Samtidigt i det verkliga livet…

Seriöst… är hon helt seriös över det här slutet? Jag lyckas slita min blick från dator skärmen för tredje gången. De övriga två gångerna hade varit toa besök och trippar till köket för att hämta snacks och dricka. Min blick färdas över mina väggar med bilder på killarna. Jag har min speciella vägg som en gång varit en fin krämig vit färg men som nu knappt syntes, men som ändå fanns bakom planscherna. Jag har även delat upp det så en 6:e del var av Louis samtidigt som de andra bestod utav Liam, Harry, Niall, Zayn och tillslut gruppbilder. Jag kan med stolthet säga att jag är en av de galna tonåringar där ute som avgudar One Direction. Jag äger såklart inte bara massa planscher utan även två av fem pappersfigurer och flera småsaker som både representerade och som var med One Direction. Människor tror inte att man kan älska ett band eller killar som man aldrig träffat men jag tror det för jag har upplevt det.

Jag drar ner ögonen till skärmen igen som håller på att bli svart. Mitt pekfinger trycker lätt på mellanslag så skärmen lyser upp igen. Ännu en gång läser jag igenom slutet… I choose. Visst var det ett slut som man kan arbeta med själv men jag hade verkligen hoppats på att hon skulle fortsätta och göra ett riktigt slut. Att välja är ju bara onödigt, självklart vill man att slutet ska vara lyckligt. Man vill att Faith och Louis ska hitta tillbaka till varandra och bli gamla tillsammans. Tänk och vara Faith, vilket galet men underbart liv. Trots att killarna inte riktigt var kända är han fortfaranda snygg och allas drömkille.

Jag öppnar upp en ny flik på internet i hopp om att hitta nya bra fanfictions, det var numera hur mitt liv såg ut. Jag sitter hemma dag som natt och läser fanfictions om one direction för att jag själv vet att jag aldrig kommer att träffa dom, det är rätt tragiskt faktiskt.

-       Linnéa, du måste gå upp nu annars kommer du försent till skolan. Säger mamma som stormar in i mitt rum.

Hon kollar på mig förvirrat och i ett hopp om att se mer levande ut sätter jag på ett leende och hoppar upp från sängen i en pigg rörelse.

-       Jag bestämde mig för att gå upp tidigt för en gång skull. Berätter jag i en lögn.

Hon nickade bara och visar tummen upp innan hon stänger dörren igen och går ner.

Morgon… det var morgon. Jag hade tillbringat hela natten till att läsa Stupid Love. Jag kollar bort mot fönstret och mycket riktigt, solen strålade bakom de mörka gardinerna och fåglarna kvittrade glatt. Jag drar en djup suck och nickar lite för mig själv. Jag torkar av gårdagens smink och applicerar nytt på bara tjugo minuter, vanligtvis tar det mer tid. Jag trippar sedan ner för den knarriga trappan och in i köket där alla mina fem småsyskon satt och åt frukost. Mina syskon var ett, tre, fyra, sju och tio… Jag själv är äldst på fjroton år.

Mat slängdes över matbordet och mamma jobbade hårt för att alla skulle få i sig mat, detta var verkligen inte som i någon fanfiction, detta var verkliga livet.

 

Jag gick med stolta och stora steg mot honom och man kunde se i hans blick hur han visste vad jag hade att säga. Jag hade planerat allt som hade hade att säga till honom i huvudet, jag hade ju faktiskt ett helt år på mig att förbereda mig men när jag väl stod där, framför en man som jag kunnat prata med så lätt, försvann vartenda ord. Istället stannade jag tvärt framför honom, bet mig i läppen och slog till honom rakt över ansiktet i en rejäl örfil. Han blev förvånad över min handling och såg rätt så irriterad ut till en början men det försvann lika fort som det kom.

-       I guess I deserved that, didn’t I? Sa han och kollade mig rakt i ögonen.

Hans glittrande ögon gick rakt ner i min själ så jag var bara tvungen till att fästa mina blick på ett träd bakom, annars skulle han hittat tillbaka till mitt hjärta på bara någon sekund.

-       You deserve so much more than a slap across the face, you dick. Svarade jag genom sammanbitna tänder.

-       I know I do. Svarade han vilket förvånade min en del faktiskt.

Jag trodde verkligen att han skulle göra något slags motstånd, säga att det inte var hans fel eller att jag var den som lämnade honom.

-       You dissapeared Louis… Sa jag och jag kunde redan känna hur tårarna trängde sig fram varje gång jag blinkade.

-       Yeah, I did. But it was you who decided to leave me first so don’t play innocent here. Där var motståndet jag väntade mig.

-       No, Louis. You dissapeard right after you finished school. You came home drunk, you cheated on me, you beat the shit out of innocent people and you had an unexaptable tone to me. Not mentioned every time to cursed and told me to shut up. Mina tårar forsade nu nedför mina kinder.

