undviker han alltid ämnet och börjar prata om annat.
När det gäller Tina så pratade vi fortfarande såklart. Hon var min bästa vän och det skulle inte ändras trots avstånden. Hon var faktiskt snart på Stansted flygplats och skulle sen ta en taxi direkt till cermonin. Nog med gammal tragisk historia, tillbaka till verkligheten.
Jag vände mig om mot Niomi med en undrande blick vilket fick henne att kolla frågande på mig.
- Do I look okay? Frågade jag henne osäkert med ett litet osäkert leende på mina läppar. Niomi skrattade bara innan hon gick fram till mig.
- You look beautiful, Faith. I think that Cody will like it. Hon vickade på sina ögonbryn upp och ner samtidigt som ljua skratt lämnade oss båda två.
Cody var Niomis tvilling och vi klickade väldigt snabbt. Niomi verkade inte alls bedrövad över att vi verkade ha något på gång. Niomi och Cody såg sig aldrig som tvillingar då de såg helt olika ut och hade helt olika personligheter, de såg sig mer som bäst vänner vilket jag tycker är förvånande att tvillingar kan göra.
Trots att det klickade med Cody så lämnade aldrig Louis mitt huvud. Niomi visste vem Louis var efter att jag berättat men hon hade aldrig träffat honom i verkligheten. Det var som att han knappt funnits, jag levde ett vuxet liv i en lägenhet med min nya vän. Jag trodde att Louis skulle vakna upp vid min sida varje morgon men allt gick fel.
- I think I’m ready now, we can go. Svarade jag istället för att kommentera någonting om Cody.
- Yeah, I’ll just grab my purse. Sa hon snabbt innan hon trippade iväg in på hennes rum.
Nu var det dags.
-----
Folk började samlas på den stora läktaren och solen gjorde så många satt med papper och hattar fläktandes framför sina ansikten. Vi satt på stolar till höger om podiet där vår rektor stod och förberedde cermonin. Han hostade till i micken så allting blev tyst förutom vinden som blåste i löven vilket ledde till en hel del prasslande. Rektorn började prata på om vår klass och om hur vi betydde mycket, vilket han sa till alla som slutade universitetet.
- And now we’re welcoming one of our top students who will be graduated here today. With straight A’s and a lot of hard work she has earned to stand here in front of you and tell her speech. Welcome up, Faith Codrinton.
Jag drog ihop ögonbrynen när han nämde mitt gamla efternamn men klistrade på ett leende när ett rus med applåder nådde mina öron.
- If you make your bed every morning you will have accomplished the first task of the day. It will give you a small sense of pride and it will encourage you to do another task and another… And if by chance you have had a miserable day, you will come home to a bed that is made – that you made – and a made bed gives you a sense of encouragement that tomorrow will be better.
Jag kollade på allas förvirrade ansiktsuttryck då jag sagt min början. Det skulle vara en rolig grej då det hade en mening trots att det var väldigt enkelt och rätt så barnsligt.
- It has fallen upon me as a member of this senior class of 2013 to give expression to a few thoughts that come to us on this occasion. Without a doubt we all look back upon these last years with a bit of regret when we think that it’s all over. We have innumerable pleasent relationships to recall with each other, and with the other members who has three to one year left, this is a farwell. No doubt they feel now as we did a few years ago, even if I only got here about two years ago. They feel inexperienced in many ways, a bit puzzled, and at times very much discouraged with things in general. They will have problems to meet and solve just as the rest of us have. It is to our teachers that we wish to offer a special thank you at this, the close of out university years. They have been more to us than teachers, they have been our friends and examples. We have all known little children who spend all their time imitating other people. One day they will be cowboys, policemen or truck-drivers. In this respect we have been like children all through our university days. It may be entirely unconsciously, but we do pick up and do many of the things we see our teachers do every day. It may be som odd way of laughing, a quaint little expression, or any one of a number of things. But we realize the fact from now on our success in life will depend not on out ability to imitate others, but upon our ability to be ourselves. We can’t be sure now just where the fate or fortune will lead us. As a class, we shall be scattered in many places: Some will fill roles as heads of families, there may be doctors, lawyers, and statesmen. But whatever our lot shall be, we go forth with abiding faith that all will be well if we take seriously whatever sphere we may be called into.
Jag kollade upp på publiken för att ta in alla som kom och som lyssnade. Jag kunde se alla i det gamla gänget, förutom Louis såklart. Perrie log glatt mot mig med Zayns arm över hennes axlar. Emily såg väldigt uttråkad ut, men det är Emily vi pratar om. Till sist i mitt högra öga högst upp i hörnet stod Louis. Hans hår var långt och rörigt, hans skägg hade växt en hel del sen jag såg honom sist. Han hade på sig svarta tajta jeans med en vit t-shirt. Jag öppnade munnen en aning och jag stod förvånat och kollade på honom. Han märkte att jag sett honom då han drog på munnen en aning och kollade på mig med sympati. Jag lyckades att dra min blick från honom och ner i mina papper då jag glömt av mitt avslut på talet. Jag harklade mig en gång innan jag fortsatte.
- This is your life. Do what you love and do it often. If you don’t like something, change it. If you don’t like you’re job, quit. If you are looking for the love of you’re life, stop; Jag kollade över på Louis som bara stod i väntan på min fortsättning. They will be waiting for you when you start doing things you love. Stop over analyzing, life is simple. All emotions are beautiful. When you eat, appreciate every last bite. Open your mind, arms and heart to new things and people, we are united in out differences. Jag kollade på alla i gänget och de alla log tillbaka. Ask the next person you see what their passion is, and share your inspiring dream with them. Travel often; getting lost will help you find yourself. Some opportunities only come once, seize them. Life is about the people you meet, and the things you create with them so go out and start creating. Live your dream, and wear your passion. Life is short, this is our time to start living for real, go enjoy it! Thank you.
Jag samlade ihop alla pappren framför mig och applåder fyllde ännu en gång mina öron. Jag log ett stort leende åt alla och kollade en sista gång åt Louis håll, bara det att… han var borta.
-----
Cermonin var över och vi hade precis kastat upp våra hattar i luften, rätt så onödigt ändå, men ett minne för livet. Jag ställde mig på tå i jakt på Louis men förgäves. Från olika håll hörde jag komplimanger om mitt tal och jag försökte tacka alla men jag var helt uppe i att hitta Louis och be honom förklara vart han varit och varför han gjorde som han gjorde. Jag skulle precis ge upp min sökning när jag skymtade hans vita tröja och osäkra leende med inget folk runt omkring sig… detta skulle bli intressant.