Louis sänkte sitt huvud ju mer jag pratade, ett tecken på att han fattat vad han gjort för fel.

-       Faith, I am aware of what I’ve done. I’m really sorry for everything and I can’t say that I had the right to just leave you like that, especially not treat you the way I did. I can tell you everything from scratch but this may not be the right time and place. You have to know that I still love yo…

-       Don’t! Nästan skrek jag åt honom. Don’t you dare say that you love me.

Han suckade djupt och skakade på huvudet åt sig själv. Vi stod så ett tag, jag stirrade på Louis som stirrade ner i marken. En hand på min axel fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen och ett ljust tjut lämnade mina lungor.

-       Woah, take it easy Faith, It’s just me. Hörde jag Niomi säga.

När jag vände mig om försvann hennes glada leende och ersattes direkt till ett oroligt uttryck. Hon kollade sedan på Louis framför mig och sedan tillbaka på mig igen.

-       What’s going on here? Who are you? Sa hon till Louis.

Han sträckte lite på sig och skiftade sina ögon mellan mig och Niomi.

-       I’m Louis, and you are? Svarade Louis rätt så spydigt.

Det var just det som fick mig att lämna honom från första början. Niomi kollade på mig med förstånd i sina ögon. Hon kollade sedan på Louis med avskyvärd blick vilket Louis besvarade med ett frågande uttryck.

-       You’re the guy who left my Faith heartbroken, you arse!

-       Wow, watch out everyone we got a little girl here saying arse out loud. Halvskrek Louis sarkastiskt.

Jag kollade på honom med ett – är du helt seriös – ansikte vilket bara fick honom att rycka på axlarna oskyldigt.

-       Can you give us a minute, Niomi?

Jag kollade bak på Niomi som stod förvånat fastfrusen på stället men vände sig tillslut om med en nick och gick iväg. Framför Niomi i folkmassan kunde jag se Perrie, Zayn, Liam, Niall och Harry stå och kolla på oss hoppfullt. Nyfikna på vad vi stod och pratade om. Alla förutom Perrie vände sig om när de märkte min blick. Perrie mimade något till mig flera gånger, trodde att jag skulle förstå. När hon tog varje ord för sig förstod jag och nickade sakta mot henne. Ett leende spred sig på hennes läppar som format meningen ’’Do what you have to’’.

Minnen av mig och Louis passerade mig så snabbt att allt hann komma med. Våra sena kvällar framför tvn, vårt första riktiga samlag som blev bättre än vad jag någonsin kunnat ana, våra hejdå och god morgon pussar som alltid ledde till mer, våra turer till stranden mitt i natten under sommaren. Allt kändes så långt borta, som att det var svårt att nå de minnen som låg längst bort.

-       I don’t know what to say. Sa jag med mitt huvud fortfarande bortvänt mot Louis.

Trots det visste han att mina ord var menat till honom. Jag kunde se i ögonvrån hur hand drog en djup suck och kollade på mig med sina förlåtande valp-ögon.

-       You don’t have to say anything, I have to. When I left I knew how fucked up I had becomed again and the reason I left was because when I started to change again I got a few ’’enemies’’ against me. They threatened to take you away from me a lot of times and at one time I had enough so we made a deal. If I left you to join their gang they wouldn’t hurt you in any way so I did. The one time I called you was a two weeks after I left. I remember you crying and asking a lot of questions that I coudln’t answer. One of the gangmembers found me talking to you and said that was the last call I would do, or else the deal was broken. If you’re wondering, I was in Birmingham the whole time, that’s where this crew was. Richard was one of the members. A month after me joining their gang we were casually walking in the city when Richard came up with the idea of robbing a fancy jewelry store. I wasn’t into it at first but we did that night, without a plan or anything, we just broke the glass and robbed it. This was all a setup, though. All I remember is being hit by something hard on the back of my head and the next thing I know I’m at a hospital surrounded my policemen. They thought I robbed the store on my own and didn’t believe when I said that I was alone, they thought I jumped through the glass to get in and then passed out from the hit. I went into jail and had community service for 200 hours. It didn’t bother me really since I didn’t have anything else to do. I had samll contact with Liam through out the year and just last week he told dad and he bailed me out. I didn’t want his money to save me but all I could think of was you and how you were doing. I needed to tell my side of the story, even though it won’t change a thing.

Jag blev helt målös efter att han avslutat. Under tiden jag gått i skolan och undrat vart min Louis tagit vägen har han suttit i fängelse och gjort sammhälls tjänstgöring för ett brott som inte var hans ide. Visst var han med på det men han var ju aldrig ensam.

-       I really don’t know what to say, Louis. Viskade jag, knappt så att man hörde.

-       You still don’t have to say anything, but if you’re up to it I know that we can make our new beginning, or you can forget about me and I’ll try to forget about you. It’s you’re choice.

Jag öppnade munnen en aning och försökte få ut ord men inget kom. Jag bara stod där och kollade på den ömtåliga killen framför mig.

-       I choose...